1902 horhuspianisten Jelly Roll Morton uppfinner jazzen, en lättillgänglig instrumentalmusik med lite sporadisk refrängsång, för att få fart på gökandet i de glada kvarteren runt Storyville.
1917 Leadbelly åker in för mord. Han har försvarat sitt eget liv när ingen annan finns i närheten att skydda honom.
1934 Leadbelly spelar in ”Midnight Special”, ”Ella Speed”, ”(Goodnight) Irene” och andra klassiker i Louisiana State Penitentiary i Angola.
1949 Ken Colyer skickas till staterna under militärtjänstgöringen och köper samtidigt upp sig på lite Leadbelly. Tony Donegan skickas i samma syfte till Wien där han hör Leadbelly och Carter Family på amerikanska radiostationer.
1952 Ken Colyer spelar med George Lewis i New Orleans. Samma år blir Tony för evigt Lonnie när någon blandar ihop namnen på affischen inför en konsert med Lonnie Johnson, där Tony skulle agera förband.
1953 Bill Colyer kommer på namnet skiffle. Han hittade det på 78:an ”Skiffle Blues” med Dan Burley. Ken Coyler’s Jazzmen (med Chris Barber och Lonnie Donegan)spelar in ”New Orleans To London” med ”Goin’ Home” (2/9).
1954 Ken Coyler Skiffle Group är förband till Little Humphrey Lyttelton på Royal Festival Hall (18/4). Första skiffleinspelningen med Ken Colyer och Alexis Corner, ”Midnight Special” (25/6). Några veckor senare (13/7) spelar Chris Barber och Lonnie Donegan in ”Rock Island Line”, första skiffle-hiten.
1955 ”Rock Island Line” ges ut som 78:a av Decca (i november).
1956 ”Rock Island Line” en hit (januari).
1957 Quarrymen, med en småblaskig John Lennon framför micken, spelar ”Cumberland Gap”, ”Railroad Bill” och ”No Other Baby” på en gårdsfest när Paul McCartney dyker upp (6/7).
1969 Beatles spelar in ”Midnight Special” under Get Back-repetitionerna i Twickenham-hangaren (”River Tane Tapes”).
För några år sedan gjorde Van Morrison sitt allra bästa för att skrämma bort fansen med en hel skiva i Lonnie Donegans sällskap. Och McCartney viftade oroväckande glatt med tvättbrädan på en nyinspelning av ”No Other Baby” skriven av Dickie Bishop som lirade med just Donegan. Nu visar det sig att även Dylan gått ner sig i samma skiffleträsk eftersom han bygger praktiskt taget hela nya ”Nettie Moore” på Donegans ”Lost John”. Man kanske inte kan hävda att det är skiffle i luften men ändå. Men man undrar ju om det kanske inte är dags att ta den lustigkurren Donegan på allvar. Det är uppenbarligen payback time för poprockgubbarna som byggt sina respektive karriärer på en solid grund av inte minst skiffle. Ni kan räkna in Pete Townshend, Eric Clapton, Ray Davies och Stevie Winwood i det där gänget också. Lätt skifflebris råder, om ni frågar mig.
Dessutom är det här den minst utforskade delen av historien om Beatles, som man annars vänt ut och in till leda på. Man kan på sätt och vis påstå att Beatles i grund och botten är ett skiffleband. Det sista skifflebandet till och med. Det som började i ett litet horhus i New Orleans kulminerade med några väl valda ackord i ” A Hard Days Night”. Den sista skifflelåten.
”Love” bevisar nåt känns det som. Inte bara det där att det faktiskt är möjligt att greja till något nästan njutbart av egentligen omöjliga ”Within You Without You”. Genom att helt enkelt gifta ihop den med groovet från ”Tomorrow Never Knows” fattar man låten. Men sånt stavas helgerån i min bok. Ingen skulle få för sig att jiddra på det sättet med ”Satisfaction”, åtminstone inte utan att få på käften av Keith. Inte ens när det är de närmast sörjande som pillar i verken är det ok. Inte ens när det handlar om Sir George Martin, den femte medlemmen. Inte ens då. Nej, det mest fantastiska med ”Love” är ändå att man en gång för alla bevisar storheten med Beatles. Skriver det i sten. När den numera lomhörde George med hjälp av sonens intakta öron kört de gamla tejperna på 90 grader i tvättmaskinen är ljuden så blanka och rena att man skulle kunna bädda med dem. Och de har inte krympt det minsta eller förlorat nåt i lyster heller. Ingenting, absolut ingenting, av magin är borta. Det är som att sitta bredvid när Leonardo målar Mona Lisa, eller som att ligga under Mozarts piano och nosa på Antonio Salieris fotsvett. Kort sagt, det är som att sitta bakom ett fönster och glo rakt in i studio 2 på Abbey Road de där gångerna Lennon och kompani noterat sig på passerlistan i receptionen. I ett större historiskt perspektiv, när Beatlesmusiken har några 100 år på nacken, har jag visserligen svårt att på allvar tro att den skulle kunna mäta sig med, säg, Bachs verk, men om en framtida Sten Broman skulle få för sig att sätta luppen på 1960-talet skulle nog rätt svar vara Beatles. Så förlåt att jag tjatar, men ”Love” befäster Beatles ställning som popens gåva till mänskligheten. ”Love” är det bästa beviset på att Beatles var den största kulturhändelsen under 1900-talet. Men var kom allt det där ifrån? Uppstod Beatles ur tomma intet? Beatles skapades i en big bang kanske? Eller finns det en bakgrund, en historia, ett embryo, en katalysator? Kort sagt, fanns det en enskild artist som man kan skylla på?
Yes, sir!
Det fanns en son till violinist i National Scottish Orchestra som kom att få oerhört stor betydelse, faktiskt större betydelse än till och med Little Richard och Chuck Berry. Ja, kanske större betydelse än Crickets.
Den där eftermiddagen 6 juli 1957 när Paul med rödblossande kinder tjatade hål i huvudet på en duktig påstruken John för första gången kom samtalet en hel del att handla om den där enastående skotten vars far var violinist.
Det handlar förstås om, och lova nu att inte lämna mig, Lonnie Donegan.
Lennons och hans Quarrymen spelade skifflestandards som ”Maggie” och Freight Train”. Och förmodligen nämnda ”No Other Baby”, som Vipers senare spelade in så att det låter mer Beatles än Beatles själva. Och dessutom spelade de Leadbellys ”John Henry” och ”Rock Island Line”, och Carter Familys ”Worried Man’s Blues”. Men även ”Cumberland Gap”och ”Railroad Bill”.
Samtliga välkända skifflelåtar. De flesta dessutom plockade direkt från Lonnie Donegans repertoar.
Donegan hade en särskild förmåga att anpassa amerikansk musik, rätt obskyr sådan dessutom (Washboard Sams ”Diggin’ My Potatoes” var knappast vardagsmat i de engelska radiogrammofonerna), till brittisk smak. Den förmågan förde han över till beatlarna. Det är egentligen det som allt det här handlar om.
Två saker, två jävligt viktiga saker, och här måste jag vara väldigt tydlig:
För det första: Skiffle var 50-talets punk och ett eldspätt i röven på etablissemanget som satt och tryckte i Royal Albert Hall. Det var DIY på sopkvastbas och tvättbräda. Inga pengar, kära barn.
För det andra: Vad ni än gör så underskatta aldrig Lonnie Donegan. Aldrig.
ST JAMES INFIRMARY
Men vi får återvända till ett av blitzen svårt härjat London för att reda ut det här. Medan sådana som Ronnie Scott (dog 1996, men hans smått legendariska klubb i Soho lever vidare) spelade modern jazz – bebop - inspirerad av det som Dizzy Gillespies och Charlie Parkers format i Earl Hines band fanns det en annan, aningen trögare strömning inom den brittiska jazzen – för det är där vi får söka embryot till Beatles - som oroligt sökte rötterna och dammade av Kid Ory, King Oliver, Louis Armstrong, Jelly Roll Morton och de igen. Och Bunk Johnson förstås. Alltid denne Bunk. Kanske är han den äldsta Beatlesroten. Men ingen har ju hört hur det lät när han spelade i Buddy Boldens band för det finns inga inspelningar. Så vem vet?
New Orleans, alltså.
Eller möjligen Irland. Irländarna och skottarna utvandrade till Amerika på 1700-talet och i de slitna paltorna satt den här musiken ingrodd och när de kom fram till Appalacherna och sköljde av sig resdammet rann sångerna ut i bäckarna mot Shenandoah (”Across the Wide Missouri”)och ner till New Orleans. Man förvillas nämligen att tro att ”St James Infirmary” är ett stycke tvättäkta New Orleans-blues, men ursprungligen kommer det faktiskt från Irland - eller kanske England. Då hette det ”The Unfortunate Rake” och handlade om ett sjukhus. Förmodligen slank alltså melodin in i landet med arbetskraftinvandrarna. Men otack är världens lön. De stackars irländarna, som även uppfann countryn, tålde inte den tropiska värmen. De klarade inte av det hårda arbetet ute på New Orleans träskmarker. Lokalbefolkningen behandlade dem dessutom som nåt som katten släpat in. Sejouren i New Orleans blev kort och man började importera mer stryktålig arbetskraft från Afrika istället, men det är förstås en annan historia. Kvar blev hursomhelst ”St James Infirmary”. Melodin har snurrat några varv runt jorden sedan dess och så sent som 1981 landade den på självaste Bob Dylans skrivbord. Han knåpade ihop ”Blind Willie McTell”, om en blueslegend med samma namn som naturligtvis själv också spelat in ”St James Infirmary”.
New Orleans, som sagt, tillbaka dit. New Orleans var även smältdegel där Irland blandades ut med fransk finrumsmusik och slavarnas ordlösa rytmer. Det är svårt att spåra jazzens ursprung men, som sagt, horhusen var centrala eftersom det var där det fanns pengar att tjäna för arbetsvilliga musiker. Men när sedan Armstrong flyttade till Chicago, med den prostituerade kvinnan som han gifte sig med, föll New Orleans i glömska, men det fanns alltså de i England som vägrade att ta ner skylten. En kille som George Webb med Humphrey Lyttleton (han som Beatles snodde ”Lady Madonna” ifrån) i släptåg startade hela den där eurotradjazzen, som alltså var en slags motreaktion mot bebopen.
På sätt och vis tog Webb tillbaka det som en gång gått förlorat i och med arbetskraftsutvandringen. Typ att ”St James” tog omvägen förbi New Orelans.
GLAD JAZZ BLIR SKIFFLE
George Webb inspirerade i sin tur ett band som hette Crane River Jazz Band där en viss Ken Colyer ingick (även skiffle-pionjärer som Monty Sunshine och Chas McDevitt spelade med dem). Enligt Colyer var det inom ramen för just det här bandet som de första stapplande stegen mot skifflens förlovade land togs, men man kallade det inte precis för skiffle då och man spelade definitivt inte in några skivor. Man körde lite löst på privata fester. Mest för sitt eget höga nöjes skull. Men där är i vart fall skiffles ursprung. Och den kanske enskilt viktigaste orsaken till det där småjammandet var att Ken, när han låg i lumpen, hade besökt Amerika och tagit intryck. I Kanada hade han köpt en akustisk gitarr, och då ska man komma ihåg att i England var gitarrerna något som Dowland och de andra seriösa killarna lirade klassiskt på några århundranden tidigare. Gitarren var definitivt inte ett jazzinstrument. I New York hade han dessutom plockat på sig en bunt med Leadbelly-plattor. Leadbelly var husguden och utan honom ingen skiffleboom. Det här var tidigt 1949. Samma år började en viss Alexis Korner, han som senare uppfann Rolling Stones, att spela i Chris Barbers band där redan Lonnie Donegan ingick. Chris hade plockat in Donegan på banjo trots att han knappt visste vad det var, äm mindre kunde spela.
--Är banjon ostämd? Men den lät ju så här när jag köpte den, lär Donegan ha stönat på en direkt fråga från en skeptisk Barber.
Korner trakterade en halvakustisk Hofner och mitt i Barbers ordinarie tradjazzset kuppade han med litet knippe r&b-låtar. Lite Tampa Red, lite Lonnie Johnson, nåt med Sonny Terry & Brownie McGhee och förstås Bill Broonzy, som för övrigt inte kom direkt från deltat som han fått folk att tro utan som spelat r&b i en herrans massa år i Chicago innan han stack över till England. Men det är en annan historia. Korner hoppade plötsligt av Barbers band. Med Korner ute ur bilden kunde Donegan breda ut sig ännu mer under pausövningarna då man plockade fram gitarrerna, tvättbrädan och Par Halcox satte sig vid pianot och man kopierade de spontana gårdsfesterna i New Orelans. Donegan var nämligen inte den som nöjde sig med att sitta och plinka lite förstrött på sin banjo i ett hörn. Han var inte bara besatt av jazzen utan satt som klistrad framför radio varje fredagkväll för att lyssna på ”Harry Parry and the Radio Rhythm Club Sextet” på BBC, ett skivspisarprogram med en blues eller country & western-platta i veckan. En favorit var Frank Crumits ”Frankie and Johnny”. En annan Carter Familys ”Wooried Man’s Blues”. Det här var också den främsta anledningen till att Korner hoppade av, han stod inte ut med Donegans intrsse för det gråtmilda, det sentimentala, det sliskiga. Han hade en annan infallsvinkel. Han trivdes inte i skifflemiljön och hittade sin plats på annat håll, en bit bort, närmare den hårdare bluesen, beatet, det blev hans mission. Han startade således Stones. Men Donegan hade countryn i blodet. Ironiskt nog spelade Stones country till slut, men det var Gram Parsons förtjänst. När Lonnie ryckte in och skickades till ett Wien med stor amerikansk närvaro och kunde den unge rekryten till sin stora glädje fritt ratta mellan diverse radiostationer som var något helt annat än stela BBC. Det var så han komma att få höra Leadbelly-låtar som ”Goodnight Irene”, ”Midnight Special” och ”Rock Island Line”.
NEW ORLEANS IGEN
Samtidigt lämnade Ken Colyer Crane River Jazz Band och stack till New Orleans för att mer grundligt lära sig något om jazzens rötter. Det här var sent 1952. Ken Colyer kunde inte hålla sig därifrån, var tvungen att sticka dit trots att det rörde på sig hemma i England. Han mönstrade på en båt, tog sig in i landet. Han insöp allt in i minsta lilla synkopering. Han satt in hos George Lewis och medverkade på skiva med Emile Barnes.Den 24 november fick han ett 29-dagars visum. På juldagen försökte han förnya det, men kastades i fängelse (Parish Prison) eftersom han uppehöll sig olovandes i landet. Där fick han sitta till 5 februari när han släpptes mot borgen och skickades tillbaka till England där Donegan och Barber väntade med en lysande idé. Uppdraget var att bilda en supergrupp, Ken Colyer Jazzmen, med Barber och Donegan. Colyer tackade ja. De stack till Danmark för att få testa och repa i lugn och ro. På en båt till Landskrona hade man fått lite fason på det hela. Bland annat på jazz- och pausövingarna i Leadbellys anda. Ken fortsatte alltså att skapa ett alldeles eget utrymme för den musiken i pausen mellan ordinarie set. En ”breakdown group”, som man kallade det för. Samma utrymme som Donegan och Alexis Korner slagits om när Chris Barber ledde bandet. Det var alltså där på en båt mellan Danmark och Sverige som skiffle-musiken föddes. Konstigare saker än så har hänt. Bill Colyer, som hoppade in på resväska, kom på namnet skiffle.
--Ken Colyers bror, Bill, var manager och när en arrangör frågade vad ”det där andra bandet” hette, det som spelade i pausen, drog han till med skiffle, berättar Donegan.
Bill hade nämligen en skiva in sin ägo med det obskyra jazzbandet Dan Burley & His Skiffle Boys (där Brownie McGhee ingick).
Men skivan man spelar in är tradjazzig, om än fantastisk, ”New Orleans To London”. Inspelningen av Dvoraks ”Goin’Home”, som senare blir en stor skifflelåt med andra, låg och bubblade och förvarande om den skiffle-våg som komma skulle.
Men så går allt åt helvete. Ken lämnar bandet under ett tumultartat handgemäng och Barber tar över ledarskapet och spelar in ”Rock Island Line” med Donegan. Resten är faktiskt historia.
Puritanen Colyer drog aldrig riktigt jämt med Chris Barber, som egentligen ville leda bandet. Något i den stilen. Exakt vad som hände vet nog ingen, men det var något grisigt som just Beatles splittring. Men trots all bitterhet så var det i vart fall en sak som Ken beundrade Chris för och det var att han tog hit amerikanska bluesmusiker. Det var också där han fortsatte.
Ken bildar nytt band och tillsammans med bluesbesatte Korner och tillsammans genomför de faktiskt den första skiffleinspelningen. Innan Mick och Keith klev in i handlingen började Korner alltså att hänga med Colyer, och tillsammans experimenterade de med sånt som ”Midnight Special”. Leadbelly. Ingen rhythm & blues heller utan denne Leadbelly. Eller folk heller för den delen. Dylan, Stones och Beatles. Alla med Leadbelly i botten. I juni 1954 spelade Coyler och Korner in ”Midnight Special” och den första skiffleinspelningen var ett faktum.
Det var alltså två månader senare som Donegan och Barber spelade in ”Rock Island Line”, som blev startskottet för den egentliga skiffle crazen. George Melly, han som startade gladjazzen i England, hade spelat in låten några år tidigare - absolut ingenting hände, men Donegan var säkert inspirerad av Mellys version. Så George Melly var i någon mening en skärva i ursprunget. Men det var Donegan som fick brudarna att börja skrika och slita av sig kläderna på anrika 100 club på Oxford Street i London (klubben finns fortfarande kvar). Crazen var ett faktum. Någon räknade ut att det som mest fanns 30ı000 skiffleband i England och skivorna gavs ut av oberoende bolag som Esquire. Det var Do it yourself som under punken. De stora bolagen styrdes av försiktiga generaler som inte hängde med utan fortsatte att ge ut skivor som inga unga ville lyssna på. Decca-gubbarna var stiffa och konservativa. De kunde inte hantera Donegan, visste inte hur man skulle bära sig åt med en kille som föll utanför ramen. De ville ha Barbers trajazz och var extremt skeptiska till Donegans påfund, men lät ändå bandet rulla under en kaffepaus och ”Rock Island Line” (för övrigt enda Doneganinspelning med tvättbräda, som annars var skifflens nationalinstrument) blev fäst på band. Man bröt ut ”Rock Island Line” som en 78:a, men först efter nåt år. Två dj:s började oberoende av varandra at spela den i radio och lavinen var i rullning. På båda sidor om Atlanten dessutom. När Doneganskifflen sköljde över England som en tsunamivåg var ingen beredd. Decca-folket visste helt enkelt inte hur de skulle hantera situationen och tappade bort honom. Två miljoner sålda skivor senare hade Decca förlorat Donegan precis som man gjorde med Beatles några år senare.
Sedan tramsade Lonnie Donegan i sin tur bort sig själv…
Barber: Först var utbuad för att han kom släpandes med skiffle till sina jazzaftnar och sedan anklagad för att sälja sig när skiffle blev populärt. Då lämnade Donegan hnom för en solokarriär. Dick Bishops anslöts sig till Barber band, han skrev ”No Other Baby”.
Donegan dog 71 år gammal mitt under en turné 2002, Ken Colyer dog utblottad och sjuk 59 år i en sommarstuga i Frankrike 1988. Alxis Korner dog i cancer 1984 blott 55 år gammal. Bara Chris Barber i de fyras gäng är kvar.
1917 Leadbelly åker in för mord. Han har försvarat sitt eget liv när ingen annan finns i närheten att skydda honom.
1934 Leadbelly spelar in ”Midnight Special”, ”Ella Speed”, ”(Goodnight) Irene” och andra klassiker i Louisiana State Penitentiary i Angola.
1949 Ken Colyer skickas till staterna under militärtjänstgöringen och köper samtidigt upp sig på lite Leadbelly. Tony Donegan skickas i samma syfte till Wien där han hör Leadbelly och Carter Family på amerikanska radiostationer.
1952 Ken Colyer spelar med George Lewis i New Orleans. Samma år blir Tony för evigt Lonnie när någon blandar ihop namnen på affischen inför en konsert med Lonnie Johnson, där Tony skulle agera förband.
1953 Bill Colyer kommer på namnet skiffle. Han hittade det på 78:an ”Skiffle Blues” med Dan Burley. Ken Coyler’s Jazzmen (med Chris Barber och Lonnie Donegan)spelar in ”New Orleans To London” med ”Goin’ Home” (2/9).
1954 Ken Coyler Skiffle Group är förband till Little Humphrey Lyttelton på Royal Festival Hall (18/4). Första skiffleinspelningen med Ken Colyer och Alexis Corner, ”Midnight Special” (25/6). Några veckor senare (13/7) spelar Chris Barber och Lonnie Donegan in ”Rock Island Line”, första skiffle-hiten.
1955 ”Rock Island Line” ges ut som 78:a av Decca (i november).
1956 ”Rock Island Line” en hit (januari).
1957 Quarrymen, med en småblaskig John Lennon framför micken, spelar ”Cumberland Gap”, ”Railroad Bill” och ”No Other Baby” på en gårdsfest när Paul McCartney dyker upp (6/7).
1969 Beatles spelar in ”Midnight Special” under Get Back-repetitionerna i Twickenham-hangaren (”River Tane Tapes”).
För några år sedan gjorde Van Morrison sitt allra bästa för att skrämma bort fansen med en hel skiva i Lonnie Donegans sällskap. Och McCartney viftade oroväckande glatt med tvättbrädan på en nyinspelning av ”No Other Baby” skriven av Dickie Bishop som lirade med just Donegan. Nu visar det sig att även Dylan gått ner sig i samma skiffleträsk eftersom han bygger praktiskt taget hela nya ”Nettie Moore” på Donegans ”Lost John”. Man kanske inte kan hävda att det är skiffle i luften men ändå. Men man undrar ju om det kanske inte är dags att ta den lustigkurren Donegan på allvar. Det är uppenbarligen payback time för poprockgubbarna som byggt sina respektive karriärer på en solid grund av inte minst skiffle. Ni kan räkna in Pete Townshend, Eric Clapton, Ray Davies och Stevie Winwood i det där gänget också. Lätt skifflebris råder, om ni frågar mig.
Dessutom är det här den minst utforskade delen av historien om Beatles, som man annars vänt ut och in till leda på. Man kan på sätt och vis påstå att Beatles i grund och botten är ett skiffleband. Det sista skifflebandet till och med. Det som började i ett litet horhus i New Orleans kulminerade med några väl valda ackord i ” A Hard Days Night”. Den sista skifflelåten.
”Love” bevisar nåt känns det som. Inte bara det där att det faktiskt är möjligt att greja till något nästan njutbart av egentligen omöjliga ”Within You Without You”. Genom att helt enkelt gifta ihop den med groovet från ”Tomorrow Never Knows” fattar man låten. Men sånt stavas helgerån i min bok. Ingen skulle få för sig att jiddra på det sättet med ”Satisfaction”, åtminstone inte utan att få på käften av Keith. Inte ens när det är de närmast sörjande som pillar i verken är det ok. Inte ens när det handlar om Sir George Martin, den femte medlemmen. Inte ens då. Nej, det mest fantastiska med ”Love” är ändå att man en gång för alla bevisar storheten med Beatles. Skriver det i sten. När den numera lomhörde George med hjälp av sonens intakta öron kört de gamla tejperna på 90 grader i tvättmaskinen är ljuden så blanka och rena att man skulle kunna bädda med dem. Och de har inte krympt det minsta eller förlorat nåt i lyster heller. Ingenting, absolut ingenting, av magin är borta. Det är som att sitta bredvid när Leonardo målar Mona Lisa, eller som att ligga under Mozarts piano och nosa på Antonio Salieris fotsvett. Kort sagt, det är som att sitta bakom ett fönster och glo rakt in i studio 2 på Abbey Road de där gångerna Lennon och kompani noterat sig på passerlistan i receptionen. I ett större historiskt perspektiv, när Beatlesmusiken har några 100 år på nacken, har jag visserligen svårt att på allvar tro att den skulle kunna mäta sig med, säg, Bachs verk, men om en framtida Sten Broman skulle få för sig att sätta luppen på 1960-talet skulle nog rätt svar vara Beatles. Så förlåt att jag tjatar, men ”Love” befäster Beatles ställning som popens gåva till mänskligheten. ”Love” är det bästa beviset på att Beatles var den största kulturhändelsen under 1900-talet. Men var kom allt det där ifrån? Uppstod Beatles ur tomma intet? Beatles skapades i en big bang kanske? Eller finns det en bakgrund, en historia, ett embryo, en katalysator? Kort sagt, fanns det en enskild artist som man kan skylla på?
Yes, sir!
Det fanns en son till violinist i National Scottish Orchestra som kom att få oerhört stor betydelse, faktiskt större betydelse än till och med Little Richard och Chuck Berry. Ja, kanske större betydelse än Crickets.
Den där eftermiddagen 6 juli 1957 när Paul med rödblossande kinder tjatade hål i huvudet på en duktig påstruken John för första gången kom samtalet en hel del att handla om den där enastående skotten vars far var violinist.
Det handlar förstås om, och lova nu att inte lämna mig, Lonnie Donegan.
Lennons och hans Quarrymen spelade skifflestandards som ”Maggie” och Freight Train”. Och förmodligen nämnda ”No Other Baby”, som Vipers senare spelade in så att det låter mer Beatles än Beatles själva. Och dessutom spelade de Leadbellys ”John Henry” och ”Rock Island Line”, och Carter Familys ”Worried Man’s Blues”. Men även ”Cumberland Gap”och ”Railroad Bill”.
Samtliga välkända skifflelåtar. De flesta dessutom plockade direkt från Lonnie Donegans repertoar.
Donegan hade en särskild förmåga att anpassa amerikansk musik, rätt obskyr sådan dessutom (Washboard Sams ”Diggin’ My Potatoes” var knappast vardagsmat i de engelska radiogrammofonerna), till brittisk smak. Den förmågan förde han över till beatlarna. Det är egentligen det som allt det här handlar om.
Två saker, två jävligt viktiga saker, och här måste jag vara väldigt tydlig:
För det första: Skiffle var 50-talets punk och ett eldspätt i röven på etablissemanget som satt och tryckte i Royal Albert Hall. Det var DIY på sopkvastbas och tvättbräda. Inga pengar, kära barn.
För det andra: Vad ni än gör så underskatta aldrig Lonnie Donegan. Aldrig.
ST JAMES INFIRMARY
Men vi får återvända till ett av blitzen svårt härjat London för att reda ut det här. Medan sådana som Ronnie Scott (dog 1996, men hans smått legendariska klubb i Soho lever vidare) spelade modern jazz – bebop - inspirerad av det som Dizzy Gillespies och Charlie Parkers format i Earl Hines band fanns det en annan, aningen trögare strömning inom den brittiska jazzen – för det är där vi får söka embryot till Beatles - som oroligt sökte rötterna och dammade av Kid Ory, King Oliver, Louis Armstrong, Jelly Roll Morton och de igen. Och Bunk Johnson förstås. Alltid denne Bunk. Kanske är han den äldsta Beatlesroten. Men ingen har ju hört hur det lät när han spelade i Buddy Boldens band för det finns inga inspelningar. Så vem vet?
New Orleans, alltså.
Eller möjligen Irland. Irländarna och skottarna utvandrade till Amerika på 1700-talet och i de slitna paltorna satt den här musiken ingrodd och när de kom fram till Appalacherna och sköljde av sig resdammet rann sångerna ut i bäckarna mot Shenandoah (”Across the Wide Missouri”)och ner till New Orleans. Man förvillas nämligen att tro att ”St James Infirmary” är ett stycke tvättäkta New Orleans-blues, men ursprungligen kommer det faktiskt från Irland - eller kanske England. Då hette det ”The Unfortunate Rake” och handlade om ett sjukhus. Förmodligen slank alltså melodin in i landet med arbetskraftinvandrarna. Men otack är världens lön. De stackars irländarna, som även uppfann countryn, tålde inte den tropiska värmen. De klarade inte av det hårda arbetet ute på New Orleans träskmarker. Lokalbefolkningen behandlade dem dessutom som nåt som katten släpat in. Sejouren i New Orleans blev kort och man började importera mer stryktålig arbetskraft från Afrika istället, men det är förstås en annan historia. Kvar blev hursomhelst ”St James Infirmary”. Melodin har snurrat några varv runt jorden sedan dess och så sent som 1981 landade den på självaste Bob Dylans skrivbord. Han knåpade ihop ”Blind Willie McTell”, om en blueslegend med samma namn som naturligtvis själv också spelat in ”St James Infirmary”.
New Orleans, som sagt, tillbaka dit. New Orleans var även smältdegel där Irland blandades ut med fransk finrumsmusik och slavarnas ordlösa rytmer. Det är svårt att spåra jazzens ursprung men, som sagt, horhusen var centrala eftersom det var där det fanns pengar att tjäna för arbetsvilliga musiker. Men när sedan Armstrong flyttade till Chicago, med den prostituerade kvinnan som han gifte sig med, föll New Orleans i glömska, men det fanns alltså de i England som vägrade att ta ner skylten. En kille som George Webb med Humphrey Lyttleton (han som Beatles snodde ”Lady Madonna” ifrån) i släptåg startade hela den där eurotradjazzen, som alltså var en slags motreaktion mot bebopen.
På sätt och vis tog Webb tillbaka det som en gång gått förlorat i och med arbetskraftsutvandringen. Typ att ”St James” tog omvägen förbi New Orelans.
GLAD JAZZ BLIR SKIFFLE
George Webb inspirerade i sin tur ett band som hette Crane River Jazz Band där en viss Ken Colyer ingick (även skiffle-pionjärer som Monty Sunshine och Chas McDevitt spelade med dem). Enligt Colyer var det inom ramen för just det här bandet som de första stapplande stegen mot skifflens förlovade land togs, men man kallade det inte precis för skiffle då och man spelade definitivt inte in några skivor. Man körde lite löst på privata fester. Mest för sitt eget höga nöjes skull. Men där är i vart fall skiffles ursprung. Och den kanske enskilt viktigaste orsaken till det där småjammandet var att Ken, när han låg i lumpen, hade besökt Amerika och tagit intryck. I Kanada hade han köpt en akustisk gitarr, och då ska man komma ihåg att i England var gitarrerna något som Dowland och de andra seriösa killarna lirade klassiskt på några århundranden tidigare. Gitarren var definitivt inte ett jazzinstrument. I New York hade han dessutom plockat på sig en bunt med Leadbelly-plattor. Leadbelly var husguden och utan honom ingen skiffleboom. Det här var tidigt 1949. Samma år började en viss Alexis Korner, han som senare uppfann Rolling Stones, att spela i Chris Barbers band där redan Lonnie Donegan ingick. Chris hade plockat in Donegan på banjo trots att han knappt visste vad det var, äm mindre kunde spela.
--Är banjon ostämd? Men den lät ju så här när jag köpte den, lär Donegan ha stönat på en direkt fråga från en skeptisk Barber.
Korner trakterade en halvakustisk Hofner och mitt i Barbers ordinarie tradjazzset kuppade han med litet knippe r&b-låtar. Lite Tampa Red, lite Lonnie Johnson, nåt med Sonny Terry & Brownie McGhee och förstås Bill Broonzy, som för övrigt inte kom direkt från deltat som han fått folk att tro utan som spelat r&b i en herrans massa år i Chicago innan han stack över till England. Men det är en annan historia. Korner hoppade plötsligt av Barbers band. Med Korner ute ur bilden kunde Donegan breda ut sig ännu mer under pausövningarna då man plockade fram gitarrerna, tvättbrädan och Par Halcox satte sig vid pianot och man kopierade de spontana gårdsfesterna i New Orelans. Donegan var nämligen inte den som nöjde sig med att sitta och plinka lite förstrött på sin banjo i ett hörn. Han var inte bara besatt av jazzen utan satt som klistrad framför radio varje fredagkväll för att lyssna på ”Harry Parry and the Radio Rhythm Club Sextet” på BBC, ett skivspisarprogram med en blues eller country & western-platta i veckan. En favorit var Frank Crumits ”Frankie and Johnny”. En annan Carter Familys ”Wooried Man’s Blues”. Det här var också den främsta anledningen till att Korner hoppade av, han stod inte ut med Donegans intrsse för det gråtmilda, det sentimentala, det sliskiga. Han hade en annan infallsvinkel. Han trivdes inte i skifflemiljön och hittade sin plats på annat håll, en bit bort, närmare den hårdare bluesen, beatet, det blev hans mission. Han startade således Stones. Men Donegan hade countryn i blodet. Ironiskt nog spelade Stones country till slut, men det var Gram Parsons förtjänst. När Lonnie ryckte in och skickades till ett Wien med stor amerikansk närvaro och kunde den unge rekryten till sin stora glädje fritt ratta mellan diverse radiostationer som var något helt annat än stela BBC. Det var så han komma att få höra Leadbelly-låtar som ”Goodnight Irene”, ”Midnight Special” och ”Rock Island Line”.
NEW ORLEANS IGEN
Samtidigt lämnade Ken Colyer Crane River Jazz Band och stack till New Orleans för att mer grundligt lära sig något om jazzens rötter. Det här var sent 1952. Ken Colyer kunde inte hålla sig därifrån, var tvungen att sticka dit trots att det rörde på sig hemma i England. Han mönstrade på en båt, tog sig in i landet. Han insöp allt in i minsta lilla synkopering. Han satt in hos George Lewis och medverkade på skiva med Emile Barnes.Den 24 november fick han ett 29-dagars visum. På juldagen försökte han förnya det, men kastades i fängelse (Parish Prison) eftersom han uppehöll sig olovandes i landet. Där fick han sitta till 5 februari när han släpptes mot borgen och skickades tillbaka till England där Donegan och Barber väntade med en lysande idé. Uppdraget var att bilda en supergrupp, Ken Colyer Jazzmen, med Barber och Donegan. Colyer tackade ja. De stack till Danmark för att få testa och repa i lugn och ro. På en båt till Landskrona hade man fått lite fason på det hela. Bland annat på jazz- och pausövingarna i Leadbellys anda. Ken fortsatte alltså att skapa ett alldeles eget utrymme för den musiken i pausen mellan ordinarie set. En ”breakdown group”, som man kallade det för. Samma utrymme som Donegan och Alexis Korner slagits om när Chris Barber ledde bandet. Det var alltså där på en båt mellan Danmark och Sverige som skiffle-musiken föddes. Konstigare saker än så har hänt. Bill Colyer, som hoppade in på resväska, kom på namnet skiffle.
--Ken Colyers bror, Bill, var manager och när en arrangör frågade vad ”det där andra bandet” hette, det som spelade i pausen, drog han till med skiffle, berättar Donegan.
Bill hade nämligen en skiva in sin ägo med det obskyra jazzbandet Dan Burley & His Skiffle Boys (där Brownie McGhee ingick).
Men skivan man spelar in är tradjazzig, om än fantastisk, ”New Orleans To London”. Inspelningen av Dvoraks ”Goin’Home”, som senare blir en stor skifflelåt med andra, låg och bubblade och förvarande om den skiffle-våg som komma skulle.
Men så går allt åt helvete. Ken lämnar bandet under ett tumultartat handgemäng och Barber tar över ledarskapet och spelar in ”Rock Island Line” med Donegan. Resten är faktiskt historia.
Puritanen Colyer drog aldrig riktigt jämt med Chris Barber, som egentligen ville leda bandet. Något i den stilen. Exakt vad som hände vet nog ingen, men det var något grisigt som just Beatles splittring. Men trots all bitterhet så var det i vart fall en sak som Ken beundrade Chris för och det var att han tog hit amerikanska bluesmusiker. Det var också där han fortsatte.
Ken bildar nytt band och tillsammans med bluesbesatte Korner och tillsammans genomför de faktiskt den första skiffleinspelningen. Innan Mick och Keith klev in i handlingen började Korner alltså att hänga med Colyer, och tillsammans experimenterade de med sånt som ”Midnight Special”. Leadbelly. Ingen rhythm & blues heller utan denne Leadbelly. Eller folk heller för den delen. Dylan, Stones och Beatles. Alla med Leadbelly i botten. I juni 1954 spelade Coyler och Korner in ”Midnight Special” och den första skiffleinspelningen var ett faktum.
Det var alltså två månader senare som Donegan och Barber spelade in ”Rock Island Line”, som blev startskottet för den egentliga skiffle crazen. George Melly, han som startade gladjazzen i England, hade spelat in låten några år tidigare - absolut ingenting hände, men Donegan var säkert inspirerad av Mellys version. Så George Melly var i någon mening en skärva i ursprunget. Men det var Donegan som fick brudarna att börja skrika och slita av sig kläderna på anrika 100 club på Oxford Street i London (klubben finns fortfarande kvar). Crazen var ett faktum. Någon räknade ut att det som mest fanns 30ı000 skiffleband i England och skivorna gavs ut av oberoende bolag som Esquire. Det var Do it yourself som under punken. De stora bolagen styrdes av försiktiga generaler som inte hängde med utan fortsatte att ge ut skivor som inga unga ville lyssna på. Decca-gubbarna var stiffa och konservativa. De kunde inte hantera Donegan, visste inte hur man skulle bära sig åt med en kille som föll utanför ramen. De ville ha Barbers trajazz och var extremt skeptiska till Donegans påfund, men lät ändå bandet rulla under en kaffepaus och ”Rock Island Line” (för övrigt enda Doneganinspelning med tvättbräda, som annars var skifflens nationalinstrument) blev fäst på band. Man bröt ut ”Rock Island Line” som en 78:a, men först efter nåt år. Två dj:s började oberoende av varandra at spela den i radio och lavinen var i rullning. På båda sidor om Atlanten dessutom. När Doneganskifflen sköljde över England som en tsunamivåg var ingen beredd. Decca-folket visste helt enkelt inte hur de skulle hantera situationen och tappade bort honom. Två miljoner sålda skivor senare hade Decca förlorat Donegan precis som man gjorde med Beatles några år senare.
Sedan tramsade Lonnie Donegan i sin tur bort sig själv…
Barber: Först var utbuad för att han kom släpandes med skiffle till sina jazzaftnar och sedan anklagad för att sälja sig när skiffle blev populärt. Då lämnade Donegan hnom för en solokarriär. Dick Bishops anslöts sig till Barber band, han skrev ”No Other Baby”.
Donegan dog 71 år gammal mitt under en turné 2002, Ken Colyer dog utblottad och sjuk 59 år i en sommarstuga i Frankrike 1988. Alxis Korner dog i cancer 1984 blott 55 år gammal. Bara Chris Barber i de fyras gäng är kvar.
Comments