Skip to main content
Album: ”Live At Ronnie Scott’s”, 1987:

”Send In the Clowns”
(Stephen Sondheim): Glynis Johns (Från ”A Little Night Music”, Columbia-LP, 1973)
Han har tolkat negro sprituals, jazz, blues, soul, contry, folk, you name it! Nu dags för musikalartisten Van Morrison. Han som lindar strupen runt en liten fin sak som faktiskt bygger på en film av Ingmar Bergman.
Stephen Sondheim och Hugh Wheelers ”A Little Night Music” tar nämligen sin utgångspunkt i Bergmans ”Sommarnattens leende”, som handlar om en svårmodig teologistuderande som hamnar mitt i en härligt snaskig kärlekskarusell på ett skånskt slott befolkat av hetlevrade grevar och omutbara oskulder. Filmen spelades in 1955 på Jordeberga slott i Skåne, musikalen är av betydligvt senare datum. Sondheim skrev ”Send In The Clowns” speciellt för musikalens huvudrollsinnehavare, Glynis Johns. Hon fick till och med en Tony för sina insatser i musikalen. Hon är annars kanske mest känd för rollen som Winifred Banks, mamman till alla de olidligt präktiga barnen i ”Mary Poppins”. Av någon outgrundlig anledning är hon avbildad på omslaget till Led Zeppelins andra LP. Visserligen spelar Jimmy Page bas på Thems ”Baby, Please Don’t Go”, men det är inte Led Zeppelin som är Vans igång här. Istället handlar det om Elvis Costello, som hade lärt känna Chet Baker. Costello skulle vara gäst i en konsertfilm med Baker, som spelades in på Ronnie Scott’s i London (där Van själv spelat in ”How Long Has This Been Going On?”). Då travade en oanmäld Van in i handlingen. Costello har berättat att han stötte på Van på gatan utanför sin lägenhet i London och att Van slog följe med honom till repetitionerna på Ronnie Scott’s. Väl där knagglade Van sig igenom ”Send In the Clowns” för att genast gå upp i rök; han dök heller aldrig upp när själva programmet spelades in. Baker lär för övrigt inte vara särskilt imponerad av sin kuppande gäst. Men Van fortsätter att hylla sin idol, t ex sjunger han om hur han lyssnar på Chet Baker på en strand i Frankrike i ”When the Leaves Comes Falling Down”. Det finns förresten en annan koppling, om än svag, mellan Van och Glynis. Hon medverkade i filmatiseringen av Dylan Thomas ”Under Willk Wood” (se ”Mr Thomas”).
Skivtips: Original-inspelningen från Broadway har återutgetts i uppfräschat ljud av Coumbia.
A song from Stephen Sondheim and Hugh Wheeler's ”A Little Night Music”. Glynis Johns sang on the original Broadway recording.

Comments

Popular posts from this blog

Album: ”Irish Heartbeat”, 1988: ”Star Of The County Down” (traditionell): John MacCormack (EMI, 78-varvare, 1939) Vans tolkningar av en handfull välkända folksånger har hyllats av hans trogna publik, men folkmusikpuritanerna har rasat över det personliga, jazziga anslaget. Derek Bell i Cheiftains kallade tolkningar groteska, men lika fullt fantastiska. Texten till ”Star” skrevs av Cathal MacGarvey (1866-1927). Musiken är en så kallad air, som heter ”My Love Nell” (melodin används även i den engelska folkvisan ”Dives and Lazarus”). En poppis trudelutt bland miltärorkestrar runt om i världen och säg det Guinnesspimplande pubband som inte skrålat sönder den? Också ett av John McCormacks (1884-1945) paradnummer. Han var dåtidens Pavarotti . På sin tid lika hyllad som någonsin Jussi Björling eller Caruso . Först på operascener runt om i världen, men sedan som skivartist; spelade in 800 plattor. Han var den tidens bäst betalada scenartist, tänk Robbie Williams. En av beundrarna var...

Lund 22 maj 1980

Copyright Per Hägred ( per.hagred@kvp.se )

VÄRLDENS BÄSTA BAND (# 34-100)

Det var en gång ett litet band från Portland... Willy Vlautin står där med blicken fast nitad i scengolvet. Men han ursäktar sig med att han behöver fokusera på texten så att han inte tappar bort den och har därför svårt att se oss i ögonen. -Och jag har skrivit mycket text ska ni veta, ja Jesus så mycket text! Det är sista gången Richmond Fontaine lirar i Malmö. Bandet är numera upplöst. Det är en sådan där konsert som kryper innanför skinnet på en och gör att jag skriker efter låten som är större än livet självt. ”Lost in the world”. Den kommer sist. Blir det sista vi får höra med detta fina lilla band. Jag slänger samtidigt ut en bild på FB där jag slår fast att Richmond Fontaine är världens typ 26:e bästa band. Men stämmer det? Ja jag vet ju att det är ett favoband på Pet Sounds och att Plura älskar det. Jag bestämmer mig för att gå till botten med det där. Listor är ju kul. Jag började rangordna favoritgrupper. Och bara grupper. Alltså kommer varken Bruce Springsteen me...