22 maj 1980
Först flyttades hela turnén eftersom Topper hade skadat sig i tummen. Men det löste Julius enkelt genom helt sonika stryka ett streck över det gamla datumet (11 maj) och krafsa dit det nya (22 maj) med tuschpenna. Det där handbollsspelarna som egentligen skulle husera på Olympen var rätt luttrade vid det där laget och blev inte ens sura när ännu ett träningspass fick ställas in på grund av popkonsert. Men sedan passade Strummer på att bli arresterad och än en gång hängde Olympen-konserten ien skör tråd. Strummer hade klappat till ett stökigt fan i Hamburg med sin telecaster och den tyska polisen plockade in honom. Fast det där var vi lyckligt ovetande om när vi tog en sväng förbi Folk å rock för att plocka upp nya Ebba-singeln, den som var svart och röd och hade ”Staten & kapitalet” på ena sidan. Strummer hade under tiden blivit släppt och bandet var på plats i trista Sparta-huset. Clash bråkade förresten med skivbolaget CBS, som under inga omständigheter ville ge ut ”Bank Robber” som singel. Den var inte tillräckligt kommersiell, löd motiveringen. Men singeln kom förståsut och tog sig nästan förbi ”London Calling” som bara nådde en elfteplats på Englandslistan. Egentligen är Clash smått osannolika spelning på Dad’s 1977 mer legendarisk. Att man lyckades plocka ett så pass stort band till en skithåla som Malmö var inget annat än en bragd och varenda punkare inklusive Stry som lyckats komma undan raggarna hemma i Klippan var på plats. Lennart, Stefan och Anne brukar tjata om hur bra det var. Ja, ja, ja…Men Olympen-grejen var ändå fetare på nåt sett. Bandet stod på tåspetsarna och vi drägglade vid scenkanten. ”London Calling” var vårt soundtrack till hela den här perioden och Penny Smith omslagsbild på Paul Simonon var vår valaffisch. Minns inte vilka låtar de spelade, men spellistan från England senare samma sommar ger en fingervisning om vad det handlade om.Varken Mickey Dread eller Whirlwind var med på turnén genom Sverige, minns jag. Och att majsolens strålar nådde Strummers mer än lovligt ohälsosamma hy. Och jag minns att Jones gitarr var kaxigt hög och mer dominant än på skivan. Och visst ser de fortfarande rätt tuffa ut på bilderna. 26 år senare. Fast musiken är inte lika bra längre. Den har bleknat oroväckande fort. Och hela den där protestprylen stinker lång väg. Rebeller? Ta mig i... De var knarkromantiker som i intervjuer skröt om hur liberala man var på den punkten i Spanien och Frankrike. Och "London Calling" känns som en musikalisk turistfälla fullt i klass med "Maybe Because I'm A Londoner"
Clash City Rockers
Brand New Cadillac
Safe European Home
Jimmy Jazz
Revolution Rock
The Guns Of Brixton
Train In Vain
London Calling
Spanish Bombs
White Man In Ham Palais
Somebody Got Murdered
Koka Kola
I Fought the Law
Jail Guitar Doors
Police and Thieves
Bankrobber
Clampdown
Stay Free
English Civil War
Bored With the USA
Complete Control
Armagideon Time
Julies been working...d/s
Capital Radio Jam
Capital Radio
Garageland
Först flyttades hela turnén eftersom Topper hade skadat sig i tummen. Men det löste Julius enkelt genom helt sonika stryka ett streck över det gamla datumet (11 maj) och krafsa dit det nya (22 maj) med tuschpenna. Det där handbollsspelarna som egentligen skulle husera på Olympen var rätt luttrade vid det där laget och blev inte ens sura när ännu ett träningspass fick ställas in på grund av popkonsert. Men sedan passade Strummer på att bli arresterad och än en gång hängde Olympen-konserten ien skör tråd. Strummer hade klappat till ett stökigt fan i Hamburg med sin telecaster och den tyska polisen plockade in honom. Fast det där var vi lyckligt ovetande om när vi tog en sväng förbi Folk å rock för att plocka upp nya Ebba-singeln, den som var svart och röd och hade ”Staten & kapitalet” på ena sidan. Strummer hade under tiden blivit släppt och bandet var på plats i trista Sparta-huset. Clash bråkade förresten med skivbolaget CBS, som under inga omständigheter ville ge ut ”Bank Robber” som singel. Den var inte tillräckligt kommersiell, löd motiveringen. Men singeln kom förståsut och tog sig nästan förbi ”London Calling” som bara nådde en elfteplats på Englandslistan. Egentligen är Clash smått osannolika spelning på Dad’s 1977 mer legendarisk. Att man lyckades plocka ett så pass stort band till en skithåla som Malmö var inget annat än en bragd och varenda punkare inklusive Stry som lyckats komma undan raggarna hemma i Klippan var på plats. Lennart, Stefan och Anne brukar tjata om hur bra det var. Ja, ja, ja…Men Olympen-grejen var ändå fetare på nåt sett. Bandet stod på tåspetsarna och vi drägglade vid scenkanten. ”London Calling” var vårt soundtrack till hela den här perioden och Penny Smith omslagsbild på Paul Simonon var vår valaffisch. Minns inte vilka låtar de spelade, men spellistan från England senare samma sommar ger en fingervisning om vad det handlade om.Varken Mickey Dread eller Whirlwind var med på turnén genom Sverige, minns jag. Och att majsolens strålar nådde Strummers mer än lovligt ohälsosamma hy. Och jag minns att Jones gitarr var kaxigt hög och mer dominant än på skivan. Och visst ser de fortfarande rätt tuffa ut på bilderna. 26 år senare. Fast musiken är inte lika bra längre. Den har bleknat oroväckande fort. Och hela den där protestprylen stinker lång väg. Rebeller? Ta mig i... De var knarkromantiker som i intervjuer skröt om hur liberala man var på den punkten i Spanien och Frankrike. Och "London Calling" känns som en musikalisk turistfälla fullt i klass med "Maybe Because I'm A Londoner"
Clash City Rockers
Brand New Cadillac
Safe European Home
Jimmy Jazz
Revolution Rock
The Guns Of Brixton
Train In Vain
London Calling
Spanish Bombs
White Man In Ham Palais
Somebody Got Murdered
Koka Kola
I Fought the Law
Jail Guitar Doors
Police and Thieves
Bankrobber
Clampdown
Stay Free
English Civil War
Bored With the USA
Complete Control
Armagideon Time
Julies been working...d/s
Capital Radio Jam
Capital Radio
Garageland
Comments