perhagred

Album: Hymns To The Silence, 1991: ”I Can’t Stop Loving You” (Don Gibson): Ray Charles (ABC-singel, 1962) Ray blev aldrig kvar där man ställt honom senast. Han följde upp fuktigt stötiga ”What I’d Say” med Hank Snows vägkrogssliskiga ”I’m Movin’ On”. Och mitt under pågående twistfluga ger han ut ”Modern Sounds In Country And Western”. Fatta! Resan från sydstatssoulen till gummibanjon är väldigt lång, väldigt lång. Det var onekligen kaxigt av en svart artist att glida in i Nashville. Det här var ju vid den tiden då svarta inte ens fick åka på samma buss som de vita. Don Gibsons låt från 1958 (som bäst 81:a på listan med Gibson själv) låg näst sist på andra sidan på den här countryskivan, ingen framskjuten position direkt. Och den hade aldrig getts ut som singel om det inte vore före en viss Tab Hunter som plankade Charles smetiga arr rakt av och fick en dunderhit. Charles och kompani panikreleased den egna versionen av låten som singel och resten är historia – det vill säga den top

Album: ”The Wall Live In Berlin”, 1990: Comfortably Numb (Roger Waters): Pink Floyd (Capitol-albumet ”The Wall”, 1979) Waters som i Muddy Waters – sure, det köper vi! Men Roger Waters ? Eh… Var kommer Van in i handlingen på Pink Floyd-mannens ego-tripp? Riktigt hur den här brickan passar in i Van-väggen är således en klurig en. Van kan heller knappast anklagas för att ha klippkort till välgörenhetsjippona. Backad av delar av Band gör han den enda låten som åtminstone har tillstymmelse till melodi på Wall-spektaklet. Den bästa Pink Floyd-hyllningen står annars de där synskadade stammisarna på Musik & Konst för, de som – när de ska ha riktigt roligt – burkar steka Pink Floyd-plattor i ungnen. Mer sånt. Van is playing tribute to Pink Floyd. Album: Hymns To The Silence, 1991: Just A Closer Walk With Thee (traditionell): Mahalia Jackson Lite andlig spis. Van kunde inte undgå att höra de gospelskivor med Mahalia Jackson, Sister Rosetta Tharpe och Clara Ward Singers som pappan spela

Album: ”Irish Heartbeat”, 1988: ”Raglan Road” (Traditionell/Patrick Kavanagh): Dubliners (”Hometown”, EMI-album/single, 1972) ”Raglan Road” är en dikt av poeten Patrick Kavanagh (1903-1967), en av Irlands mest färgstarka men också kontroversiella diktare. Det berättas att Kavanagh stötte på Dublinerssångaren Luke Kelly på puben McDaids i Dublin. Båda var glada i kröken men de hade i övrigt inte mycket till övers för varandra. Även om de betraktade varandra så där lite i smyg på lagom behörigt avstånd. Det var Kavanagh som först bröt isen när han plötsligt stack till Kelly en dikt han skrivit och föreslog att Kelly skulle prova att sjunga den till tonerna av en air, ”The Dawning Of The Day” (”Fainne Geal an Lae” på gaeliska). Kelly tackade förvånat och tog emot lappen för att genast glömma bort den. En vacker dag flera år senare råkade han hitta dikten igen och upptäckte att Kavanaghs text var så mycket bättre än originalet. Nu är även Kelly död (dog av en hjärntumör 1984) men sånge

Album: ”Irish Heartbeat”, 1988: ”Tá Mo Chleamhas Déanta” (traditionell): Frankie Kennedy & Mairéad Ní Mhaonaigh (Green Linnet-albumet ”Altan”, 1987) ”My match Is Made”, de är som ämnade för varandra, de har äktenskapstycke. Fast av det något mer oromantiska slaget där förbundet liknar mer en liknar affärsuppgörelse. Om jag fattat det rätt handlar sången om just ett kärlekslöst giftemål som bäst beskrivs med de hemska orden ”ett gott parti”. Långt före vi lärt om sånt som hedersmord. Tom Holland från ön Tawin var ett gott talangscoutsämne. Han kunde inte få den här fördömda låten ur skallen. En låt han hört som säsongsarbetare i de södra delarna Galway. Han sjöng upp den för Bean Mhic Choisdealbha som såg till att skriva ner noterna och att de hamnade i boken ”Amhrain Mhuighe Seola” (1923). Bevarad för alla framtid. En jättefin akapellaversion hittar man på Dolores Keanes ”There Was A Maid” (Claddagh, 1978). Äkta paret Frankie Kennedy och Mairéad Ní Mhaonaigh, som bildade folgr

Album: ”Irish Heartbeat”, 1988: ”Star Of The County Down” (traditionell): John MacCormack (EMI, 78-varvare, 1939) Vans tolkningar av en handfull välkända folksånger har hyllats av hans trogna publik, men folkmusikpuritanerna har rasat över det personliga, jazziga anslaget. Derek Bell i Cheiftains kallade tolkningar groteska, men lika fullt fantastiska. Texten till ”Star” skrevs av Cathal MacGarvey (1866-1927). Musiken är en så kallad air, som heter ”My Love Nell” (melodin används även i den engelska folkvisan ”Dives and Lazarus”). En poppis trudelutt bland miltärorkestrar runt om i världen och säg det Guinnesspimplande pubband som inte skrålat sönder den? Också ett av John McCormacks (1884-1945) paradnummer. Han var dåtidens Pavarotti . På sin tid lika hyllad som någonsin Jussi Björling eller Caruso . Först på operascener runt om i världen, men sedan som skivartist; spelade in 800 plattor. Han var den tidens bäst betalada scenartist, tänk Robbie Williams. En av beundrarna var

Album: ”Live At Ronnie Scott’s”, 1987: ”Send In the Clowns” (Stephen Sondheim): Glynis Johns (Från ”A Little Night Music”, Columbia-LP, 1973) Han har tolkat negro sprituals, jazz, blues, soul, contry, folk, you name it! Nu dags för musikalartisten Van Morrison. Han som lindar strupen runt en liten fin sak som faktiskt bygger på en film av Ingmar Bergman . Stephen Sondheim och Hugh Wheeler s ”A Little Night Music” tar nämligen sin utgångspunkt i Bergmans ”Sommarnattens leende”, som handlar om en svårmodig teologistuderande som hamnar mitt i en härligt snaskig kärlekskarusell på ett skånskt slott befolkat av hetlevrade grevar och omutbara oskulder. Filmen spelades in 1955 på Jordeberga slott i Skåne, musikalen är av betydligvt senare datum. Sondheim skrev ”Send In The Clowns” speciellt för musikalens huvudrollsinnehavare, Glynis Johns. Hon fick till och med en Tony för sina insatser i musikalen. Hon är annars kanske mest känd för rollen som Winifred Banks, mamman till alla de olidlig