Det var en gång ett litet band från Portland...
Willy Vlautin står där med blicken fast nitad i scengolvet. Men han ursäktar sig med att han behöver fokusera på texten så att han inte tappar bort den och har därför svårt att se oss i ögonen.
-Och jag har skrivit mycket text ska ni veta, ja Jesus så mycket text!
Det är sista gången Richmond Fontaine lirar i Malmö. Bandet är numera upplöst. Det är en sådan där konsert som kryper innanför skinnet på en och gör att jag skriker efter låten som är större än livet självt. ”Lost in the world”. Den kommer sist. Blir det sista vi får höra med detta fina lilla band. Jag slänger samtidigt ut en bild på FB där jag slår fast att Richmond Fontaine är världens typ 26:e bästa band. Men stämmer det? Ja jag vet ju att det är ett favoband på Pet Sounds och att Plura älskar det. Jag bestämmer mig för att gå till botten med det där. Listor är ju kul. Jag började rangordna favoritgrupper. Och bara grupper. Alltså kommer varken Bruce Springsteen med sitt E street band eller Martha Reeves och hennes Vandellas med. Och herregud som jag listar. Det tar tid. Uffe konsulteras.
Startar på 50:e plats. Men listan är ohyggligt mycket längre än så. Det finns således en 100-lista längre ner här. Och då saknas ändå en massa band. Electric Prunes, ABBA och Smith. Får heller inte in svenska band som Tages, Eldkvarn och Sahara Hotnights. Och missar säkert en massa som inte är pop och rock
Tror det startade med den fantastiska ”Scraps”, som jag köpte för några tior av Persson. Omslaget var ju fantastiskt med ett par slitna sneakers som liksom tagit vägen via Summer of love. Första låten: ”Howard Johnstons got his ho-jo working”. Vad fan var det för nåt? Bakom den knäppa titeln dolde sig en hårt svängande funklåt som kanske, men bara kanske, kunnat platsa i Little Feats repertoar. En annan titel var ”Who put the garlic in the glue?”. En underbart tramsig låt. ”Don’t knock at my door” var en rak kärlekslåt som hade sådan där jugbandfeeling som Lovin’ Spoonful laborerade med. Och ”Magnet” är väl förstås den finaste av alla texter som skrivits om förhållande som obönhörligen tar slut. Men den absoluta favoriten var ”It’s not so hard”. En fullständigt briljant folkrocklåt med Beatlesharmonier. Det var störtt omöjligt att inte älska de här knäppgökarna som blandade helt utan hänsyn till traditioner och jag tänker att de aldrig hade platsat i någon av Magdalena Ribbings etikettsböcker. De var som ett band bestående av Keith Moon, Jerry Lee Lewis, Paul McCartney och Link Wray. Jag satt på vardagsrummet på Herrestadsgatan och gjorde blandband som jag skickade med expresspost till alla jag lyckades få fram en postadress till. Ett gick med flyg till Olsson i NYC och han svarade med att låta mig skriva en krönika om bandet i Expressen i samband med första Sverigebesöket. Minns att jag vinklade på att trummisen, den nu så sorgligt bortgångne Tom Ardolino och han som uppträdde i lampskärm (!), borde få Nobelpriset.
1 november 1984 besökte NRBQ & the Whole Wheat Horns KB i Malmö. ”Kultbandens kultband”, stod det i annonsen. Hela skyltfönstret hos Musik & konst var tapetserat med konsertaffischer.
-En fantastisk tvåtimmarskonsert. Terry Adams befann sig över, under och på sitt keyboard. På avstånd såg det ut som om jättelike Al Anderson spelade på en leksaksgitarr, minns Urban Henriksson på Folk å Rock i KB-boken.
Jag minns att Al samtidigt var lite bekymrad. Han hade parkerat bort sin bil på en mall hemma i Staterna.
Som vi älskade NRBQ!!!!! Och de återvände massvis med gånger. Så senast i höstas välte Terry och kompani Folk å rock.
#35 Grass Roots
Vem fan pratar om PF Sloan längre? Annat var det när Van Morrison sjöng om honom i ”Saint Dominics preview”. I alla fall lät det så. Och Jimmy Webb skrev en låt med hans namn som titel. Han var låtskrivare med folkrock som specialitet och ligger bakom hits med Barry McGuire (”Eve of destruction”), The Searchers (”Take me for what I’m worth”), Herman's Hermits (”A must to avoid”), Johnny Rivers (”Secret agent man”), The Turtles (”You baby”, ”Let me be”) och The Mamas & the Papas (introt till ”California dreamin’”). Jag har även samlat på mig några pärlor med udda band som Robbs och Iguanas (inte Iggys gamla band) som PF Sloan skrivit. För att inte tala om hans soloplattor, som dessvärre inte finns på Spotify. Men framför allt handlar det om Grass Roots, bandet som han och Steve Barri startade sedan Dylan stuckit till dem ”Ballad of a thin man”. Efter den fantastiska debuten "Where were you when I needed you" hoppade Sloan och Barri av bandet men fortsatte att skriva låtar och producera. Ett helt nytt band med sångaren Rob Grill i spetsen spelade in den makalösa ”Let’s live for today”. Titellåten hette från början "Piangi con me" och spelades in av det brittiska beatbandet Rookes som flyttat till Italien.
På den här underbara videon från Jimmy Durrates populära tv-show består bandet av Creed Bratton (gitarr), Rick Coonce (trummor), Warren Entner (gitarr) and Rob Grill (sång och bas).
Grill, Coonce och Sloan gick bort för bara några år sedan.
#36 Dr Feelgood
28 mars 1987 befinner sig det brittiska pubrockbandet Dr Feelgood, utan Wilko Johnson men med Lee Brilleaux, på KB (se KB-boken) och skakar liv i sin egen gamla ”Roxette”, låten som Gessle bygge band av. Den kedjerökande sångaren, iförd terylenbyxor, läskar sig med fickljummen gin mellan låtarna.
”Efter midnatt hade han hunnit klunka i sig två sejdlar, tömt större delen av ett 20-pack (cigarretter), stänkt ner hela scengolvet med svett och lämnade därefter en mycket överkörd publik på dansgolvet efter en och en halv timme fullt ös”, skriver Sydsvenskans Sven Lindström i en kärleksförklaring till recension.
Jag tänker på det när jag kollar klipp med Lee i den där vita kostymen som bara är snäppet renare än Warrens Oates dito i ”Jakten på Alfredo Garcias huvud”.
Minns också Mats Olsson skickade Jan-Olov ”Gossen” Andersson till London för att intervjua Wilko, som hoppat av Dr Feelgood och gått vidare med Solid Sender. Jag hakade på som plåtis. Gossen hade med sig nya NME. Det var ett misstag. Wilko krävde att få se tidningen, som dessvärre innehöll en sågning av gruppens debut. Wilko läste recension, lade ifrån sig tidningen och stirrade rakt fram utan att yppa ett ord varken till oss eller bandmedlemmarna. Det där pågick i en evighet och vi kände oss skitdumma. Gossen fixade dock intervjun elegant och jag fick mina bilder. Bilder på en bister mr Johnson!
Här en fin gammal Feelgood. Överraskningsgig utanför snabbköpet.
# 37 Raspberries
Till slut gjorde jag mig av med plattan. Det gick ju inte att hela samlingen luktade tjejrum. Något snille på skivbolagets PR-avdelningen hade kommit med den tveksamma idén att preparera gruppen Raspberries tredje platta med en doft. Något som påminde om jordgubb alltså. Men de kemikalier man använt var skarpa och doften efterhängsen. Förmodligen farlig också. Däremot var plattan fantastisk med pärlor som ”Let’s pretend” och ”Tonight”. Jag var en Beatleskille som hade lite koll på kusinbandet Badfingers. Lennart Persson hade hela bilden klar för sig och i en hyllningen av mästerverket ”No dice” droppade han ett antal fantastiska powerpopband från andra sidan Atlanten. Från The Knickerbockers "(Lies") till Big Star, Blue Ash, Nazz och vidare till Dwight Twilley, Shoes, Paul Collins Beat, Plimsouls, Cheap Trick och Romatics. Power pop var som ett eget universum. Läs bara Ken Sharp fantastiska intervjuböcker. Raspberries var först i vågen av amerikanska 70-talsband som på allvar förvaltade arvet efter Beatles som beklagligt nog slagit igen butiken 1970. Who var en annan viktig influens. Det var ju för övrigt Pete Townshend som myntat begreppet power pop. Bandet kom från Cleveland (som alltså inte bara är känt för en obetalbar scen i ”Spinal tap”). Bandet hade sina rötter i det fantastiska garagerockbandet Choir (”Baby, it’s cold outside”). Raspberries lyckades aldrig följa upp framgångarna med "Go all the way" och efter fyra album upplöstes bandet 1975. Men artister som Bruce Springsteen och Tom Petty har fortsatt att vårda arvet efter det. Sångaren fick mer än hyfsade framgångar som soloartist med bland annat sockriga ”All by myself”.
#38 Thin Lizzy
Vad gjorde vi i Slaka. Lirade boll på gatan, buskörde moppe i grusgropen, smygrökte i skogsbrynet och lyssnade ohälsosamt mkt på Thin Lizzy. Fast inte jag. Det var Oskar (som min mamma kallade honom, fast i dag är han Gossen) som gjorde det. Han prydde väggarna i sitt källarkrypin med bilder på bandet. Eller de fick dela utrymme med idolkort på Ralf Edström och sådana där utvikningsbara bilder på en lättklädd Christina Lindberg som följde med kriminaltekniska publikationer. Han var så besatt av bandet att han tog med sig polarna på en resa till det innersta av Småland för att kolla dem på Barbarella i Växjö. Och så klart hamnade de på efterfesten som hölls på Esso motorhotell. Phil, Brian och Scott blev mäkta impade av att Oskar hade de tidigare plattorna som de signerade. Jag var inte med på det tåget från början. Det kom senare. Jag var mer av en Led Zeppelin-kille. Som rättrogen Deep Purple fan där i det tidigare 70-talet tog jag mig samman långt senare. Jag vet inte om det här kanske är en lite för hög placering. Det får framtiden utvisa. Men när jag lärde känna deras manager, Ted Carroll (han som drev skivbutiken Rock on i London och sen startade Ace och allt det där), kunde jag stå emot längre.
Här med gitarristen Eric Bell och frontmannen Phil Lynott, som gick bort blott 36 år gammal.
Ted Carrolls Top 10 45s:
Baby I Love You So - Joey Weaver & The Don Juans (Fortune 825)
Kokomo Me Baby - Danny Boy (Tifco 824)
Gypsy Girl - The Staccatos (Syncro 661)
Geronimo Stomp - Barry Darvell (London HL 9191)
Sufferin City - Johnny Copeland (Atlantic 2542)
You Got Me Whistlin - Johnny Fuller (Checker 899)
Tongue Tied Jill - Charlie Feathers (Meteor 5032)
I Could Never Be Ashamed of You - Jerry Lee Lewis (Sun 330)
Mystery Train - Junior Parker (Sun 192)
Prisoner of Love - James Brown (King 5739)
#39 Legend
Ja han är Chuck Berry modell blekansikte. Och typ lika knepig. Men sånt spelar ingen roll när man tänker på hur Lost in the blåst (Larm…) han är. Sa till Urban härom dagen att är det nån jag vill se på Folk å rocks lilla scen så är de den där killen.
Men inte ens den annars så entusiastiske Urban hyste stort hopp till att Juppen skulle vilja komma hit. Den snart 72-årige sångaren uppträder nämligen numera bara på Woolpack Inn hemma i Eskdale där han driver galleriet Boot Village. 3 mars lirar han där med den ständige vapendragaren Mo Witham.
Han är bäst. Vissa dagar. Då är han bättre än Vangubben himself (ok ingen tror mig).
En genomförkyld Jupp gör tre-fyra låtar med Refreshments på Pub Sparta i Lund försommaren 1983. Sen ramlar jag in på 100 Club i London en oktoberdag 1994 och han gör en fantastisk spelning med Geraint Watkins på orgel. Jag morsar på honom i baren där han hänger mellan seten. För han vägrar loge.
Det finns ett kul klipp med Wilko Johnson där han prisar Mickey Jupp som gitarrist och hur medlemmarna i Dr Feelgood spelar Legends ”Read boat” så att vinylen smular sig när den kommer. I mitt fall är det Lennart Persson, som med en artikel just om den plattan i Larm, får mig på rätt spår. Antar att Per Gessle lusläser samma artikel eftersom han försvenskar Juppens ”Switchboard Susan”. Och även Jerry Williams som spelar in en hel platta med honom.
Läser just nu: ”Hole in my pocket: the true legend of Mickey Jupp, the rock and roll genius who declined to be a star”.
# 40 Led Zeppelin
Världens bästa hårdrocksband? Led Zeppelin. Utan konkurrens. Sedan kan Purple, AC/DC och Guns n’ Roses göra upp om övriga platser på den topplistan bäst de vill. De inser jag hemma hos Hornestedts i Slaka där jag får höra ”Whole lotta love” i stereo första gången. Världens hårdaste band är i begynnelsen ett habilt bluesband som sen i princip uppfinner hårdrocken. Och frågan är om egentligen nånsin de tunga riffen blir bättre när de slutligen lämnar arenan. Men det börjar med Yardbirds, där basisten Jimmy Page tar över gitarrsysslorna efter den lynnige Jeff Beck som får sparken. Yardbirds, där även Eric Clapton trakterar gitarr, har haft hits med bland annat "Heart full of soul", "Evil hearted you", ”Shape of things to come” och inte minst "Over under sideways down". Men bandet är splittrat när det gäller vilken riktning man ska ta. Jimmy Page inspireras av Jimi Hendrix bluesrock och plockar upp Jake Holmes "Dazed and confused" på repertoaren, en låt som senare hamnar på Zeppelins debut. Övriga vill dock fortsätta med Mickey Most-producerade popen. 7 juli 1968 ger bandet sin sista konsert, som Yardbirds. Sångaren Keith Relf och trummisen Jim McCarty går vidare och bildar symfonirockbandet Renaissance. Basisten Chris Dreja blir fotograf (och plåtar för övrigt bandporträttet på baksidan på Led Zeppelins debut). En ensam Page rekryterar som ersättare studiomusikerpolaren John Paul Jones på bas samt Robert Plant, efter en rekommendation. Plant tar i sin tur med sig kompisen och trummisen John Bonham. Led Zeppelin är bildat. Voila! Det är med det bandet som Page anländer den danska hålan Gladsaxe i september 1968. De spelar på ett ställe med namnet Teen club. Fast namnet Led Zeppelin är ännu inte etablerat och av kontraktsskäl kallar man sig Yardbirds, fast med tillägget New. Den blivande rockfotografen Jørgen Angel är på plats med sin mammas semesterkamera och förevigar konserten (Kvar finns också klubbens Lars Abels lilla introduktion han ger bandet).
19 september lirar de på klubb Bongo på Friisgatan i Malmö. Klubben, som kallas Logen i folkmun, huserar på andra våningen. En brandtrappa leder upp till lokalen.
-Jag stod där på översta trappsteget när plötsligt Jimmy Page uppenbarade sig, minns musikjournalisten Lennart Persson.
Page passerar alldeles intill Persson och ögonblicket uppenbarar sig.
-Han var en smula, ska man säga, vinglig. Inte helt nykter alltså. Jag minns det så tydligt. Och jag tänkte i mitt stilla sinne där och då: ”En lätt knuff och vi hade aldrig behövt bry oss om hårdrocken”.
Nu är det bara en tanke. Persson minns också tydligt ett snortufft band och ett gäng kanonlåtar. Han lämnar konserten med luft i stegen. Inte lika bra som Hendrix som lirat där året innan (Persson sammanfattar den konserten med ordet ”Kraften!”). Men tillräckligt för att han genast ska lägga in en beställning på gruppens debut.
#41 Lone Justice
Maria McKee blev aldrig en ny Bruce Springsteen. Så här i efterhand oklart varför. Hennes Lone Justice startade med samma slags cow punk som Rank and File och Gun Club utvecklade och förfinade. När de uppträdde på anrika Whiskey A Go Go var de så bra att Athur Lee bara orkade köra två låtar och Linda Ronstadt (som dessvärre i dag är sjuk i Parkinsons) fixade skivkontrakt. Hennes halvbror, Bryan MacLean med förflutet i just Lees Love, skrev låtar liksom Bob Dylan och Tom Petty till bandet. Mike Campbell från Heartbreakers var en slags femte medlem i Lone Justice. Jimmy Iovine (John Lennon, Bruce Springsteen med flera) producerade. Den titellösa debuten från 1985 var fin men orkade bara upp till en 56:e plats på Billboardlistan. Sen kom Little Steven in i handlingen i rollen som producent och med honom trummaskinerna och det var liksom kört. Året efter debuten var det över och McKee satsade på solokarriär. Det skulle bli med ledmotivet (”Show me heaven”) till en Tom Cruise-rulle (”Days of thunder”) som hon fick sin hett önskade hit. Men den titellösa debuten med fantastiska "Am I the only one (Who's ever felt this way)", som Dixie Cups tolkade, gick dessvärre skivköparna förbi. Jag såg McKee tillsammans med Bruce Body på Hammond B3:a på Huset i Köpenhamn och det är en av de bästa konserter jag sett. Brody, med förflutet i Patti Smiths band, var även medlem i Lone Justice. Den här videon ger en hygglig bild av hur bra Lone Justice förmodligen var live och hur obegripligt det är att bandet aldrig fick det genombrott det förtjänade.
#42 T Rex
Vi garvade rått när radioprataren Carl-Eiwar gick på om en kille som han sa hette T Rex bara så där rakt ut i etern. Fast vi var svältfödda på rock i radion i det tidiga 70-talet och svalde betet ändå. T Rex. Inte texmex. Inte dinosaurie. Snarare något ultramodernt. Det var Rolling Stones med kajalpenna. På andra sidan Atlanten lirade Flamin’ Groovies in två album lite i samma anda. Men Marc Bolan hade Steve Peregrin Took och hans bongotrummor vid sin sida och soundet var unikt. Han var lika viktigt för T Rex som Jerome Green var för Bo Diddley med sina maracas. En roll som för övrigt Stig Bomb hade när han rekryterades till Wilmer X och Jalle Olsson fortfarande var batterist.
#43 Status Quo
Rubrikerna blev kanske inte lika feta som några dagar senare när George Michael gick bort. Men julafton var ändå en svart dag för vänner av stabil raggarrock. Den på senare år sjuklige gitarristen Rick Parfitt gick bort, alldeles för tidigt dessutom. Senast jag kollade var de förband till Chuck Berry i Båstad. Medlemmarna i Status ville så gärna ta en selfie med den buttre rocklegenden, men han tvärnobbade inviten med motiveringen att han på inga villkor ville vara en del i deras marknadsföring. Minns också när Rick blev sjuk och ställde in Hultsfred 1991 och motorburen ungdom i träskor grät i grupp ute på pareringen (det var för övrigt samma sommar som en svajig Ulf Lundell myntade uttrycket ”en inställd spelning är också en spelning”). Jag minns också intervjuer med Francis Rossi som delade med sig av sitt hemliga pastarecept av allt som nu finns att avhandla här i världen. Visst, de goa låtarna kom tidigt. Men med en relativt sen bit som ”Jam side down” visade de även i mogen ålder var det blåa rock & rollskåpet skulle stå. Oh, nu minns jag också hur jag skulle snåla lite och köpte en samling när de slog igenom brett i tron att jag skulle få hela kostcirkeln, men det var nån mindre nogräknad bodknodd som krängde deras allra tidigaste inspelningar gjorda långt innan de kommit fram till det där goa wackawacka-gunget på låtar som ”Down down” med flera.
#44 Animals
Gud som jag kämpade. Det ska jag i alla fall ha cred för. Men fingrarna fastnade bara i strängarna. Animals snygga version av ”House of the risning sun” var den direkta anledningen till att jag började lira gitarr. Man kan ha sämre förebilder. Till och med Dylan älskade Animals version. Så mycket dessutom, att han själv lade ner försöken att tolka den gamla låten om det typ hårda livet på New Orleans. Hilton Valentine kunde få ett simpel A moll-ackord att låta stor popmusik. Animals var från Newcastle och körde grisig blues spetsad med stenhård rhythm & blues. De fick ett antal feta hits, bland annat den dramatiska ”Don't Let Me Be Misunderstood” som Nina Simone spelade in året innan. Att bandet inte blev lika stort som till exempel Rolling Stones beror bland annat på alltför många medlemsbyten. Superviktiga organisten Alan Price hoppade av för att han var flygrädd. Han gjorde sen musiken till fina ”O Lucky man” med den fenomenale Malcolm McDowell.
#45 Traveling Wilburys
1988 var salige Georges Michael och hans solodebut över hela kartan liksom. 1988 var också året då Bob Dylan fick en nystart på karriären med något så oväntat och förfärligt som en supergrupp. Det har visserligen funnits undantag. Million Dollar Quartet (Elvis Presley, Johnny Cash, Jerry Lee Lewis och Carl Perkins) var inte att leka med, men den gruppen stannade vid ett löst jam i Sunstudion. Traveling Wilburys var mer bestående och hade inte Roy Orbison dött plötsligt kunde det ha blivit en turné också. Nu startade i stället Dylan sin Never ending tour. Tack för den. Han var skum där en bit in på 80-talet. Konserten med Petty och McGuinn i Valbyhallen var en bisarr tillställning med var hjälte i starkt motljus. Och plattan från turnén med Grateful Dead vill man nog helst bara glömma. Typ olyssningsbar. Då är "Tweeter and the Monkey Man”, smilen till Bruce Springstseen, som han knåpade ihop i köket tillsammans med lärjungen Tom Petty desto roligare. Jag älskar verkligen även hans ”Congratulations” med polarna. Nästa braiga supergruppen är The Highwaymen med Johnny Cash, Waylon Jennings, Willie Nelson och Kris Kristofferson.
#46 Ramones
Jag läste Lennart Perssons sågning av debuten i Larm och missade hela grejen. Men såväl Persson som jag bättrade oss och hittade till slut in i den här kvartettens underbara lilla värld. Under några år i början av 80-talet var vi ett gäng med Stig Bomb, Nisse, Fredrik Gunér och Mats Gustavsson i spetsen som var rätt besatta av bandet. Jag minns att några Wilmer X-medlemmar tyckte att det var större att få träffa Joey och kompani backstage på Roskildefestivalen än att själva lira på den oranga scenen. Jag skötte Kvällspostens Ramonesbevakning och det blev en del trevliga intervjuer med medlemmarna under åren. Det är enormt tragiskt att alla är borta nu men minnet består och så sent som i somras rundade jag Joye Ramone place i NYC. Bästa stund? Jag älskar filmen ”Rock & roll high school” med folk från alla tiders bästa film, ”Eating Rauls”.
#47 Wailers
Peps Persson fyllde 70 jämnt i tisdags. Såg honom så sent som härom året under en smått magisk kväll i ett gammalt godsmagasin i Vittsjö. Med ”Styr den opp” tog han Marleys reggae till den fjällhöga nord. Låten skrevs av Bob Marley och var en av många fantastiska låtar på Wailers debut på Island. Mer Sverige. 1971 satt han i en rosa villa i Nockeby och skrev låtar till en film med Johnny Nash - och Christina Schollin – som spelades in i Sverige. Kanske skrev han ”Stir it up” där och då. Vad vi vet är att plattan lanserades i Wailers namn. Marley hade startat Wailers tillsammans med Peter Tosh redan på 60-talet och spelade in drösvis med hits i ska- och rocksteadytappning. Senare anslöt sig även en viss Bunny Wailer till gruppen. På den här tv-inspelningen står de uppradade: Peter Tosh, Bob Marley och Bunny Wailer. Sen fanns det ett skönt gäng i nordvästra USA med samma namn som lirade slamrig garagerock...
#48Dubliners
Dubliners lirade med The Saints på borggården i Malmö nån gång runt -95. Jag minns att arrangören skakade på huvudet eftersom dessa herrar bokstavligen tömde baren. Då hade det gått tio år sedan sångaren Luke Kelly avlidit i sviterna av en hjärntumör, som påstods vara orsakad av hans ymniga drickande. Kelly var en makalös sångare och bäst var han i ”Raglan road”, som är den vackraste av alla de fagra sångerna som lämnat den gröna ön. Texten skrevs av poeten Patrick Kavanagh och handlar om den 18 år yngre medicinstudenten Hilda som han var förälskad i smyg i. Båda bodde på Raglan road i Dublin och Patrick brukade visa henne sina dikter när han stötte på henne på vägen till universitetet. Patrick hängde även på stampuben The Bailey och det var där han gav ”Raglan road” till Kelly.
-Jag har en låt som nog skulle passa dig, sa poeten och överlämnade en papperslapp med texten till ”Raglan road”.
Melodin han använde heter "The Dawning of the Day".
#49Buffalo Springfield
Neils första band i Los Angeles med polare Stephen Stills och Richie Furay. De repade hemma hos Barry Friedman på Fountain Avenue där Neil bodde med sina gitarrer i ett av rummen och de åt cheeseburgare med majonnäs på en sylta på Santa Monica Boulevard. En dag hade nån parkerat en ångvält utanför. På den stod det i stora bokstäver: BUFFALO SPRINGFIELD. Taget. ”Mr soul” är Neil när han tror han är Otis Redding med Keith Richards på gitarr. Ganska cool film. Annars är väl Stills låt om upploppen på Sunset Strip 1966, ”For what it’s worth”, bästa spåret.
#50. Blondie
Första gången jag läste om den här eminenta New York-gruppen var i Larm, så klart. Sedan dansade vi en hel sommar till ”Denis” på Lunds nation. Blondie var ju som ett Ramones med kvinnlig vokalist. Alltså fräck New York-pop. Såg dem bara live en enda gång, en söndageftermiddag i Roskilde 1999. Med en Debbie Harry i toppform och ”Hangin’ on the telephone” kvar på låtlistan. Just den låten är favoriten. De hittade den på Nerves EP från 1976 och gav den lite extra sväng med samma slags trumkomp som Ringo introducerade med ”Please please me”. Låten skrevs av Jack Lee, som slängde ut ett minnesvärt soloalbum när Blondie fått en hit med hans låt.
51 Plimsouls/Nerves
52 Moby Grapehttps://www.youtube.com/watch?v=gp5JCrSXkJY
53 Cheap Trick
54 Teenage Fanclub
55 Kursaal Flyers/Records
56 New York Dolls
57 Nirvana
58 Young Rascals
59 Fairport Convention
60 ELO
61 Whiskeytown
62 Fleshtones
63 White Stripes
64 Doors
65 Lovin’Spoonful
66 Flying Burrito Brothers
67 Eagles
68 Yardbirds
69 Suicide
70 Bangles
71 Impressions
72 Slade
73 AC/DC
74 Swan Silvertones
75 Zombies
76 Beau Brummels
77 Chocolate Watchband
78 Inmates
79 Four tops
80 Status Quo
81 Miracles
82 Hüsker Dü
83 Rutles
84 Seeds
85 Heptones
86 Focus
87 Mott the Hoople
88 Remains
89 Jefferson Aeroplane
90 Crosby, Stills, Nash & Young
91 Easybeats
92 Dinosaur Jr
93 Monkees
94 Detroit Cobras
95 Mamas & papas
96 Turtles
97 Cheiftains
98 Vipers
99 Kingsmen
100 Shocking Blue
Comments