Skip to main content
Album: ”Live At Ronnie Scott’s”, 1987:

”Send In the Clowns”
(Stephen Sondheim): Glynis Johns (Från ”A Little Night Music”, Columbia-LP, 1973)
Han har tolkat negro sprituals, jazz, blues, soul, contry, folk, you name it! Nu dags för musikalartisten Van Morrison. Han som lindar strupen runt en liten fin sak som faktiskt bygger på en film av Ingmar Bergman.
Stephen Sondheim och Hugh Wheelers ”A Little Night Music” tar nämligen sin utgångspunkt i Bergmans ”Sommarnattens leende”, som handlar om en svårmodig teologistuderande som hamnar mitt i en härligt snaskig kärlekskarusell på ett skånskt slott befolkat av hetlevrade grevar och omutbara oskulder. Filmen spelades in 1955 på Jordeberga slott i Skåne, musikalen är av betydligvt senare datum. Sondheim skrev ”Send In The Clowns” speciellt för musikalens huvudrollsinnehavare, Glynis Johns. Hon fick till och med en Tony för sina insatser i musikalen. Hon är annars kanske mest känd för rollen som Winifred Banks, mamman till alla de olidligt präktiga barnen i ”Mary Poppins”. Av någon outgrundlig anledning är hon avbildad på omslaget till Led Zeppelins andra LP. Visserligen spelar Jimmy Page bas på Thems ”Baby, Please Don’t Go”, men det är inte Led Zeppelin som är Vans igång här. Istället handlar det om Elvis Costello, som hade lärt känna Chet Baker. Costello skulle vara gäst i en konsertfilm med Baker, som spelades in på Ronnie Scott’s i London (där Van själv spelat in ”How Long Has This Been Going On?”). Då travade en oanmäld Van in i handlingen. Costello har berättat att han stötte på Van på gatan utanför sin lägenhet i London och att Van slog följe med honom till repetitionerna på Ronnie Scott’s. Väl där knagglade Van sig igenom ”Send In the Clowns” för att genast gå upp i rök; han dök heller aldrig upp när själva programmet spelades in. Baker lär för övrigt inte vara särskilt imponerad av sin kuppande gäst. Men Van fortsätter att hylla sin idol, t ex sjunger han om hur han lyssnar på Chet Baker på en strand i Frankrike i ”When the Leaves Comes Falling Down”. Det finns förresten en annan koppling, om än svag, mellan Van och Glynis. Hon medverkade i filmatiseringen av Dylan Thomas ”Under Willk Wood” (se ”Mr Thomas”).
Skivtips: Original-inspelningen från Broadway har återutgetts i uppfräschat ljud av Coumbia.
A song from Stephen Sondheim and Hugh Wheeler's ”A Little Night Music”. Glynis Johns sang on the original Broadway recording.

Comments

Popular posts from this blog

Album: ”Irish Heartbeat”, 1988: ”Star Of The County Down” (traditionell): John MacCormack (EMI, 78-varvare, 1939) Vans tolkningar av en handfull välkända folksånger har hyllats av hans trogna publik, men folkmusikpuritanerna har rasat över det personliga, jazziga anslaget. Derek Bell i Cheiftains kallade tolkningar groteska, men lika fullt fantastiska. Texten till ”Star” skrevs av Cathal MacGarvey (1866-1927). Musiken är en så kallad air, som heter ”My Love Nell” (melodin används även i den engelska folkvisan ”Dives and Lazarus”). En poppis trudelutt bland miltärorkestrar runt om i världen och säg det Guinnesspimplande pubband som inte skrålat sönder den? Också ett av John McCormacks (1884-1945) paradnummer. Han var dåtidens Pavarotti . På sin tid lika hyllad som någonsin Jussi Björling eller Caruso . Först på operascener runt om i världen, men sedan som skivartist; spelade in 800 plattor. Han var den tidens bäst betalada scenartist, tänk Robbie Williams. En av beundrarna var...

Mer tårta till Wiehe!

Wiehe fyller 60 och firar fett på Malmöfestivalen på torsdag med all star-konsert. Här sitter han skymd bakom Afzelius under Hoolas konsert i Linköping Folkets Hus, 1975. I september månad, om jag minns rätt. En månad senare föddes Lars Winnerbäck i Stockholm, men som så småningom skulle komma att bli Linköpings mest kände invånare sedan biskop Brask. Samme Winnerbäck är nu hedersgäst på Wiehe-konserten på torsdag.

Bob besvarar lyssnarbrev

I sin veckoshow på radiostationen XM spelar Bob gamla godingar. Ända sedan grymt underskattade "Down In the Groove" har han smugit in samma slags välvalda gamla godingar i egna tappningar. Där gjorde han bland annat Hank Snows "Ninety Miles an Hour (Down a Dead End Street)" På "World Gone Wrong" Mississippi Sheiks "I’ve Got Blood in My Eyes". Och på nya plattan är det Baby Face Leroy-versionen av "Rollin’ and Tumblin’" och knappast Creams stela version det handlar om. Och när han besvarar ett lyssnarbrev (bara en sådan sak!) i sin radioshow handlar det just om varför han nästan bara spelar just gamla godingar och då svarar Dylan: --Det beror på att de är så många fler. Glöm aldrig det. Och glöm framför allt aldrig de gamla godingarna. Apropå att höstens vikktigaste skiva, "Modern Times", släpps tisdag.