Skip to main content
Album: ”Live At Ronnie Scott’s”, 1987:

”Send In the Clowns”
(Stephen Sondheim): Glynis Johns (Från ”A Little Night Music”, Columbia-LP, 1973)
Han har tolkat negro sprituals, jazz, blues, soul, contry, folk, you name it! Nu dags för musikalartisten Van Morrison. Han som lindar strupen runt en liten fin sak som faktiskt bygger på en film av Ingmar Bergman.
Stephen Sondheim och Hugh Wheelers ”A Little Night Music” tar nämligen sin utgångspunkt i Bergmans ”Sommarnattens leende”, som handlar om en svårmodig teologistuderande som hamnar mitt i en härligt snaskig kärlekskarusell på ett skånskt slott befolkat av hetlevrade grevar och omutbara oskulder. Filmen spelades in 1955 på Jordeberga slott i Skåne, musikalen är av betydligvt senare datum. Sondheim skrev ”Send In The Clowns” speciellt för musikalens huvudrollsinnehavare, Glynis Johns. Hon fick till och med en Tony för sina insatser i musikalen. Hon är annars kanske mest känd för rollen som Winifred Banks, mamman till alla de olidligt präktiga barnen i ”Mary Poppins”. Av någon outgrundlig anledning är hon avbildad på omslaget till Led Zeppelins andra LP. Visserligen spelar Jimmy Page bas på Thems ”Baby, Please Don’t Go”, men det är inte Led Zeppelin som är Vans igång här. Istället handlar det om Elvis Costello, som hade lärt känna Chet Baker. Costello skulle vara gäst i en konsertfilm med Baker, som spelades in på Ronnie Scott’s i London (där Van själv spelat in ”How Long Has This Been Going On?”). Då travade en oanmäld Van in i handlingen. Costello har berättat att han stötte på Van på gatan utanför sin lägenhet i London och att Van slog följe med honom till repetitionerna på Ronnie Scott’s. Väl där knagglade Van sig igenom ”Send In the Clowns” för att genast gå upp i rök; han dök heller aldrig upp när själva programmet spelades in. Baker lär för övrigt inte vara särskilt imponerad av sin kuppande gäst. Men Van fortsätter att hylla sin idol, t ex sjunger han om hur han lyssnar på Chet Baker på en strand i Frankrike i ”When the Leaves Comes Falling Down”. Det finns förresten en annan koppling, om än svag, mellan Van och Glynis. Hon medverkade i filmatiseringen av Dylan Thomas ”Under Willk Wood” (se ”Mr Thomas”).
Skivtips: Original-inspelningen från Broadway har återutgetts i uppfräschat ljud av Coumbia.
A song from Stephen Sondheim and Hugh Wheeler's ”A Little Night Music”. Glynis Johns sang on the original Broadway recording.

Comments

Popular posts from this blog

VÄRLDENS BÄSTA BAND (# 34-100)

Det var en gång ett litet band från Portland... Willy Vlautin står där med blicken fast nitad i scengolvet. Men han ursäktar sig med att han behöver fokusera på texten så att han inte tappar bort den och har därför svårt att se oss i ögonen. -Och jag har skrivit mycket text ska ni veta, ja Jesus så mycket text! Det är sista gången Richmond Fontaine lirar i Malmö. Bandet är numera upplöst. Det är en sådan där konsert som kryper innanför skinnet på en och gör att jag skriker efter låten som är större än livet självt. ”Lost in the world”. Den kommer sist. Blir det sista vi får höra med detta fina lilla band. Jag slänger samtidigt ut en bild på FB där jag slår fast att Richmond Fontaine är världens typ 26:e bästa band. Men stämmer det? Ja jag vet ju att det är ett favoband på Pet Sounds och att Plura älskar det. Jag bestämmer mig för att gå till botten med det där. Listor är ju kul. Jag började rangordna favoritgrupper. Och bara grupper. Alltså kommer varken Bruce Springsteen me
1953 Erikslustvägen 42 c, Malmö Hösten 1953 blev filmstjärnan Harriet Andersson sambo med demonregissören Ingmar Bergman i en lägenhet på Erikslustsvägen i Malmö. Ett stenkast från den natursköna Ribersborgsstranden. -Men jag hade ingen aning om att det fanns ett bad i Malmö, säger Harriet Andersson när det kommer på tal 50 år senare. Den nybyggda HSB-lägenheten hade tre rum och kök och låg högst upp i ett av de så kallade Stjärnhusen på Mellanheden. Men Harriet Andersson trivdes aldrig i Malmö. - Jag tror vi gjorde nån utflykt till Köpenhamn - Ingmar, Folke Sundquist och jag - och gick på Det danske filminstitut. Men Malmö var bara blåsigt och kallt. Det var inte roligt. Vad fanns det? Det där BeKå-torget... Där i hörnet av torget låg Wessels (där hotell S:t Jörgen ligger i dag) och paret beställde möbler, bland annat en stor dubbelsäng. Ett stort åbäke på 180 gånger 205 centimeter. -Det var ett helsike för de Wesselsanställda att baxa den uppför trappan
19 september 1968 Jimmy Page ler varmt när han får syn på Van Morrison den där eftermiddagen, det är den 21 september 2016, i tesalongen på Culloden spa & estate i Belfastförorten Holywood. -Är vi inte sugna på lite te, undrar den infödde sångaren artigt och gitarrvirtuosen nickar instämmande och plirar samtidigt med de vakna ögonen. Här sitter två styck musikhistoria och har det rasandes trevligt när jag råkar passera. Kanske försöker de en gång för alla avgöra om det verkligen är denne Page som lirar solot på Van Morrison och Thems inspelning av Big Joe Williams ”Baby please don’t go” från 1935 (även om Morrison hämtat inspirationen mest från John Lee Hookers version från 1949). Oavsett vilket så delar dessa båda herrar kärleken till bluesen med varandra. Även långt efter den där studiotimmen i London när de nitade ”Baby please don’t go” på tejp. Det ska sägas att många menar att det är Themgitarristen Billy Harrison som kör sologrejen och att Page enbart kompar. Men att P