Skip to main content

Van live 1997 - The year of the "Healing game" (part 1)


"Fire in the belly"
"Enlightenment"

Van was still with the blues and soul revue-band with folks from the mighty James Brown’s band, mainly the tenorsaxplayer Pee Wee Ellis but previously also with Fred Wesley. And with great sidemen like the renowned jazzpianist Robin Aspland and saxophonist Leo Green (now behind Bluesfest London). And with guest appearances by the likes of singer James Hunter, organplayer Georgie Fame and singer Brian Kennedy. The brand new Waterfront Hall wasn’t actually sold out during Vans two grand opening concerts, but the bar was crowded with drinkers from an invited telecomcompany... This was the first time Van played an entire album in it’s full length (with the exception of ”Piper at the gates of dawn”). The album “The healing game” was released later in early march. Van joked about Elvis literally shooting at his tv (a theme he would come back to when doing the workshop version of “See me through” in 1999) and told us that the title ”Days like this” came from the song “Mama said” by the Shirelles. And the new song ”Fire in the belly” was inspired by a book by Sam Keen and got it’s premiere here. Here in a soulful version with lots of brass and a stunning solo by Pee Wee. “Enlightenment” too is filled with the topplayers horns. Alltime favorite versions off those two songs.




Back on the corner again
Back where I belong
Where I've always been
Everything the same
It don't ever change
Here I am again
(Van Morrison: ”Healing game”)

Det är tidigt 1997. Vi besöker Vans hemstad dit han återvänt för att inviga det nybyggda konserthuset Waterfront.
Den lilla flygplatsen, döpt efter fotbollsspelaren George Best (som precis som Van Morrison växte upp i Belfasts mer protestantiska delar), känns ungefär lika futtig som Östersunds flygplats på Frösön.
Van Morrison är nöjd med att fotbollsstjärnan fått en flygplats döpt efter sig.
-Jag vill gärna tillägna den här minnet av George Best - homeboy, utbrister han under ”Healing game” i samband med en konsert i Middlesbrough i december 2005 strax efter fotbollsprofilens död.
Bussen tar resenären snabbt in till centralstationen som ligger vägg i vägg med det beryktade Europa hotel. Och snett över gatan ligger anrika The crown liquor saloon, en spektakulär pub som än i dag ser ut som den gjorde på 1800-talet. Där ligger också Grand opera house där Van spelat in liveskiva. 1984.

THEMS BELFAST
En bit längre bort låg Maritime hotel (ett sjömanshärbärge inrymt i en gammal polisstation på Collage square north) där Vans 60-talsband Them slog igenom på klubbkvällar arrangerade av Van själv.
Mer Them här och här och här.
Them repade vid den tiden bland annat ovanpå Dougie Knights cykel- och musikaffär på 33 Botanic Avenue.

Det finns många adresser att besöka för den som letar spår efter Van Morrison, ja i princip är kartan nerlusad med sådana. En annan är Atlantic records som låg på 69 High street. Van Morrison intervjuar Solly Lipsitz (ägaren) för sin hemsida.

Van lämnar Them någon gång 1967 och sista singeln blir "The Story Of Them, Part 1". Han sticker till USA och kickstartar solokarriären med "Brown eyed girl".

OROLIGHETERNAS BELFAST
Vi kliver alltså av bussen vid Europa hotel som ägs av Billy Hastings, en intressant figur i Belfast historia. Han förvärvade hotellet 1993. Med 28 bombattentat under de så kallade Troubles är det ett av de mest bombutsatta hotellen i världen. Men han tyckte sig se början på något nytt och anade att fredsprocessen skulle ta fart.
Annat var det när Elvis Costello bodde där 1978.
Han beskriver levande i sin färska biografi ”Skamlös musik & bleknande bläck” hur han besökte staden tillsammans med kompbandet The Attractions.
-Vi kunde inte ens bo på Europa hotel då det höll på att renoveras efter det senaste försöket att spränga det i bitar.
Han skrev ”Oliver’s army” på planet hem till London om upplevelserna på Nordirland.
Joe Strummer nåddes till och med av hotfulla brev efter att The Clash poserat på bild på Falls road där de, utan att visa tillbörlig respekt, passerat några brittiska soldater. I brevet beskrev man i detaljerade ordalag vad som skulle hända medlemmarna i bandet om det hade fräckheten att återvända till staden. Strummer var skakad.
Vans inställning till det som sker på Nordirland är inte helt enkel att förstå sig på. Hans texter är knappast politiska. Men han plockar fram titelspåret från ”The healing game” ett år senare under en hyllningsgala till offren i Omagh. 29 oskyldiga dödades av en bomb 1998 som terroristerna i RIRA hade placerat ut på en shoppinggata dit man lurat barn och gamla. Det var det värsta attentatet i oroligheternas historia.
Och han har själv hamnat i fokus. Han levde under en lång tid i exil i USA. Där fick han utstå kritik för att han, som man sa, flytt landet. Något som fick hans mor att ryta till i ett öppet brev till sina landsmän. När han sedan 1979 kom hem igen för en radda konserter togs han emot som en återvändande Messias. Den gången spelade han i Whitla hall. Sedan dess har han spelat många gånger i Belfast. 
Konflikten startade redan på 30-talet i och med att Irland blev självständigt och Nordirland förblev brittisk, men själva The troubles – konflikten – satte igång på allvar 1969. Och den avslutades först 2007 i och med att Nordirland fick självstyre med en regering bestående av såväl lojalister som republikaner.

VAN PÅ WATERFRONT




Själv bor jag på det som idag är Travelodge på Brunswick street. Ett kvarter från Europa hotel. Belfast är vid den här tiden, om inte en belägrad stad, så är den militära närvaron påtaglig. I varje butik i shoppingområdet norr om Donegall square finns det tungt beväpnad militär posterad. Det var för övrigt på det torget som Van spelade för 6000 personer, däribland presidentparet Clinton, i samband med ett fredsmöte 1995. Det var meningen att den saxspelande presidenten skulle jamma med Van men det hela avstyrdes av säkerhetsskäl. Sent på natten hör jag rapporterar i radion om oroligheter i Derry (Londonderry bland unionisterna). Men det är förunderligt lugnt i city. På floden Lagans strand har man byggt ett nytt konsert- och konferenskomplex. Van lirar där två kvällar rad (2-3 februari) i samband med att han själv ger ut plattan ”Healing game” 4 mars.



Han spelar "Healing game" i stort sett i sin helhet, och tv spelar in. Det är också här han sätter sin nya klädkod: mörk kostym, solbrillor, hatt. Men det är glest i bänkraderna de där februarikvällarna 1997 eftersom telecombolaget som varit med och finansierat bygget bjuder kunder och anställda på gratis krök i festvåningen. Van har dessutom bjudit in pressen till spelningen och en spansk journalist ber den pressansvarige om en intervju. Men så roligt ska vi inte ha det.
Ppelningen på Waterfront speciell. Det är första gången han framför "Burning ground”, en låt som kommer att vara höjdpunkten under många konserter många år framöver. Vem minns inte hur han gled över i den efter ”Sweet thing” i Stockholms konserthus 2003? Låten framförs som ett drama. Karriären har varit allt annat än spikrak och det handlade väldigt lite om stämbanden i begynnelsen. Han skivdebuterade som saxofonist i ett dansbandet Monarchs med "Boozoo hully gully". Därefter kastade han sig in i en tysk film som ingen sett. Han hade nog blivit en hygglig skådis om han följt upp insatserna i "Glide", som filmen tros heta. Det kan alla intyga som sett honom inlevelsefullt hiva upp mickstället på ryggen och låtsas att han släpar på juten i fabriken. Att han allt som oftast lyckas välta gitarristen Johnny Scott bara förhöjer dramatiken. Låten heter alltså "Burning ground".
Efter konserten vinglar jag in på en pub. Så där lite tillkämpat världsvant som bara en turist i London kan. Dörren till friheten och en bättre värld. Men det här är annorlunda. Allt sorl där inne avtar i exakt samma sekund jag kliver in genom den vackert snidade dörren. Alla blickar vänds mot mig. Jag stelnar till och undrar när skotten kommer. Jag befinner mig liksom i fiendeland. Men va fan, ska man dö kan man väl göra det på en pub i Belfast. Kanske var det just här som Van klottrade ner orden till "Gloria", eller var det här han drack sig dyngrak för sedan att simma över kanalen där hemmet på Hyndford street ligger. Äh, det händer förstås inget att jag kan i lugn och ro dricka min öl och studera mina kartor.

ON HYNDFORD STREET
-Vad tror du, frågar jag taxichauffören och fortsätter:
-Är det här ett säkert område?
-Inga problem, svarar han med ett varmt leende.
Vi är på väg till bostadskvarteren utanför city där Van växte upp. Dagen efter första konserten på Waterfront travar vi alltså genom arbetarkvarteren i östra Belfast där Van växte upp. Täckta pubfönster och polishus som snarare ser ut som fort.
Van växte upp i nummer 125 på Hyndford street, som ensam son till varvsarbetaren George och hemmafrun Violet. George jobbade alltså på Harland and Wolff som var den stora arbetsgivaren i stan (och än idag är varvet högst påtagligt med de 100 meter höga kranarna Goliath och Samson som dominerar stadsbilden). Det var alltså där man byggde RMS Titanic, ”världens modernaste osänkbara skepp” som Mikael Wiehe sjunger. Pappan, som även var en notorisk skivsamlare som gjorde stort intryck på sonen, gick bort 1994 och hyllades då med sången "Choppin' wood" (där han namedroppar Titanicvarvet). Mamma Violet, som var en flitig kyrkobesökare och med sin sångbegåvning varje fests medelpunkt, gick bort tidigare i år. Hon blev 94 år och kan ses uppträda med barnet Shana så sent som härom året på You Tube
Hyndfordturism ja. Adressen 125 Hyndford street. Futtig gata. Där han föddes och växte upp som enda barnet i familjen. Det är ett sånt där litet radhus i två våningar. Ett vardagsrum i bottenplanet och två små sovrum på andra våningen. När stans bluesförening Belfast Blues Appreciation Society vill sätta upp en minnesplakett vid entrén slog Van bakut, protesterade vilt och kallade det för ett ”otillbörligt intrång i privatlivet”. Hedersgästen Buddy Guy fick packa ner gitarren igen och resa hem (Van gästsjunger på en av hans senare plattor, "Flesh & bone"). Nu är mässingsskylten emellertid på plats och Van har till med medverkat i marknadsföringen av en Van-promenad (han poserar framför den lilla stenbron över Beechie river i en dyr oljerock på framsidan på kartan). Den broschyren finns på turistkontoret Visit Belfast och på nätet.. På nätet finns en annan bra Vanguide.
Ett givet stopp på en sådan promenad är St Donard's Parish Church där Vans föräldrar gifte sig och där de begravdes. Området vimlar av namn som dyker upp i hans sånger: Orangefield, Abetta parade, Connswater, Elm school... Och hela tiden ser man Harland-kranen i fonden.
Belfast februari 1997



Läs mer här.

Comments

Popular posts from this blog

Album: ”Irish Heartbeat”, 1988: ”Star Of The County Down” (traditionell): John MacCormack (EMI, 78-varvare, 1939) Vans tolkningar av en handfull välkända folksånger har hyllats av hans trogna publik, men folkmusikpuritanerna har rasat över det personliga, jazziga anslaget. Derek Bell i Cheiftains kallade tolkningar groteska, men lika fullt fantastiska. Texten till ”Star” skrevs av Cathal MacGarvey (1866-1927). Musiken är en så kallad air, som heter ”My Love Nell” (melodin används även i den engelska folkvisan ”Dives and Lazarus”). En poppis trudelutt bland miltärorkestrar runt om i världen och säg det Guinnesspimplande pubband som inte skrålat sönder den? Också ett av John McCormacks (1884-1945) paradnummer. Han var dåtidens Pavarotti . På sin tid lika hyllad som någonsin Jussi Björling eller Caruso . Först på operascener runt om i världen, men sedan som skivartist; spelade in 800 plattor. Han var den tidens bäst betalada scenartist, tänk Robbie Williams. En av beundrarna var...

Mer tårta till Wiehe!

Wiehe fyller 60 och firar fett på Malmöfestivalen på torsdag med all star-konsert. Här sitter han skymd bakom Afzelius under Hoolas konsert i Linköping Folkets Hus, 1975. I september månad, om jag minns rätt. En månad senare föddes Lars Winnerbäck i Stockholm, men som så småningom skulle komma att bli Linköpings mest kände invånare sedan biskop Brask. Samme Winnerbäck är nu hedersgäst på Wiehe-konserten på torsdag.

Bob besvarar lyssnarbrev

I sin veckoshow på radiostationen XM spelar Bob gamla godingar. Ända sedan grymt underskattade "Down In the Groove" har han smugit in samma slags välvalda gamla godingar i egna tappningar. Där gjorde han bland annat Hank Snows "Ninety Miles an Hour (Down a Dead End Street)" På "World Gone Wrong" Mississippi Sheiks "I’ve Got Blood in My Eyes". Och på nya plattan är det Baby Face Leroy-versionen av "Rollin’ and Tumblin’" och knappast Creams stela version det handlar om. Och när han besvarar ett lyssnarbrev (bara en sådan sak!) i sin radioshow handlar det just om varför han nästan bara spelar just gamla godingar och då svarar Dylan: --Det beror på att de är så många fler. Glöm aldrig det. Och glöm framför allt aldrig de gamla godingarna. Apropå att höstens vikktigaste skiva, "Modern Times", släpps tisdag.