perhagred

Montreux-filmerna är suprise suprise fantastiska. De har visserligen cirkulerat i samlar-kretsar, men i halvtaskiga kopior. De restaurerade filmerna är något helt annat och kvaliteten är ypperlig. Men det är förstå själva konserterna som formligen tar andan ur en. Det handlar alltså om guld när den första dvd:n med Van ges ut. Sjuttiofyran är speciell eftersom det inte finns så mycket övrigt från den här tiden, strax innan han tog en lång time out. Dessutom är omständigheterna runt omkring konserten minst sagt speciella. Han anlände Montreux utan band – Too Late-bandet hade fått sparken – och den smått desperate Montreux-bossen Claude Bobs hittade till slut en trio med Pete Wingfield i spetsen i Olympic-studion som kunde kompa Van. ”Bulbs”, ”Street Choir” är kanon och han kör flera nya låtar. Det är dock lite trist att man känt sig tvingade att klippa bort Vans sanslösa utbrottet på störig person i publiken, som mynnar ut i andlöst vacker ”Since I Fell For You”. Sedan är det så att han

I sin veckoshow på radiostationen XM spelar Bob gamla godingar. Ända sedan grymt underskattade "Down In the Groove" har han smugit in samma slags välvalda gamla godingar i egna tappningar. Där gjorde han bland annat Hank Snows "Ninety Miles an Hour (Down a Dead End Street)" På "World Gone Wrong" Mississippi Sheiks "I’ve Got Blood in My Eyes". Och på nya plattan är det Baby Face Leroy-versionen av "Rollin’ and Tumblin’" och knappast Creams stela version det handlar om. Och när han besvarar ett lyssnarbrev (bara en sådan sak!) i sin radioshow handlar det just om varför han nästan bara spelar just gamla godingar och då svarar Dylan: --Det beror på att de är så många fler. Glöm aldrig det. Och glöm framför allt aldrig de gamla godingarna. Apropå att höstens vikktigaste skiva, "Modern Times", släpps tisdag.

Världen måtte ha undrat: Skulle Efterklang finnas med? Ja, ni vet, danskarna som leker med knittrande ljud och som gästades av ingen mindre än Thomas Sjöberg från Roskilde Domkyrkas Gosskör på debut-cd:n ”Tripper”. Jag kan lugna alla rockvänner som legat sömnlösa med ett klart besked: Efterklang får en generös genomgång i Bonniers senaste rocklexikon på svenska. Att sedan blueslegenden Lighnin’ Hopkins, countrystjärnan Nanci Griffith och rocklegenden Paul Westerberg inte ens blev fotnötter kan kanske kvitta. Duon Junior Senior – de hette Ludo X tidigare och vann Danmarksmästerskapet i rock 1994 – är också med. Yeah! Dion fick visserligen inte plats han heller – det gäller att hålla hårt i utrymmet. Men så har han väl bara spelat in ett 100-tal plattor och han råkar vara själva anledningen till att Springsteen spelar. Vet inte hur redaktionen resonerade. Kanske nöjde de sig med den andra Dion, Celine alltså. Tur då att danska Swan Lee fått en hel sida. Upp med handen alla som hört dem.

20000 kom, såg och drack kaffe med Wiehe, 60. Winnerbäck körde "Kom hem till mig" förstås och "Vem kan man lita på?" med Dregen, sedan tappade damen framför mig två vinare i backen och jag gick hem lyssnade på kaffeavsnittet och "Modern Times".

Wiehe fyller 60 och firar fett på Malmöfestivalen på torsdag med all star-konsert. Här sitter han skymd bakom Afzelius under Hoolas konsert i Linköping Folkets Hus, 1975. I september månad, om jag minns rätt. En månad senare föddes Lars Winnerbäck i Stockholm, men som så småningom skulle komma att bli Linköpings mest kände invånare sedan biskop Brask. Samme Winnerbäck är nu hedersgäst på Wiehe-konserten på torsdag.

Av princip ser jag inte band som döper sig till Killar Kan. Jag menar,någon jävla ordning får det väl ändå vara här? Men så visar det sig att de är stora Eldkvarnfans och lyckas fixa Plura till Kaptensgården i Falsterbo och vips ryker en princip. Malmöfestivalen får helt enkelt vänta. Killar kan, som sagt. Namnet är så anskrämligt att Plura vägrar att ta det i sin mun när han lycklig och genomsvettig presenterar medlemmarna. Här är låtlistan som jag lyckades norpa åt mig (2 låtar tillkommer, nämligen extranumren ”Ett hus på stranden” och ”Huvudet högt”, som Plura gjorde solo).

Copyright Per Hägred ( per.hagred@kvp.se )

22 maj 1980 Först flyttades hela turnén eftersom Topper hade skadat sig i tummen. Men det löste Julius enkelt genom helt sonika stryka ett streck över det gamla datumet (11 maj) och krafsa dit det nya (22 maj) med tuschpenna. Det där handbollsspelarna som egentligen skulle husera på Olympen var rätt luttrade vid det där laget och blev inte ens sura när ännu ett träningspass fick ställas in på grund av popkonsert. Men sedan passade Strummer på att bli arresterad och än en gång hängde Olympen-konserten ien skör tråd. Strummer hade klappat till ett stökigt fan i Hamburg med sin telecaster och den tyska polisen plockade in honom. Fast det där var vi lyckligt ovetande om när vi tog en sväng förbi Folk å rock för att plocka upp nya Ebba -singeln, den som var svart och röd och hade ”Staten & kapitalet” på ena sidan. Strummer hade under tiden blivit släppt och bandet var på plats i trista Sparta-huset. Clash bråkade förresten med skivbolaget CBS, som under inga omständigheter ville ge u

Hej Per! Jag vet, det har varit oroväckande tyst här ett tag. Men tro inte för den skull att jag gick in i väggen efter tjurrusningen med Vans covers. Tvärtom, faktiskt. Jag har redan börjat revidera de texterna. Det ska bli en ny grej. Slim Harpo och Jimmy Reed och T-Bone ska lysa över hela härligheten igen. Ingen får vila. Ingen får glömmas bort. Inget får tillåtas falla i glömska. Allt ska fram i ljuset igen. Boogie woogie och sydstaterna är det. Apropå Van så finns hans tolkning av Rodney Crowells ”Til I Get Control Again” i en helt underbar liveversion på bonus-dvd:n som numera följer med senaste cd:n. Svår att hitta här hemma, men jag skickade efter den från cduniverse.com, som egentligen är rätt kassa. I samma paket som var ordentligt förtullat och momsbelagt och avgiftsbelagt och förstås försenat låg Chuck-filmen. Fyra dvd. Massor med bonusmaterial, åt helvete för mycket egentligen. Inte heller det tillgängligt i Sverige, men vem tar hand om sådana klagomål? Man åker på en mass

Album: "Days like thi"s, 1995: You Don’t Know Me (Cindy Walker och Eddy Arnold): Ray Charles (ABC-singel, 1962) Eddie Arnold spelade in den 1955, men Ray tog den till topplistorna 1962. Ett av spåren på ”Modern Sounds in Country & Western Music” (där Van även plockat ”I Can’t Stop Loving You”, ”You Win Again” och ”Half As Much”). Van gjorde den redan under Monarchs-tiden, men här har han bjudit in dottern, Shana. Band har också gjort den. ”I’ll Never Be Free ” (Claude A ”Bennie” Benjamin och George David Weiss): Tennessie Ernie Ford & Kay Starr (Capitol-EP, 1951) Van gillade Tennesse Ernie Ford, som pappan hade på skiva. Och därför är det direkt rörande att Van gör den med dottern här. Det blir väldigt nära, privat och äkta. Familjelycka. Fast på riktigt liksom. Låten skrevs 1950. Ella Fitzgerald and Louis Jordan spelade in den tillsammans, och Mose Allison gjorde den 1957 på sin andra Prestigeplatta ”Local Color”. Pat & Shirley Bone spelade också in den

A Night In San Francisco, 1994: ” Thank You Falettinme Be Mice Elf Agin ” (S Stewart): Sly & The Family Stone (Direction-singel 1970) Van flörtar med funken. Senare plockar han även upp ”Family Affair”. Tips: www.slystone.com. Det flesta har väl låten på uppfällbara Epic-platttan ”Greatest hits” från 1970. ” Ain’t That Loving You Baby? ” (Clyde Otis and Ivory Joe Hunter) Elvis Presley (RCA-singel, 1964) Van berättade i Hultsfred om att han provsjöng ”Don’t Be Cruel” i samband med att han deklarerade för lärarna att han skulle bli sångare. Men han är inget inbitet Elvis-fan utan Little Richard var hans idol. Elvis, som förresten har spelat in en låt som heter ”Have I Told You Lately That I Love You”, hyllas dock en enda gång på skiva av Van och då handlar det om det här r&b-numret. Icke att förväxla med Jimmy Reeds ”Ain’t That Lovin’ You Baby?”, även om Patrick Humphries påstår motsatsen i annars utmärkta ”The Complete Guide To The Music Of Van Morrison”. Ivory Joe Hunter ,

Album: Hymns To The Silence, 1991: ”I Can’t Stop Loving You” (Don Gibson): Ray Charles (ABC-singel, 1962) Ray blev aldrig kvar där man ställt honom senast. Han följde upp fuktigt stötiga ”What I’d Say” med Hank Snows vägkrogssliskiga ”I’m Movin’ On”. Och mitt under pågående twistfluga ger han ut ”Modern Sounds In Country And Western”. Fatta! Resan från sydstatssoulen till gummibanjon är väldigt lång, väldigt lång. Det var onekligen kaxigt av en svart artist att glida in i Nashville. Det här var ju vid den tiden då svarta inte ens fick åka på samma buss som de vita. Don Gibsons låt från 1958 (som bäst 81:a på listan med Gibson själv) låg näst sist på andra sidan på den här countryskivan, ingen framskjuten position direkt. Och den hade aldrig getts ut som singel om det inte vore före en viss Tab Hunter som plankade Charles smetiga arr rakt av och fick en dunderhit. Charles och kompani panikreleased den egna versionen av låten som singel och resten är historia – det vill säga den top

Album: ”The Wall Live In Berlin”, 1990: Comfortably Numb (Roger Waters): Pink Floyd (Capitol-albumet ”The Wall”, 1979) Waters som i Muddy Waters – sure, det köper vi! Men Roger Waters ? Eh… Var kommer Van in i handlingen på Pink Floyd-mannens ego-tripp? Riktigt hur den här brickan passar in i Van-väggen är således en klurig en. Van kan heller knappast anklagas för att ha klippkort till välgörenhetsjippona. Backad av delar av Band gör han den enda låten som åtminstone har tillstymmelse till melodi på Wall-spektaklet. Den bästa Pink Floyd-hyllningen står annars de där synskadade stammisarna på Musik & Konst för, de som – när de ska ha riktigt roligt – burkar steka Pink Floyd-plattor i ungnen. Mer sånt. Van is playing tribute to Pink Floyd. Album: Hymns To The Silence, 1991: Just A Closer Walk With Thee (traditionell): Mahalia Jackson Lite andlig spis. Van kunde inte undgå att höra de gospelskivor med Mahalia Jackson, Sister Rosetta Tharpe och Clara Ward Singers som pappan spela

Album: ”Irish Heartbeat”, 1988: ”Raglan Road” (Traditionell/Patrick Kavanagh): Dubliners (”Hometown”, EMI-album/single, 1972) ”Raglan Road” är en dikt av poeten Patrick Kavanagh (1903-1967), en av Irlands mest färgstarka men också kontroversiella diktare. Det berättas att Kavanagh stötte på Dublinerssångaren Luke Kelly på puben McDaids i Dublin. Båda var glada i kröken men de hade i övrigt inte mycket till övers för varandra. Även om de betraktade varandra så där lite i smyg på lagom behörigt avstånd. Det var Kavanagh som först bröt isen när han plötsligt stack till Kelly en dikt han skrivit och föreslog att Kelly skulle prova att sjunga den till tonerna av en air, ”The Dawning Of The Day” (”Fainne Geal an Lae” på gaeliska). Kelly tackade förvånat och tog emot lappen för att genast glömma bort den. En vacker dag flera år senare råkade han hitta dikten igen och upptäckte att Kavanaghs text var så mycket bättre än originalet. Nu är även Kelly död (dog av en hjärntumör 1984) men sånge