Skip to main content
19 september 1968
Jimmy Page ler varmt när han får syn på Van Morrison den där eftermiddagen, det är den 21 september 2016, i tesalongen på Culloden spa & estate i Belfastförorten Holywood.
-Är vi inte sugna på lite te, undrar den infödde sångaren artigt och gitarrvirtuosen nickar instämmande och plirar samtidigt med de vakna ögonen.
Här sitter två styck musikhistoria och har det rasandes trevligt när jag råkar passera. Kanske försöker de en gång för alla avgöra om det verkligen är denne Page som lirar solot på Van Morrison och Thems inspelning av Big Joe Williams ”Baby please don’t go” från 1935 (även om Morrison hämtat inspirationen mest från John Lee Hookers version från 1949). Oavsett vilket så delar dessa båda herrar kärleken till bluesen med varandra. Även långt efter den där studiotimmen i London när de nitade ”Baby please don’t go” på tejp. Det ska sägas att många menar att det är Themgitarristen Billy Harrison som kör sologrejen och att Page enbart kompar. Men att Page är med där i studion 1964 råder det inget som helst tvivel om. Men var herrarna landar i sin diskussion har jag ingen aning om eftersom det liksom inte är läge att slå sig ner vid samma bord.
Morrison ska alltid komma att återvända till bluesen. Han plockar till exempel senare som soloartist upp ”Help me”, en låt av Sonny Boy Williamson II från 1963, och den följer honom under karriären och blir med tiden ett med honom. Lirar han den vet man att han själv gillar läget.
Page då? Ja han larmar på i Led Zeppelin. Världens hårdaste band. I begynnelsen ett habilt bluesband som sen i princip uppfinner hårdrocken. Och frågan är om egentligen nånsin de tunga riffen blir bättre när de slutligen lämnar arenan. Men det börjar med Yardbirds, där basisten Jimmy Page tar över gitarrsysslorna efter den lynnige Jeff Beck som får sparken (Beck lirar för övrigt med Morrison på en bluesgala på Royal Albert Hall i London den här hösten). Yardbirds, där även Eric Clapton trakterar gitarr, har haft hits med bland annat "Heart full of soul", "Evil hearted you", ”Shape of things to come” och inte minst "Over under sideways down". Men bandet är splittrat när det gäller vilken riktning man ska ta. Jimmy Page inspireras av Jimmy Hendrix bluesrock och plockar upp Jake Holmes "Dazed and confused" på repertoaren, en låt som senare hamnar på Zeppelins debut.  Övriga vill dock fortsätta med Mickey Most-producerade popen. 7 juli 1968 ger bandet sin sista konsert, som Yardbirds. Sångaren Keith Relf och trummisen Jim McCarty går vidare och bildar symfonirockbandet Renaissance. Basisten Chris Dreja blir fotograf (och plåtar för övrigt bandporträttet på baksidan på Led Zeppelins debut). En ensam Page rekryterar som ersättare studiomusikerpolaren John Paul Jones på bas samt Robert Plant, efter en rekommendation. Plant tar i sin tur med sig kompisen och trummisen John Bonham. Led Zeppelin är bildat. Voila! Det är med det bandet som Page anländer den dansk hålan Gladsaxe i september 1968. De spelar på ett ställe med namnet Teen club. Fast namnet Led Zeppelin är ännu inte etablerat och av kontraktsskäl kallar man sig Yardbirds, fast med tillägget New. Den blivande rockfotografen Jørgen Angel var på plats med sin mammas semesterkamera och förevigade konserten.
Kvar finns också klubbens Lars Abels lilla introduktion han gav bandet.

19 september lirar de på klubb Bongo på Friisgatan i Malmö. Klubben, som kallas Logen i folkmun, huserar på andra våningen. En brandtrappa leder upp till lokalen.
-Jag stod där på översta trappsteget när plötsligt Jimmy Page uppenbarade sig, minns musikjournalisten Lennart Persson.
Page passerar alldeles intill Persson och ögonblicket uppenbarar sig.
-Han var en smula, ska man säga, vinglig. Inte helt nykter alltså. Jag minns det så tydligt. Och jag tänkte i mitt stilla sinne där och då: ”En lätt knuff och vi hade aldrig behövt bry oss om hårdrocken”.

Nu var det bara en tanke. Persson minns också tydligt ett snortufft band och ett gäng kanonlåtar. Han lämnar konserten med luft i skorna. Inte lika bra som Hendrix som lirat där året innan (Persson sammanfattar den konserten med ordet ”Kraften!”). Men tillräckligt för att han genast ska lägga in en beställning på gruppens debut.

Comments

Popular posts from this blog

Album: ”Irish Heartbeat”, 1988: ”Star Of The County Down” (traditionell): John MacCormack (EMI, 78-varvare, 1939) Vans tolkningar av en handfull välkända folksånger har hyllats av hans trogna publik, men folkmusikpuritanerna har rasat över det personliga, jazziga anslaget. Derek Bell i Cheiftains kallade tolkningar groteska, men lika fullt fantastiska. Texten till ”Star” skrevs av Cathal MacGarvey (1866-1927). Musiken är en så kallad air, som heter ”My Love Nell” (melodin används även i den engelska folkvisan ”Dives and Lazarus”). En poppis trudelutt bland miltärorkestrar runt om i världen och säg det Guinnesspimplande pubband som inte skrålat sönder den? Också ett av John McCormacks (1884-1945) paradnummer. Han var dåtidens Pavarotti . På sin tid lika hyllad som någonsin Jussi Björling eller Caruso . Först på operascener runt om i världen, men sedan som skivartist; spelade in 800 plattor. Han var den tidens bäst betalada scenartist, tänk Robbie Williams. En av beundrarna var...

Mer tårta till Wiehe!

Wiehe fyller 60 och firar fett på Malmöfestivalen på torsdag med all star-konsert. Här sitter han skymd bakom Afzelius under Hoolas konsert i Linköping Folkets Hus, 1975. I september månad, om jag minns rätt. En månad senare föddes Lars Winnerbäck i Stockholm, men som så småningom skulle komma att bli Linköpings mest kände invånare sedan biskop Brask. Samme Winnerbäck är nu hedersgäst på Wiehe-konserten på torsdag.

Bob besvarar lyssnarbrev

I sin veckoshow på radiostationen XM spelar Bob gamla godingar. Ända sedan grymt underskattade "Down In the Groove" har han smugit in samma slags välvalda gamla godingar i egna tappningar. Där gjorde han bland annat Hank Snows "Ninety Miles an Hour (Down a Dead End Street)" På "World Gone Wrong" Mississippi Sheiks "I’ve Got Blood in My Eyes". Och på nya plattan är det Baby Face Leroy-versionen av "Rollin’ and Tumblin’" och knappast Creams stela version det handlar om. Och när han besvarar ett lyssnarbrev (bara en sådan sak!) i sin radioshow handlar det just om varför han nästan bara spelar just gamla godingar och då svarar Dylan: --Det beror på att de är så många fler. Glöm aldrig det. Och glöm framför allt aldrig de gamla godingarna. Apropå att höstens vikktigaste skiva, "Modern Times", släpps tisdag.