Album: Hymns To The Silence, 1991:
”I Can’t Stop Loving You” (Don Gibson): Ray Charles (ABC-singel, 1962)
Ray blev aldrig kvar där man ställt honom senast. Han följde upp fuktigt stötiga ”What I’d Say” med Hank Snows vägkrogssliskiga ”I’m Movin’ On”. Och mitt under pågående twistfluga ger han ut ”Modern Sounds In Country And Western”. Fatta! Resan från sydstatssoulen till gummibanjon är väldigt lång, väldigt lång. Det var onekligen kaxigt av en svart artist att glida in i Nashville. Det här var ju vid den tiden då svarta inte ens fick åka på samma buss som de vita. Don Gibsons låt från 1958 (som bäst 81:a på listan med Gibson själv) låg näst sist på andra sidan på den här countryskivan, ingen framskjuten position direkt. Och den hade aldrig getts ut som singel om det inte vore före en viss Tab Hunter som plankade Charles smetiga arr rakt av och fick en dunderhit. Charles och kompani panikreleased den egna versionen av låten som singel och resten är historia – det vill säga den toppade listorna med start 1962. Till och med de svarta radiostationerna älskade Brother Rays uppdatering av countrymusiken. Uppföljaren var ”You Don’t Know Me” som Van också tolkar. Nästa gång ”I Can’t Stop Loving You” hamnade på toplistorna hette sångaren Elvis Presley. Jerry Lee Lewis spelade också in den - med systern Linda Gail 1969.
Recorded by Don Gibson in 1958 (went to #81) and rerecorded by Ray Charles in 1962.
Album, Too Long In Exile, 1993:
"Lonely Avenue" (Doc Pomus): Ray Charles (Atlantic-singel, 1956)
Singeln efter den med b-sidan ”What Would I Do Without You”, som Van gjorde på ”A Sence Of Wonder”. Van punktmarkerar sin Ray, följer honom in i matrisnummerordning (tänk även på ”I Can’t Stop Loving You” som följdes i ABC-sviten av ”You Don’t Know Me” och som Van tolkat). Doc Pomus, som egentligen hette Jerome Felder, var polioskadad och tvingades leva på kryckor. Det var väl det som gjorde att han tidigt övergav planerna på en karriär som sångare och satsade på låtskrivandet i stället. Och det gjorde han med den äran. Han lär ha skrivit upp emot 500 låtar. Min favorit är ”Boogie Woogie Country Girl”, som alla möjliga från Big Joe Turner, via Southwind till Van gjort. Men just den här låten skrev han med Ray i tankarna. En annan doktor med namnet John var helt övertygad om att ”Lonely Avenue” var skriven av en fulklblodsnarkoman. Det var något i själva rytmen som förde tankarna till rastlösheten hos en heroinist. Bara en junkie skulle kunna få till den där speciella rytmen, resonerade Dr John. Han visste inte hur fel han hade det eftersom Doc Pomus var helnyketrist. Men det svänger lika förbannat. Som det svänger, dessutom.
Skivtips: Vanlig låt på Atlantic-samlingar med Ray.
Written for Ray Charles by Doc Pomus, who also wrote ”Boogie Woogie Country Girl”.
"I'll Take Care of You" (Brook Benton): Bobby "Blue" Bland (från Duke-LP:n ”Two Steps From the Blues”, 1960)Kom bara inte och säg att Van är förutsägbar. Han upphör aldrig att överraska så att det verkligen känns. Som nu när han av någon helt obegriplig anledning valde ut de sangria-sliriga Iglesiastyperna på Kanarieholmarna som testgrupp för den hårdkokta countryshowen som är tungt bestyckad körsångare, fiolspelare och hela kitet. Han blåste dem på ”Have I Told You Lately”, som förmodligen 99 procent av publiken kommit för att höra. Sånt stavas respekt. Det finns förstås några riktigt klassiska konserter med Van. Själv håller jag Hay -99 som en av de verkligt stora konsertögonblicken. Konsert är fel ord. Det handlar om något mer sakralt, utomjordiskt. En ny favorit är de där välgörenhetskonserterna för New Orleans på Ronnie Scott 27 och 28 oktober 2005. Och nästan exakt 10 år tidigare spelade han på Supper Club i New York. Höjdpunkten där var en 45 minuter lång version av den här Blandklassikern, som han läste lusen av den snobbiga New York-publiken med.
En klassiker på ett annat sätt var när Bland själv gästade Van våren 2000. Den något till åren komne Bland var duktigt jetlaggad efter Atlantenflygningen och dök inte upp på scen när Van ropade in honom.
--Bobby’s gone to bed, konstaterade Van med ett asgarv.
Brook Benton skrev låten, men har mig veterligen inte spelat in den i eget namn. Han hade däremot en hit med ”Baby (You’ve Got What It Takes)” som Van spelade in för ”You Win Again”. Tunga snubbar har gjort ”I’ll Take Care Of You”. Costello spelade in den till ”Almost Blue” och Doug Sahm har gjort en kanonversion på en av sina bästa plattor (”Hell Of A Spell”). Apropå Bland så har Van även lånat strofer från ”It’s My Life”, som är ett annat av numren på den epokgörande ”Two Steps From the Blues”.
Skivtips: ”Two Steps From the Blues” finns återutgiven med extraspår på CD.
Never recorded by Brook Benton himself, but a Duke-single with Bobby Bland.
"Good Morning Little Schoolgirl” (Sony Boy Williamson) Sonny Boy Williamson (Bluebird,1937)
Han var lika mycket en hjälte för de svarta som någonsin boxningsvärldsmästaren Joe Louis. Varje munspelare med självaktning försökte utnämna sig till själv till en ny Sonny Boy. Och det finns faktiskt en Sonny Boy till, han som skrev ”Help Me”. Men originalet, som egentligen hette John Lee Williamson, fick sitt smeknamn för att han bara var 16 år när blev munspelare på heltid. 1937 skivdebuterade han med just den här låten. Då var han 23. Elva år senare mördades han brutalt med en ishacka på väg hem efter en spelning. Van körde låten redan med Monarchs. Yardbirds, Ten Years After och Rod Stewart har också spelat in den.
Skivtips: Finns på precis alla samlingar med Sonny Boy
From Sonny Boys first recordingsession in 1937.
”Lonesome Road” (Nathaniel Shilkret och Gene Austin): Gene Austin (Victor-78:a, 1927)
Pappans skivor igen. Van fick en daglig dos storbandsmusik - Artie Shaw, Harry James, Benny Goodman och Frank med Tommy Dorsey. Där kommer den här låten in. Det handlar om ett möte mellan New Orelans och country & western i swingmiljö. Nathaniel Shilkret (Nathaniel Schüldkraut) skrev musiken. Shilkert var en legend inom Hollywoodmusiken, som även lyckades förena de bittra rivalerna Schoenberg och Stravinsky i det gigantiska musikprojektet ”Genesis Suite”, som för övrigt förstördes i en brand hemma hos Shilkret i början av 60-talet. ”Lonesome Road” däremot är en bagatell som skrevs tillsammans med Gene Austin, som fick en hit med den egna insjungningen. Tommy Dorsey (trombonversion), Sister Rosetta Tharpe, Fats Waller, Louis Armstrong och Paul Robeson har också gjort den. För att inte tala om countrystjärnor som Don Gibson. Icke att förväxla med blueslåten med samma namn som bland andra Lonnie Johnson spelat in. Eller för den delen med James Taylors låt med samma namn.
A hit with Gene Austin who wrote the original lyrics.
"Moody’s Mood For Love” (Jimmy McHugh och Dorothy Fields): King Pleasure (Prestige, 1952)
Oerhört viktig pusselbit, det här. En av Vans stora grejer live är den så kallade scat-sången. Han improviserar ordlöst ovanpå ett solo, ungefär så. Allt det där har han snott rakt av från sin ungdomsidol, King Pleasure (Clarence Beeks, 1922-1981). Han i sin tur var inspirerad av Eddie Jefferson som skrev en text till den här låten som har tagit några varv. James Moody, som var saxofonist hos Dizzy Gillespie, gjorde en soloimprovisation på örhänget ”I’m In the Mood For Love” (låtskrivarparet Jimmy McHugh och Dorothy Fields klassiker från 1935 som bland andra Louis Armstrong spelat in). Det blev ”Moody’s Mood For Love” i händerna på King Pleasure. Tala om återanvändning. Först text, sedan utan, sedan ny text… Genialt. Fast det kom av sig eftersom förlaget bakom ”I’m In the Mood For Love” stoppade snabbt King Pleasures debut-platta på Prestige, och det var först långt in på 60-talet som de gav sig och denna klassiska inspelning. King Pleasure gjorde även en nyinspelning på 60-talet, men det är origninalverison från 1952 med Blossom Dearie som räknas.
Jon Hendricks, som är inblandad i två andra låtar på Vans jazzplatta, var i sin tur oerhört inspirerad av King Pleasure.
James Moody gästade Van i egen hög person 12 juli 1995 i London där låten framfördes.
Skivtips: eBay nästa för Prestige-LP:n ”Original Moody’s Mood” från 1968 med oroginalinspelningen från 1952.
The song is based on James Moody’s soloimprovisation of the standard ”I’m In the Mood For Love”.
A Night In San Francisco, 1994:
”Sitting In The Park” (Billy Stewart): Billy Stewart (Chess-singel, 1965)
Här utvecklar Van en ny teknik där han blandar eget med andras låtar i ändlösa medleyn. Brian Kennedy tar den här snutten. Stewart är bland annat känd för sin version av ”Summertime”, men också för samarbetet med Bo Diddley (de skrev ”Fat Boy” ihop).
A Chess-hit from the 60’s.
”A Fool For You” (Ray Charles): Ray Charles (Atlantic-LP:n ”Ray Charles”, 1957)
Van tar fasta på kudd-raden i den här låten när han senare gör ”Vanlose Stairway”. Det här är ett av spåren på den titellösa Atlantic-debuten från 1957 där även ”Drown In My Own Tears och ”I Got A Woman” ingår. Van har spelat in alla tre. Även på ”At Newport” från 1958 som Van var så förtjust i. Här är singlarna Ray gav ut i mitten av 50-talet – de som Van spelat in är markerade:
Atlantic 1050 I've Got A Woman / Come Back (1954)
Atlantic 1063 This Little Girl Of Mine / A Fool For You (1955)
Atlantic 1076 Blackjack / Greenbacks (1955)
Atlantic 1085 Drown In My Own Tears / Mary Ann (1956)
Atlantic 1096 Hallelujah, I Love Her So / What Would I Do Without You (1956)
Atlantic 1108 Lonely Avenue / Leave My Woman Alone (1956)
Comments