Album: "Days like thi"s, 1995:
You Don’t Know Me (Cindy Walker och Eddy Arnold): Ray Charles (ABC-singel, 1962)
Eddie Arnold spelade in den 1955, men Ray tog den till topplistorna 1962. Ett av spåren på ”Modern Sounds in Country & Western Music” (där Van även plockat ”I Can’t Stop Loving You”, ”You Win Again” och ”Half As Much”). Van gjorde den redan under Monarchs-tiden, men här har han bjudit in dottern, Shana. Band har också gjort den.
”I’ll Never Be Free” (Claude A ”Bennie” Benjamin och George David Weiss): Tennessie Ernie Ford & Kay Starr (Capitol-EP, 1951)
Van gillade Tennesse Ernie Ford, som pappan hade på skiva. Och därför är det direkt rörande att Van gör den med dottern här. Det blir väldigt nära, privat och äkta. Familjelycka. Fast på riktigt liksom. Låten skrevs 1950. Ella Fitzgerald and Louis Jordan spelade in den tillsammans, och Mose Allison gjorde den 1957 på sin andra Prestigeplatta ”Local Color”. Pat & Shirley Bone spelade också in den senare, liksom Red Norvo Quartet. Rätt tunga låtskrivare bakom låten. George David Weiss skrev ”What A Wonderful World” (tillsammans med Bob Thiele) åt Louis Armstrong. Och ”Bennie” Benjamin skrev "Don't Let Me Be Misunderstood".
Hemsida: www.ernieford.com
Singel b-sidor ”Days Like This”, 1995:
”That Old Black Magic” (Johnny Mercer och Harold Arlen): Louis Prima (Capitol-singel, 1958)
Mercer spelade själv originalet med Glenn Millers orkester.1974 spelade han in den på nytt. Strax före sin död levererade han en ”Shaft”-inspirerad version i en studio i London. Den här låten var viiktig för mannen som dessutom grundade skivbolaget Capitol. Men Van är nog mest inspirerad av idolen Louis Primas festliga version. Frank och King Pleasure har också gjort den. Johnny Mercer och Harold Arlen skrev även ”Blues In the Night” (se HLHTBGO).
”I don’t Want To Go Without You” (Bert Berns-Jerry Wexler) Drifters (Atlantic-singel, 1964)
Driftershit skriven av Berns, som är en viktig pusselbit i Vans karriär. B-sida till ”Under the boardwalk”.
”How Long Has This Been Going On?”,1995:
”The New Symphony Sid” (King Pleasure / Lester Young / Georgie Fame): King Pleasure (Hifijazz-LP:n ”Golden Days”, 1960)
Fortsättning på ”Jumpin Symphony Sid”, som Georgie Fame framförde på ANISF. För att firvilla maximalt förekom båda versionerna vid konserter sommaren 1999.
King Pleasure spelade in låten vid en av sina sällsynta sessioner i skivstudion 14 april 1960. I kompet fanns Teddy Edwards, Harold Land, Wilfred Middlebrooks, Earl Palmer och Gerald Wiggins. På skivan, som är en god gammal Van-favorit, fanns även ”Moody's Mood for Love (I'm in the Mood for Love)” som Van spelade in tidigare på TLIE.
"Symphony" Sid Torin var en berömd radio-dj i New York på 40-talet. Han startade karriären med att sälja klassiska skivor i butiken Symphony Shop. Därav smeknanmnet. Sedan tog han över radiovågorna. "The New Symphony Sid" är en hyllning till hans fredagsshow på radiostationen WMCA som levereras komplett med frekevensanvisningar: "close to eighty on the dot". Ibland sände han direkt från den äkta Birdland-klubben. Lite senare spelade han även de nya engelska r&b-banden. Symphony Sid (dog 1984) var även (ö)känd för sitt grundliga drickande och för att han daskade skivorna han inte gillade i bordet så att lacken sprutade. Man får en ganska hygglig bild av hur Sid var i början av ”Private Parts” med Howard Stern. Howards pappa var nämligen Sids tekniker.
Låten ingick för övrigt i Hound Dog Taylors repertoar. Nåt han petade in under sina tretimmarskonserter, men som aldrig hamade på skiva. Hound Dog Taylor, ja, måste ta lite om honom, han flydde Södern och Mississippi undan Ku Klux Klan som hade satt ett pris på hans huvud. Han låg där och tryckte i ett dike några dagar tills kusten var klar och drog till Chicago för att aldrig återvända till sina hemtrakter – inte ens som berömd musiker. Han var svår på kvinnor och sprit. Drack kopiösa mängder Canedian Club och i ”Sadie” berättar han om hur det gick. En gång när han besökte Sverige fick han fel slags whiskey och blev sjuk – han tålde nämligen bara en sort. Han repade aldrig och inledde alltid kvällen med att grunda med ett dricksglas whiskey som han sköljde ner med en grogg och därefter en öl. Först då plockade han upp gitarren, som legat orörd sedan senaste konserten. Han spelade på en gammal japansk postordergitarr, förmodligen köpt på Hobex, och delade förstärkare med andregitarristen Brewer Phillips. Aldrig bas i det bandet. Trummisen träffade han på Elmore James begravning. I samband med ett lägenhetsbråk lyckades han dock skottskada Brewer så illa att polisen kom och Hound Dog skulle man kasta i fängelse. Men slidegiganten var tärd av en tids sjukdom och hamnade istället på sjukhus där han dog i lungcancer innan rättegången ens blivit av. Brewer försonades med honom på dödsbädden. Symphony Sid och Hound Dog hittar man säkrast på närmaste bar i himlen. Leendes. Med hattarna på sne.
”Early In The Morning” (Leo Hickman, Louis Jordan och Dallas Bartley): Louis Jordan and Tympany Five (Decca-78:a, 1947)
Louis Jordan igen… Skriven tillsammans med bassisten i kompbandet Tympany Five, Dallas Bartley, och textförfattaren Leo Hickman, 1947. Såväl Bill Haley som Ray Charles (båda Van-influenser) var kraftigt påverkade av R&B-pionären Jordan. Charles hade till och med en hit med ”Early in the morning”. Och han spelade in Jordans ”Don’t Let the Sun Catch You Crying”, som Chris Farlowe brukar göra på Vans konserter. Harry Nilsson har gjort den och den ingick i Broadway-musikalen ”Five Guys Named Moe”. Van spelade även in ”I’m Gonna Leave You On the Outskirts Of Town”- Jordans första Decca-hit, 1942.
Jordan gjorde förresten en del grejer med Louis Armstrong… Kom ihåg var ni läste att allt hänger ihop första gången…
"Who Can I Turn To? (When Nobody Needs Me)" (Leslie Bricusse och Anthony Newley): Tony Bennett (singel 1964)
Skriven av Leslie Bricusse and Anthony Newley till Broadway-musikalen "The Roar Of the Greasepaint-The Smell Of the Crowd" och en hit med Tony Bennett i George Sirvaors arrangemang, 1964 (#33). Dionne Warwick tog den till plats 62 1965. Senare har den spelats in av Shirley Bassey, Sammy Davis Jr, Tommy Dorsey, Chris Farlowe, Dexter Gordon, Woody Herman, Brenda Lee, Johnny Mathis, Dusty Springfield och många, många andra. Anthony Newley sjunger förmodligen själv originalet.
”Sack O'Woe” (Julian Adderley och Jon Hendricks): Canonball Adderley Quintet (Riverside-LP:n ”At the Lighthouse”, 1960)
Julian ”Canonball” Adderley gjorde en nyinspelning 1975 av den här hårdbopande saken - blott fyra månader innan han säckade ihop i en hjärtattack. Originalet spelades in med hans kvintett redan 1960 för ”At the lighthouse” på Riverside-etiketten. Levon Helm och hela Band var också inspirerad av Canonball så det här var sånt man spisade under exilen i Woodstock. Manfred Mann spelade förresten in låten på 60-talet.
”Centerpiece” (Harry Edison och Jon Hendricks): Lambert, Hendricks, Ross (Columbia-LP:n ”Hottest New Group In Jazz”, 1960)
Det är få saker inom musiken som jag verkligen tycker direkt illa om, men Real Group ligger risigt till, mycket risigt till. De är bara så himla fåniga. Ett svenskt hittepå-Manhattan Transfer som dyker upp så fort någon kläcker en idé om en välgörenhetsgala. Det spelar ingen roll om det handlar om Victoria-dagen eller OS-guld som ska firas, nog tusan står de där alltid – ofta tillsammans med Nick Borgen. Jag har också sett Manhattan Transfer - bland annat Berlin - men aldrig fattat deras storhet heller. De byggde i sin tur hela sin pryl på den här vokalgruppens tricks. Och plötsligt anar jag vad Manhattan Transfer-prylen handlar om. Dave Lambert, Jon Hendricks och Annie Ross (som sjunger med King Pleasure på ”Jumpin’ With Symphony Sid”) var tre gudabenådade bop-sångare som slog sig ihop för att tolka Count Basie och senare Duke Ellington. De hann med fem plattor innan Annie Ross hoppade av 1962 på grund av sjukdom. Alla möjliga har tolkat den, bland andra John Coltrane. Kanske till och med Daves namne, Arne.
”How Long Has This Been Going On?” (Ira Gershwin och George Gershwin): Louis Armstrong & Oscar Petersen (Verve-LP:n ”Louis Armstrong meets Oscar Peterson”, 1957)
Från bröderna Ira och George Gershwins Broadway-musikal ”Rosalie” från 1927. Ella Fitzgerald, Rosemary Cloney, Judy Garland, Benny Goodman, Mose Allison, Chet Baker och Louis Armstrong har spelat in den.
”Your Mind Is On Vacation” (Mose Allison): Mose Allison (på Atlantic-LP:n ”Don’t Worry About a Thing”, 1962)
Ett av de mest berömda spåren på Atlanticdebuten. Och titeln på den allra sista Atlantic-plattan från 1976 - innan han fick foten. Var tidigare till och med polare med Neshui Ertegun, en av grundarna av Atlantic. Efter den långa Atalntic-sejouren tog han en time out på sex år. Andra gången Van spelar in en Mose-låt. 1989 var Mose även gäst på ”In Concert”-filmen. Något år senare skulle det bli en hel CD med Mose Allison-låtar.
”Blues In The Night (My Mama Done Tol' Me)” (Harold Arlen, Johnny Mercer): Louis Armstrong & Oscar Peterson (Verve-LP:n ”Louis Armstrong meets Oscar Peterson”, 1957)
Johnny Mercer spelade in originalet redan på 40-talet. Mercer var från början hitsångare känd för sin släpiga sydstatsdialekt (southern hipster charm) men framför allt var han låtskrivare med över 1500 välanvända låtar på sitt samvete. Den här och ”Come Rain Come Shine” är de mest kända, och som tolkats flitigast. Mercer var också en av grundarna av Capitol records och i egenskap av talangscout kontrakterade han Nat King Cole till bolaget. Harold Arlen var Broadwadmusikalman som bland annat skrev ”Over the Rainbow” till ”Trollkarlen från Oz. Se även ”Black Old Magic”.
I Don't Worry About A Thing (Because I Know Nothing Will Turn Out Right)” (Mose Allison): Mose Allison (från Atlantic-LP:n ”Don’t Worry About A Thing”, 1962).
Första spåret på Atlantic-debuten.
”That's Life” (Dean Kay Thompsom och Kelly Gordon): Frank Sinatra (Reprise-singel, 1966)
Sinatra igen. Och en av de låtar som Van sjungit mest live av alla låtarna på ”How Long”.
Album: ”Tell Me Something – The Songs Of Mose Allison”, 1997:
"One of These Days"(Mose Allison): Mose Allison (Från Atlantic-LP:n ”The Word From Mose”, 1964)
Innehåller även en låt som heter ”Days Like This”.
"You Can Count on Me (To Do My Part)" (Mose Allison): Mose Allison (Från Atlantic-LP:n ”Wild Man On the Loose”, 1965)
"Benediction" (Mose Allison): Mose Allison (Från Atlantic-LP:n ”Western Man”, 1971)
"Tell Me Something" (Mose Allison): Mose Allison (Från Atlantic-LP:n ”Western Man”, 1971)
"I Don't Want Much" (Mose Allison): Mose Allison (Från Atlantic-LP:n ”…From There Universe”, 1969 och Elektra-LP:n ”Middle Class White boy”, 1982).
”Night Club” ("News Nightclub") (Mose Allison): Mose Allison (Från Atlantic-LP:n ”Western Man”, 1971)
"Perfect Moment" (Mose Allison): Mose Allison (Från Atlantic-LP:n ”Your Mind Is On Vacation”, 1976)
Album: ”Long Journey Home”, 1998:
”Shenandoah” (Traditionell): Paul Robeson
Kanske den allra vackraste visan som någonsin lämnat en mänsklig strupe. Och Van kramar ut varanda tår av förtvivlan och hemlängtan ur den här irländska gospeln.
Sången finns på soundtracket till en här tv-serie om den irländska utvandringen. En i alla avseenden mörk och inte särskilt känd del av historien. Irländarna behandlas värre än de afrikanska slavarna. Bristen på arbetskraft i kolonierna på den nordamerikanska kontinenten är bakrunden till en av historiens mest grymma människosmugglande. Men de arma irländarna tålde inte den tropiska värmen i Södern och då började man skeppa över afrikanser i stället. Samtidigt drabbades det överbefolkade hemlandet Irland av hungernöd som skördade en miljon offer. Amerika invaderades av irländare som flydde undan svält och andra farsoter och behandlades sedan som slavar. Inte undra på att de längtade hem. Många hamnade i Shenandoahdalen och floden symboliserar flykten tillbaka till de gröna kullarna. Paul Robesons version är svår att gå förbi. Springsteen kör den på nya Seeger-plattan (där även "John Henry" ingår, som dyker upp med Van strax efter "Shenandoah". Van ger vid den här tiden även ut "John Browns Body" som också är förknippad med Pete Seeger.)
Skivtips: Boxen ”Farewell To Irland” (Proper) är en makalös introduktion till de fantastiska låtarna som skrevs i exil.
Album: ”The Songs of Jimmie Rodgers – A Tribute”, 1997:
”Mule Skinner Blues” (Jimmie Rodgers): Jimmie Rodgers
Han fick den med modersmjölken. Morrison bygger i princip hela sin karriär på den här låten, och sett äkert val när Rodgers hyllas på stjärnspäckad samling. Gör den igen på ”Skiffle Sessions”.
Album: Philosopher’s Stone, 1998:
”John Henry” (Traditionell): Leadbelly (Storyville-LP:n ”Leadbelly 2”, 1963)
Handlar om en jättelik slav vid järnvägen. Enligt far och son Lomax register spelade Leadbelly in den första gången i New York 1938. Senare även inspelad med Sonny Terry på munspel. Fanns med på Storyville-LP:n ”Leadbelly 2” där även ”Good Night Irene” fanns med i den rumsrena versionen utan raden ”If Irene turns her back on me, I’m gonna take morphine and die”. Jerry Lee Lewis gav ut ”John Henry” som en Sun-singel 1960.
”Western Plain” (Huddie Ledbetter): Leadbelly (Capitol-10” ”Classics In Jazz”, 1953)
Han spelade in ”Out on the Western Plain” i New York 1943 och året därpå spelade han en låt som hette ”When the Boys Were On the Western Plain”. Fanns med på den franska Capitol-plattan ”Classics In Jazz” från 1953 där även ”Irene” ingick.
”Crazy Jane On God” (William Mathieu/WB Yates): Sufi Choir (Akashik, 1973)
Jag letade upp William Mathieus adress och drog i väg ett mail, som han faktiskt svarade på:You ask about ”Crazy Jane On God”, a song I wrote in 1971, not for Van
Morrison but for Halima Anderson, a soprano in The Sufi Choir, which I
directed at the time. I wrote it lying on a bed playing only the chord roots
on a guitar. Van, who was (for two lessons) a student of mine, was a great
fan of the choir and loved especially that song. Halima and an acoustic bass
player recorded it as a duet in 1973 on the first Sufi Choir release - it
exists on vinyl only. In the mid-80's Van called from London and asked if he
could record ”Crazy Jane on God” with his band. I sent him a lead sheet, but I
didn't hear a thing until years later I found out that there had been legal
problems with the Yeats estate, and the issue had been delayed. Subsequently
these problems were ironed out, and I discovered the release of the song
only when I started receiving royalty checks. I bought a copy of the CD and
discovered that although I liked Van's rendition very much, his changes had
been substantial. Nonetheless, I 'm honored that Van recorded my song, and I
can't argue with the royalties, which are regularly sent.
Regards,
Allaudin Mathieu
From: "Per Hägred"
Date: September 3, 2005 3:47:43 AM PDT
To: info@ColdMountainMusic.com
Singel-b-sida: ”Back On Top”, 1999:
"Johns Browns Body" (tradtionell): Pete Seeger
Just det, "Halta Lottas krog". Samma melodi. En gammal metodistsång och det är väl därför som refrängen inleds med orden: "Glory, glory, hallelujah". John Brown var hjälte under amerikanska inbördeskriget. Han var emot slaveriet. Avrättades 1859. Textförfattaren okänd, men samma melodi som "The Battle Hymn Of the Repuplic".
Album: ”Skiffle Sessions – Live In Belfast”, 2000 :
Det här är en hyllning till genren i allmänhet och ungdomsidolen Lonnie Donegan i synnerhet. Den enda på skiffle som inte tycks ha Lonnie-relation är ”Outskirts Of Town” (som däremot två andra Van-gubbar, nämligen Jimmy Reed och Mose Allison, spelat in). Samtliga låtar har amerikanska förlagor, som Lonnie popat till.
”It Takes a Worried Man To Sing A Worried Song” (Traditionell)
”Lost John” (Traditional): Lonnie Donegan & His Skiffle Group (Nixa-78:a, 1956)
”Goin’ Home” (Antonin Dvorak): Ken Coyler’s Jazzmen (med Chris Barber och Lonnie Donegan) (Decca-78:a, 1953)
”Good Morning Blues” (Huddie Ledbetter, 1940): Ken Kolyer’s Jazzmen (med Chris Barber och Lonnie Donegan) (Decca-78:a, 1954),
”I’m Gonna Leave You On the Outskirts Of Town” (William Weldon Roy Jacobs): Louis Jordan and the Timpany Five (Decca 78:a, 1942)
”Don’t You Rock Me Daddy-O” (Varley och Wally Whyton): Vipers (Parlophone-78:a, 1956)
Skriven av Viperssångaren Wally Whyton. Lonnie snodde den. Vipers bästa låt är ”No Other Baby” som Paul McCartney gjorde en cover på.
”I’m Alabamy Bound” (Traditionell): Lonnie Donegan & His Skiffle Group (Nixa 10”, 1956)
Leadbelly spelade in den 1948
”Midnight Special” (traditionell): Lonnie Donegan Skiffle Group (Polygon-EP, 1955)
Ken Kolyer’s Jazzmen gjorde den redan 1953
”Dead Or Alive” (Woody Guthrie): Lonnie Donegan & His Skiffle Group (Nixa 78:a, 1956)
”Frankie And Johnny” (Traditionell): Lonnie Donegan(Decca el Pye, 1954-66)
Jerry Lee Lewis spelade också in den.
”Goodnight Irene” (Huddie Ledbetter och John Lomax): Lonnie Donegan
Folkgruppen Weavers hade en hit med den. Även på Jerry Lee Lewis titellösa debut-LP från 1959. Morrison spelade in den redan på 70-talet och sedan på 80-talet med Cheiftains.
”Railroad Bill” (Traditionell) Lonnie Donegan & Dick Bishops (Pye-singel, 1956)
En riktigt saftig historia (”the butchher cut him down”). Strofen ”I’m gonna ride old Bill” syftar på att han, Bill altså, skulle mördas.
”Muleskinner Blues” (Jimmie Rodgers): Lonnie Donegan (Decca eller Pye, 1954-66)
”Ballad Of Jesse James” (Traditionell): Lonnie Donegan & Dick Bishops (Pye-singel, 1956)
Handlar om avrättningen av Mr Howard, alltså Jesse James. Dick Bishops skrev även ”No Other Baby”.
”I Wanna Go Home (The Wreck Of John ”B”)” (Sanburg, Hayes, Paddy Roberts): Lonnie Donegan & Wally Scott Orchestra (Pye-singel, 1960)
Singel-b-sida: ”I Wanna Go Home”, 2000:
”New Burying Ground” (Traditionell): Lonnie Donegan (Decca eller Pye, 1954-66)
Album: You Win Again, 2000:
”Let’s Talk About Us” (Otis Blackwell): Jerry Lee Lewis (Sun-singel, 1959)
Jerry Lee spelade in den igen 1969, helt i onödan förstås eftersom det brann rätt bra redan -59. Blackwell spelade 1976 in ”These Are My Song” (Inner City, 1977) där han för första gången själv tolkade sina klassiker som ”Let’s Talk About Us”, ”Breathless” och ”Great Balls Of Fire”.
”You Win Again” (Hank Williams): Jerry Lee Lewis (Sun-singel, 1957)
B-sida till tredje Sun-singeln, ”Great Balls Of Fire”, för Jerry Lee. En annan av Hanks hits, även om den inte blev etta som de andra två på den här Van-skivan. Spelades in 1952 -dagen efter skilsmässan med Audrey. Han ändrade i sista stund titeln från ”I Loose Again” till ”You Win Again” och sjöng med bitterhet sprayad över stämbanden, men absolut inte självömkan, inte tillstymmelse till självömkan, bara ren och skär bitterhet.
”Jambalaya (On the Bayou)” (Hank Williams): Jerry Lee Lewis (Debut-LP:n på Sun/London, 1959)
Hank-låt från -52. Till melodin lånade han friskt från Chuck Gilroys ”Gran’ Texas” från 1946. Texten var en hyllning till det sorglösa livet i Louisiana som den svårmodige Williams så intensivt längtade efter när han eldade upp sitt liv i båda ändar.
”Carzy Arms” (Ralph Mooney och Chuck Seals): Jerry Lee Lewis (Sun-singel, 1956)
Pappan sålde ägg för att bekosta debuten med sonens debut. Jerry Lee Lewis and His Pumping Piano kopplade Ray Price hit med ”End Of the Road”. Men singeln floppade och Jerry Lee fick återgå till jobbet som studiomusiker. En natt jammade han med Elvis, Johnny Cash och Carl Perkins – Million Dollar Quartet – och resten är historia.
”Old Black Joe” (Stephen C Foster): Jerry Lee Lewis (Sun-singel-b-sida, 1960)
En 1800-talslåt. Skriven av Foster 1860 (Foster's Melodies No. 49).
”Don’t Think Twice Before You Go” (Al Smith): John Lee Hooker (”Urban Blues”-LP:n, 1968)
Skriven av producenten Al Smith 1968. ”Mr Lucky” finns med på samma platta.
”A Shot Of Rhythm And Blues” (Terry Thompson): Arthur Alexander (Dot-singel-b-sida, 1962)
Thompson var en av musikerna i Famestudion i Muscle Shoals som byggdes för pengarna Arthur Alexander drog in på hiten ”You Better Move On”. ”A Shot Of Rhythm And Blues” var b-sidan och plagierades av Jimmy Hughes, Arthur Conley, Johnny Kidd & The Pirates och Beatles.
Hemsida: www.fame2.com
”Real Gone Lover” (Dave Bartholomew, Ruth Durnad & Joseph Robichaux): Smiley Lewis (Imperial-singel-b-sida, 1955)
”I’m a real gone lover, I’m in the hip, I’m in the know”
Han var hip, men vad hjälpte det? Visserligen fick han en hit med ”I Hear You Knocking” och kunde köpa den där Cadilacen han önskade sig så hett, men sedan gick det utför med det mesta. Han tvingades sälja bilen och fick ta bussen till gigen. Han dog i cancer blott 53 år gammal när han inte hade råd med behandling.
Lewis var en av de stora r&b-sångarna trots att ingen av plattorna sålde särskilt mycket. ”Real Gone Lover” var dock populär på Jamaica där man gav ut den som bootleg.
”Why Don’t You Love Me (Like You Used To Do)” (Hank Williams): Jerry Lee Lewis
(Smash-LP:n ”Country Music Hall Of Fame Hits 2”, 1969)
Kanske en av Vans favoritplattor där även Web Pierces ”More And More” är med (Van har kört den live med bland andra Bob Dylan och nu på countryskivan) liksom ”I Can’t Stop Lovin’ You”. Linda Gail är också med på ett hörn på plattan. Hank spelade in originalet 1950 när hans äktenskap med Audrey var på upphällningen. ”I’m the same old trouble you’ve always been through” konstaterade han i takt med att han sjönk allt djupare in i sitt alkoholmissbruk.
”C.A.D.I.L.L.A.C” (Ellas McDaniel): Bo Diddley (Checker-LP, 1961)
Ronnie Hawkins och Band, och Stones gillade Bo. Och Van, som plockade detta undanskymda albumspår från ”Bo Diddley Is A Gunslinger” – en LP som Van kanske fick i julklapp 1961 då den släpptes i England på Pyes jazz-etikett. Cowboy-intresserade Van gillade säkert omslaget. LP:n följdes av singeln ”You Can’t Judge a Book By the Cover”, som ingick i Thems reportoar. Det var även där Van fick idén till ”Turn up your radio”-strofen i ”Caravan”. Apropå omslag så förstår man att det var andra tider när ”Beach Party” släpptes. På omslaget festar några vita ungdomar på en strand... Visste ni apropå ingenting att Bo Diddley är tekniknörd?
”Baby You Got What It Takes” (Clyde Lovern Otis och Murray Stein): Jerry Lee Lewis (Smash/Philips-singel-b-sida, 1965)
Linda Gail spelar på a-sidan. Låten var ursprungligen en hit från 1960 där man tussat ihop barytonfenomenet Brook Benton (den skrevs av hans låtskrivarpartner Clyde Otis) och Dianah Washington. Benton skrev i sin tur ”I’ll Take Care Of You” som är ett paradnummer i Vans shower.
”Boogie Chillen” (John Lee Hooker och Bernard Besman): John Lee Hooker (Modern-78:a, 1948)
Första miljonsäljaren för Hooker. Skriven tillsammans med producenten Bernard Besman som upptäckte Hooker.
Hemsida: www.johnleehooker.com
Singel-b-sida:
”Singing the Blues” (Melvin Endsley): Jerry Lee Lewis (Sun-inspelning, Bellaphon/Sun-LP:n ”Monsters”, 1972)
Guy Mitchell tog låten till topplistorna 1950 och Marty Robbins hängde på. 100-tals artister har därefter spelat in Melvin Endsleys låt. Endsley själv var rullstolsbunden efter en polioskada i barnaåren. Han dog 70 år gammal 2005. Jerry Lee spelade även in låten för plattan ”London Sessions” 1973.
Album: ”Good Rockin’ Tonight – The Legacy Of Sun Record”, 2001:
”Sittin’ On the Top Of the World” (Traditional): Howlin’ Wolf (Chess-singel, 1957 78:a?)
Ingen Sun-låt, inte med på www.sunrecords.biz kompletta diskografi. Howlin’ Wolf gjorde den först känd, och Dylan gjorde den på ”Good As I Been To You”. Wolf hade snappat upp den från Walter Vinsons och hans band Mississippi Sheiks. I Europa – dit Wolf reste med bluespaketen – kom den med på ”Real Folk Blues”-plattan 1966. Wolf debuterade anmärkningsvärt sent – han var en bra bit över 40 när han blev professionell musiker. Van spelade in den i Bath där han påbörjde en platta med Carl Perkins, men som aldrig blev klar, berättade Mick Green för mig i Helsingborg. Och nu är Perkins borta och fan vet när resten av inspelningarna släpps. En annan död blueshjälte är Totta, som dyrkade Howlin’ mer än till och med den sak han drog i sig på Koi med Bladh, och Totta gjorde en fin version av ”Between Trains” som låg skavfötters med ”Wonderful Remark” på soundtracket till "King Of Comedy". Men det är en annan historia.
Sedan skrev Van en helt egen låt med samma namn för säkerhets skull.
Album: ”Jools Holland His Rhythm & Blues Orchestra And Friends: Small World Big Band, 2001:
”Back O’ Town Blues” (Louis Armstrong och Luis Carl Russell): Louis Armstrong (Victor-78:a, 1946)
Satschmo igen. Och det kommer mer….
Album: Down the road, 2002:
”Georgia (On My Mind)” (Hoagy Carmichael och Stewart Gorrell): Ray Charles (ABC-singel, 1960)
Singelhit med Charles på båda sidor av Atlanten och ett av spåren på ”The Genius Hits The Road”. Jerry Lee Lewis har också spelat in den (säg den Van-låt som inte han spelat in). Band gjorde den för att hjälpa Jimmy Carter i hans presidentkampanj. Carmichael skrev och spelade in den 1930 (fick den förlagd två dagar före julafton). Nästan samtidigt skrev han ”Lazy River” som Louis Armstrong spelade in (tillsammans med ”Stardust”). Hoagy var till enbörjan relativt okänd för sina egna inspelningar.
Hemsida: www.hoagy.com
”Evening Shadows” (Acker Bilk): Mr Acker Bilk With the Leon Young String Chorale (Columbia-singel-b-sida, 1962)
Bara en sådan sak som att skriva texter till två Acker Bilk-melodier och sedan sprida ut dem på två album. Bilk är engelsk klarinettlegend som gett ut skivor där han i nio av tio fall poserar i plomonstop. Bara en sådan sak. Mr Bilk är förresten numera hedersdoktor och de både hedersdoktorerna har minsann delat scen. Bara en sådan sak.
Album: What’s Wrong With This Picture, 2003:
”You Better Watch Yourself” (Lightning Hopkins): Lightning Hopkins (Från Prestige/Bluesville-LP:n ”Lightnin’”, 1961)
Van döper om ”Lightnin’” Hopkins låt till ”Stop drinking”. Plockade plötsligt upp den på repertoaren en decemberkväll 2001 i Malvern - tillsammans med Lonnie Johnsons ”Rovin’ Rambler”. Sam ”Lightnin’” Hopkins var den siste store countrybluesmannen. Han var Blind Lemon Jeffersons personlige assistent. Han utvecklade en högst personlig stil och oförberedda musiker hade svårt att hänga med. Hopkins krävde alltid förskottsbetalning när han skulle spela in och gjorde sällan mer än en tagning av varje låt. Då vet vi var Van fått den egenheten ifrån.
”Summer set“ (Acker Bilk och David Collett): Acker Bilk (Columbia-singel, 1959)
Acker uppträdde även i randig väst och var från Somerset. Han levererade trivsam dixie som letade sig ända till smörebrödsställena på Tivoli. Det här var hans första hit.
”Saint James Infirmary” (Traditionell): Louis Armstrong and His Orchestra (Okeh-78:a, 1928)
Joe Primrose arrangerade om ”Gambler’s Blues” till ”Saint James Infirmary”.
Cab Calloway plockade upp den två år efter Armstrong och monterade dit ett antal nya verser. Mickey Jupp berättar att han är influerad av Bobby Blands ekonomiskt arrangerade version på ”Two Steps From the Blues”, och Van har nog snappat upp den där också.
Album: Magic Time, 2005:
”(What did I do to be so) black and blue” (Andy Razaf, Harry Brooks och Fats Waller) Louis Armstrong and His Orchestra (Okey-78:a, 1929)
Dixie. Inte ens 40 fyllda dog prästsonen Thomas Wright "Fats" Waller på ett tåg i Kansas City 1943, men då hade han hunnit charma USA:s alla kvinnor med sina rullande ögon och en gång för alla kastat in en halmhatt i Tivoli i Köpenhamn. Han skrev sanslösa låtar som ”Ain’t missbehavin’” och ”(What did i do to be so) Black and blue” (skrevs till Broadway-revyn „Hot Chocolate“, 1929) tillsammans med Andy Razaf. Båda inspelade med Armstrong 1929. Låten är starkt raspolitisk och sjungs egentligen av en kvinna som svär över att männen som föredrar ljushyade kvinnor.
Sidney Bechet har också spelat in den.
„I’m confessin (that I love)“ (Doc Daugherty, Al J. Neiberg, Ellis Reynolds): Sam Butera And the Wildest (USA Msuic Group-cd, 1996)
Louis Armstrong And His New Sebastian Club Orchestra spelade in den för Okeh 1930 (gjorde en ny inspelning med All Star 1944). Notera att „Saint James Infirmary“ och „Black And Blue“ också kommer från den här perioden. Parry Como och Guy Lombardo spelade också in den.
Perry Como var en före detta kålgruvearbetare som lanserades som en ny Sinatra och spelade in låten 1944. Guy Lombardo var orkesterledare från Chicago.
Men det är Sam Buteras arrangemang som Van valt. Butera – född i New Orleans - som ingick i Louis Primas band har varit förband till Van vid flera tillfällen. Louis Prima själv gjorde den. Liksom Kay Starr hon som sjöng duett med Tennessee Ford.
„This love of mine“ (Henry Sanicola, Frank Sinatra, Sol Parker) Sam Butera And the Wildest (USA Msuic Group-cd, 1996)
Frank Sinatra gjorde originalet med Tommy Dorseys orchestra 1941. Butera popade upp den.
You Don’t Know Me (Cindy Walker och Eddy Arnold): Ray Charles (ABC-singel, 1962)
Eddie Arnold spelade in den 1955, men Ray tog den till topplistorna 1962. Ett av spåren på ”Modern Sounds in Country & Western Music” (där Van även plockat ”I Can’t Stop Loving You”, ”You Win Again” och ”Half As Much”). Van gjorde den redan under Monarchs-tiden, men här har han bjudit in dottern, Shana. Band har också gjort den.
”I’ll Never Be Free” (Claude A ”Bennie” Benjamin och George David Weiss): Tennessie Ernie Ford & Kay Starr (Capitol-EP, 1951)
Van gillade Tennesse Ernie Ford, som pappan hade på skiva. Och därför är det direkt rörande att Van gör den med dottern här. Det blir väldigt nära, privat och äkta. Familjelycka. Fast på riktigt liksom. Låten skrevs 1950. Ella Fitzgerald and Louis Jordan spelade in den tillsammans, och Mose Allison gjorde den 1957 på sin andra Prestigeplatta ”Local Color”. Pat & Shirley Bone spelade också in den senare, liksom Red Norvo Quartet. Rätt tunga låtskrivare bakom låten. George David Weiss skrev ”What A Wonderful World” (tillsammans med Bob Thiele) åt Louis Armstrong. Och ”Bennie” Benjamin skrev "Don't Let Me Be Misunderstood".
Hemsida: www.ernieford.com
Singel b-sidor ”Days Like This”, 1995:
”That Old Black Magic” (Johnny Mercer och Harold Arlen): Louis Prima (Capitol-singel, 1958)
Mercer spelade själv originalet med Glenn Millers orkester.1974 spelade han in den på nytt. Strax före sin död levererade han en ”Shaft”-inspirerad version i en studio i London. Den här låten var viiktig för mannen som dessutom grundade skivbolaget Capitol. Men Van är nog mest inspirerad av idolen Louis Primas festliga version. Frank och King Pleasure har också gjort den. Johnny Mercer och Harold Arlen skrev även ”Blues In the Night” (se HLHTBGO).
”I don’t Want To Go Without You” (Bert Berns-Jerry Wexler) Drifters (Atlantic-singel, 1964)
Driftershit skriven av Berns, som är en viktig pusselbit i Vans karriär. B-sida till ”Under the boardwalk”.
”How Long Has This Been Going On?”,1995:
”The New Symphony Sid” (King Pleasure / Lester Young / Georgie Fame): King Pleasure (Hifijazz-LP:n ”Golden Days”, 1960)
Fortsättning på ”Jumpin Symphony Sid”, som Georgie Fame framförde på ANISF. För att firvilla maximalt förekom båda versionerna vid konserter sommaren 1999.
King Pleasure spelade in låten vid en av sina sällsynta sessioner i skivstudion 14 april 1960. I kompet fanns Teddy Edwards, Harold Land, Wilfred Middlebrooks, Earl Palmer och Gerald Wiggins. På skivan, som är en god gammal Van-favorit, fanns även ”Moody's Mood for Love (I'm in the Mood for Love)” som Van spelade in tidigare på TLIE.
"Symphony" Sid Torin var en berömd radio-dj i New York på 40-talet. Han startade karriären med att sälja klassiska skivor i butiken Symphony Shop. Därav smeknanmnet. Sedan tog han över radiovågorna. "The New Symphony Sid" är en hyllning till hans fredagsshow på radiostationen WMCA som levereras komplett med frekevensanvisningar: "close to eighty on the dot". Ibland sände han direkt från den äkta Birdland-klubben. Lite senare spelade han även de nya engelska r&b-banden. Symphony Sid (dog 1984) var även (ö)känd för sitt grundliga drickande och för att han daskade skivorna han inte gillade i bordet så att lacken sprutade. Man får en ganska hygglig bild av hur Sid var i början av ”Private Parts” med Howard Stern. Howards pappa var nämligen Sids tekniker.
Låten ingick för övrigt i Hound Dog Taylors repertoar. Nåt han petade in under sina tretimmarskonserter, men som aldrig hamade på skiva. Hound Dog Taylor, ja, måste ta lite om honom, han flydde Södern och Mississippi undan Ku Klux Klan som hade satt ett pris på hans huvud. Han låg där och tryckte i ett dike några dagar tills kusten var klar och drog till Chicago för att aldrig återvända till sina hemtrakter – inte ens som berömd musiker. Han var svår på kvinnor och sprit. Drack kopiösa mängder Canedian Club och i ”Sadie” berättar han om hur det gick. En gång när han besökte Sverige fick han fel slags whiskey och blev sjuk – han tålde nämligen bara en sort. Han repade aldrig och inledde alltid kvällen med att grunda med ett dricksglas whiskey som han sköljde ner med en grogg och därefter en öl. Först då plockade han upp gitarren, som legat orörd sedan senaste konserten. Han spelade på en gammal japansk postordergitarr, förmodligen köpt på Hobex, och delade förstärkare med andregitarristen Brewer Phillips. Aldrig bas i det bandet. Trummisen träffade han på Elmore James begravning. I samband med ett lägenhetsbråk lyckades han dock skottskada Brewer så illa att polisen kom och Hound Dog skulle man kasta i fängelse. Men slidegiganten var tärd av en tids sjukdom och hamnade istället på sjukhus där han dog i lungcancer innan rättegången ens blivit av. Brewer försonades med honom på dödsbädden. Symphony Sid och Hound Dog hittar man säkrast på närmaste bar i himlen. Leendes. Med hattarna på sne.
”Early In The Morning” (Leo Hickman, Louis Jordan och Dallas Bartley): Louis Jordan and Tympany Five (Decca-78:a, 1947)
Louis Jordan igen… Skriven tillsammans med bassisten i kompbandet Tympany Five, Dallas Bartley, och textförfattaren Leo Hickman, 1947. Såväl Bill Haley som Ray Charles (båda Van-influenser) var kraftigt påverkade av R&B-pionären Jordan. Charles hade till och med en hit med ”Early in the morning”. Och han spelade in Jordans ”Don’t Let the Sun Catch You Crying”, som Chris Farlowe brukar göra på Vans konserter. Harry Nilsson har gjort den och den ingick i Broadway-musikalen ”Five Guys Named Moe”. Van spelade även in ”I’m Gonna Leave You On the Outskirts Of Town”- Jordans första Decca-hit, 1942.
Jordan gjorde förresten en del grejer med Louis Armstrong… Kom ihåg var ni läste att allt hänger ihop första gången…
"Who Can I Turn To? (When Nobody Needs Me)" (Leslie Bricusse och Anthony Newley): Tony Bennett (singel 1964)
Skriven av Leslie Bricusse and Anthony Newley till Broadway-musikalen "The Roar Of the Greasepaint-The Smell Of the Crowd" och en hit med Tony Bennett i George Sirvaors arrangemang, 1964 (#33). Dionne Warwick tog den till plats 62 1965. Senare har den spelats in av Shirley Bassey, Sammy Davis Jr, Tommy Dorsey, Chris Farlowe, Dexter Gordon, Woody Herman, Brenda Lee, Johnny Mathis, Dusty Springfield och många, många andra. Anthony Newley sjunger förmodligen själv originalet.
”Sack O'Woe” (Julian Adderley och Jon Hendricks): Canonball Adderley Quintet (Riverside-LP:n ”At the Lighthouse”, 1960)
Julian ”Canonball” Adderley gjorde en nyinspelning 1975 av den här hårdbopande saken - blott fyra månader innan han säckade ihop i en hjärtattack. Originalet spelades in med hans kvintett redan 1960 för ”At the lighthouse” på Riverside-etiketten. Levon Helm och hela Band var också inspirerad av Canonball så det här var sånt man spisade under exilen i Woodstock. Manfred Mann spelade förresten in låten på 60-talet.
”Centerpiece” (Harry Edison och Jon Hendricks): Lambert, Hendricks, Ross (Columbia-LP:n ”Hottest New Group In Jazz”, 1960)
Det är få saker inom musiken som jag verkligen tycker direkt illa om, men Real Group ligger risigt till, mycket risigt till. De är bara så himla fåniga. Ett svenskt hittepå-Manhattan Transfer som dyker upp så fort någon kläcker en idé om en välgörenhetsgala. Det spelar ingen roll om det handlar om Victoria-dagen eller OS-guld som ska firas, nog tusan står de där alltid – ofta tillsammans med Nick Borgen. Jag har också sett Manhattan Transfer - bland annat Berlin - men aldrig fattat deras storhet heller. De byggde i sin tur hela sin pryl på den här vokalgruppens tricks. Och plötsligt anar jag vad Manhattan Transfer-prylen handlar om. Dave Lambert, Jon Hendricks och Annie Ross (som sjunger med King Pleasure på ”Jumpin’ With Symphony Sid”) var tre gudabenådade bop-sångare som slog sig ihop för att tolka Count Basie och senare Duke Ellington. De hann med fem plattor innan Annie Ross hoppade av 1962 på grund av sjukdom. Alla möjliga har tolkat den, bland andra John Coltrane. Kanske till och med Daves namne, Arne.
”How Long Has This Been Going On?” (Ira Gershwin och George Gershwin): Louis Armstrong & Oscar Petersen (Verve-LP:n ”Louis Armstrong meets Oscar Peterson”, 1957)
Från bröderna Ira och George Gershwins Broadway-musikal ”Rosalie” från 1927. Ella Fitzgerald, Rosemary Cloney, Judy Garland, Benny Goodman, Mose Allison, Chet Baker och Louis Armstrong har spelat in den.
”Your Mind Is On Vacation” (Mose Allison): Mose Allison (på Atlantic-LP:n ”Don’t Worry About a Thing”, 1962)
Ett av de mest berömda spåren på Atlanticdebuten. Och titeln på den allra sista Atlantic-plattan från 1976 - innan han fick foten. Var tidigare till och med polare med Neshui Ertegun, en av grundarna av Atlantic. Efter den långa Atalntic-sejouren tog han en time out på sex år. Andra gången Van spelar in en Mose-låt. 1989 var Mose även gäst på ”In Concert”-filmen. Något år senare skulle det bli en hel CD med Mose Allison-låtar.
”Blues In The Night (My Mama Done Tol' Me)” (Harold Arlen, Johnny Mercer): Louis Armstrong & Oscar Peterson (Verve-LP:n ”Louis Armstrong meets Oscar Peterson”, 1957)
Johnny Mercer spelade in originalet redan på 40-talet. Mercer var från början hitsångare känd för sin släpiga sydstatsdialekt (southern hipster charm) men framför allt var han låtskrivare med över 1500 välanvända låtar på sitt samvete. Den här och ”Come Rain Come Shine” är de mest kända, och som tolkats flitigast. Mercer var också en av grundarna av Capitol records och i egenskap av talangscout kontrakterade han Nat King Cole till bolaget. Harold Arlen var Broadwadmusikalman som bland annat skrev ”Over the Rainbow” till ”Trollkarlen från Oz. Se även ”Black Old Magic”.
I Don't Worry About A Thing (Because I Know Nothing Will Turn Out Right)” (Mose Allison): Mose Allison (från Atlantic-LP:n ”Don’t Worry About A Thing”, 1962).
Första spåret på Atlantic-debuten.
”That's Life” (Dean Kay Thompsom och Kelly Gordon): Frank Sinatra (Reprise-singel, 1966)
Sinatra igen. Och en av de låtar som Van sjungit mest live av alla låtarna på ”How Long”.
Album: ”Tell Me Something – The Songs Of Mose Allison”, 1997:
"One of These Days"(Mose Allison): Mose Allison (Från Atlantic-LP:n ”The Word From Mose”, 1964)
Innehåller även en låt som heter ”Days Like This”.
"You Can Count on Me (To Do My Part)" (Mose Allison): Mose Allison (Från Atlantic-LP:n ”Wild Man On the Loose”, 1965)
"Benediction" (Mose Allison): Mose Allison (Från Atlantic-LP:n ”Western Man”, 1971)
"Tell Me Something" (Mose Allison): Mose Allison (Från Atlantic-LP:n ”Western Man”, 1971)
"I Don't Want Much" (Mose Allison): Mose Allison (Från Atlantic-LP:n ”…From There Universe”, 1969 och Elektra-LP:n ”Middle Class White boy”, 1982).
”Night Club” ("News Nightclub") (Mose Allison): Mose Allison (Från Atlantic-LP:n ”Western Man”, 1971)
"Perfect Moment" (Mose Allison): Mose Allison (Från Atlantic-LP:n ”Your Mind Is On Vacation”, 1976)
Album: ”Long Journey Home”, 1998:
”Shenandoah” (Traditionell): Paul Robeson
Kanske den allra vackraste visan som någonsin lämnat en mänsklig strupe. Och Van kramar ut varanda tår av förtvivlan och hemlängtan ur den här irländska gospeln.
Sången finns på soundtracket till en här tv-serie om den irländska utvandringen. En i alla avseenden mörk och inte särskilt känd del av historien. Irländarna behandlas värre än de afrikanska slavarna. Bristen på arbetskraft i kolonierna på den nordamerikanska kontinenten är bakrunden till en av historiens mest grymma människosmugglande. Men de arma irländarna tålde inte den tropiska värmen i Södern och då började man skeppa över afrikanser i stället. Samtidigt drabbades det överbefolkade hemlandet Irland av hungernöd som skördade en miljon offer. Amerika invaderades av irländare som flydde undan svält och andra farsoter och behandlades sedan som slavar. Inte undra på att de längtade hem. Många hamnade i Shenandoahdalen och floden symboliserar flykten tillbaka till de gröna kullarna. Paul Robesons version är svår att gå förbi. Springsteen kör den på nya Seeger-plattan (där även "John Henry" ingår, som dyker upp med Van strax efter "Shenandoah". Van ger vid den här tiden även ut "John Browns Body" som också är förknippad med Pete Seeger.)
Skivtips: Boxen ”Farewell To Irland” (Proper) är en makalös introduktion till de fantastiska låtarna som skrevs i exil.
Album: ”The Songs of Jimmie Rodgers – A Tribute”, 1997:
”Mule Skinner Blues” (Jimmie Rodgers): Jimmie Rodgers
Han fick den med modersmjölken. Morrison bygger i princip hela sin karriär på den här låten, och sett äkert val när Rodgers hyllas på stjärnspäckad samling. Gör den igen på ”Skiffle Sessions”.
Album: Philosopher’s Stone, 1998:
”John Henry” (Traditionell): Leadbelly (Storyville-LP:n ”Leadbelly 2”, 1963)
Handlar om en jättelik slav vid järnvägen. Enligt far och son Lomax register spelade Leadbelly in den första gången i New York 1938. Senare även inspelad med Sonny Terry på munspel. Fanns med på Storyville-LP:n ”Leadbelly 2” där även ”Good Night Irene” fanns med i den rumsrena versionen utan raden ”If Irene turns her back on me, I’m gonna take morphine and die”. Jerry Lee Lewis gav ut ”John Henry” som en Sun-singel 1960.
”Western Plain” (Huddie Ledbetter): Leadbelly (Capitol-10” ”Classics In Jazz”, 1953)
Han spelade in ”Out on the Western Plain” i New York 1943 och året därpå spelade han en låt som hette ”When the Boys Were On the Western Plain”. Fanns med på den franska Capitol-plattan ”Classics In Jazz” från 1953 där även ”Irene” ingick.
”Crazy Jane On God” (William Mathieu/WB Yates): Sufi Choir (Akashik, 1973)
Jag letade upp William Mathieus adress och drog i väg ett mail, som han faktiskt svarade på:You ask about ”Crazy Jane On God”, a song I wrote in 1971, not for Van
Morrison but for Halima Anderson, a soprano in The Sufi Choir, which I
directed at the time. I wrote it lying on a bed playing only the chord roots
on a guitar. Van, who was (for two lessons) a student of mine, was a great
fan of the choir and loved especially that song. Halima and an acoustic bass
player recorded it as a duet in 1973 on the first Sufi Choir release - it
exists on vinyl only. In the mid-80's Van called from London and asked if he
could record ”Crazy Jane on God” with his band. I sent him a lead sheet, but I
didn't hear a thing until years later I found out that there had been legal
problems with the Yeats estate, and the issue had been delayed. Subsequently
these problems were ironed out, and I discovered the release of the song
only when I started receiving royalty checks. I bought a copy of the CD and
discovered that although I liked Van's rendition very much, his changes had
been substantial. Nonetheless, I 'm honored that Van recorded my song, and I
can't argue with the royalties, which are regularly sent.
Regards,
Allaudin Mathieu
From: "Per Hägred"
Date: September 3, 2005 3:47:43 AM PDT
To: info@ColdMountainMusic.com
Singel-b-sida: ”Back On Top”, 1999:
"Johns Browns Body" (tradtionell): Pete Seeger
Just det, "Halta Lottas krog". Samma melodi. En gammal metodistsång och det är väl därför som refrängen inleds med orden: "Glory, glory, hallelujah". John Brown var hjälte under amerikanska inbördeskriget. Han var emot slaveriet. Avrättades 1859. Textförfattaren okänd, men samma melodi som "The Battle Hymn Of the Repuplic".
Album: ”Skiffle Sessions – Live In Belfast”, 2000 :
Det här är en hyllning till genren i allmänhet och ungdomsidolen Lonnie Donegan i synnerhet. Den enda på skiffle som inte tycks ha Lonnie-relation är ”Outskirts Of Town” (som däremot två andra Van-gubbar, nämligen Jimmy Reed och Mose Allison, spelat in). Samtliga låtar har amerikanska förlagor, som Lonnie popat till.
”It Takes a Worried Man To Sing A Worried Song” (Traditionell)
”Lost John” (Traditional): Lonnie Donegan & His Skiffle Group (Nixa-78:a, 1956)
”Goin’ Home” (Antonin Dvorak): Ken Coyler’s Jazzmen (med Chris Barber och Lonnie Donegan) (Decca-78:a, 1953)
”Good Morning Blues” (Huddie Ledbetter, 1940): Ken Kolyer’s Jazzmen (med Chris Barber och Lonnie Donegan) (Decca-78:a, 1954),
”I’m Gonna Leave You On the Outskirts Of Town” (William Weldon Roy Jacobs): Louis Jordan and the Timpany Five (Decca 78:a, 1942)
”Don’t You Rock Me Daddy-O” (Varley och Wally Whyton): Vipers (Parlophone-78:a, 1956)
Skriven av Viperssångaren Wally Whyton. Lonnie snodde den. Vipers bästa låt är ”No Other Baby” som Paul McCartney gjorde en cover på.
”I’m Alabamy Bound” (Traditionell): Lonnie Donegan & His Skiffle Group (Nixa 10”, 1956)
Leadbelly spelade in den 1948
”Midnight Special” (traditionell): Lonnie Donegan Skiffle Group (Polygon-EP, 1955)
Ken Kolyer’s Jazzmen gjorde den redan 1953
”Dead Or Alive” (Woody Guthrie): Lonnie Donegan & His Skiffle Group (Nixa 78:a, 1956)
”Frankie And Johnny” (Traditionell): Lonnie Donegan(Decca el Pye, 1954-66)
Jerry Lee Lewis spelade också in den.
”Goodnight Irene” (Huddie Ledbetter och John Lomax): Lonnie Donegan
Folkgruppen Weavers hade en hit med den. Även på Jerry Lee Lewis titellösa debut-LP från 1959. Morrison spelade in den redan på 70-talet och sedan på 80-talet med Cheiftains.
”Railroad Bill” (Traditionell) Lonnie Donegan & Dick Bishops (Pye-singel, 1956)
En riktigt saftig historia (”the butchher cut him down”). Strofen ”I’m gonna ride old Bill” syftar på att han, Bill altså, skulle mördas.
”Muleskinner Blues” (Jimmie Rodgers): Lonnie Donegan (Decca eller Pye, 1954-66)
”Ballad Of Jesse James” (Traditionell): Lonnie Donegan & Dick Bishops (Pye-singel, 1956)
Handlar om avrättningen av Mr Howard, alltså Jesse James. Dick Bishops skrev även ”No Other Baby”.
”I Wanna Go Home (The Wreck Of John ”B”)” (Sanburg, Hayes, Paddy Roberts): Lonnie Donegan & Wally Scott Orchestra (Pye-singel, 1960)
Singel-b-sida: ”I Wanna Go Home”, 2000:
”New Burying Ground” (Traditionell): Lonnie Donegan (Decca eller Pye, 1954-66)
Album: You Win Again, 2000:
”Let’s Talk About Us” (Otis Blackwell): Jerry Lee Lewis (Sun-singel, 1959)
Jerry Lee spelade in den igen 1969, helt i onödan förstås eftersom det brann rätt bra redan -59. Blackwell spelade 1976 in ”These Are My Song” (Inner City, 1977) där han för första gången själv tolkade sina klassiker som ”Let’s Talk About Us”, ”Breathless” och ”Great Balls Of Fire”.
”You Win Again” (Hank Williams): Jerry Lee Lewis (Sun-singel, 1957)
B-sida till tredje Sun-singeln, ”Great Balls Of Fire”, för Jerry Lee. En annan av Hanks hits, även om den inte blev etta som de andra två på den här Van-skivan. Spelades in 1952 -dagen efter skilsmässan med Audrey. Han ändrade i sista stund titeln från ”I Loose Again” till ”You Win Again” och sjöng med bitterhet sprayad över stämbanden, men absolut inte självömkan, inte tillstymmelse till självömkan, bara ren och skär bitterhet.
”Jambalaya (On the Bayou)” (Hank Williams): Jerry Lee Lewis (Debut-LP:n på Sun/London, 1959)
Hank-låt från -52. Till melodin lånade han friskt från Chuck Gilroys ”Gran’ Texas” från 1946. Texten var en hyllning till det sorglösa livet i Louisiana som den svårmodige Williams så intensivt längtade efter när han eldade upp sitt liv i båda ändar.
”Carzy Arms” (Ralph Mooney och Chuck Seals): Jerry Lee Lewis (Sun-singel, 1956)
Pappan sålde ägg för att bekosta debuten med sonens debut. Jerry Lee Lewis and His Pumping Piano kopplade Ray Price hit med ”End Of the Road”. Men singeln floppade och Jerry Lee fick återgå till jobbet som studiomusiker. En natt jammade han med Elvis, Johnny Cash och Carl Perkins – Million Dollar Quartet – och resten är historia.
”Old Black Joe” (Stephen C Foster): Jerry Lee Lewis (Sun-singel-b-sida, 1960)
En 1800-talslåt. Skriven av Foster 1860 (Foster's Melodies No. 49).
”Don’t Think Twice Before You Go” (Al Smith): John Lee Hooker (”Urban Blues”-LP:n, 1968)
Skriven av producenten Al Smith 1968. ”Mr Lucky” finns med på samma platta.
”A Shot Of Rhythm And Blues” (Terry Thompson): Arthur Alexander (Dot-singel-b-sida, 1962)
Thompson var en av musikerna i Famestudion i Muscle Shoals som byggdes för pengarna Arthur Alexander drog in på hiten ”You Better Move On”. ”A Shot Of Rhythm And Blues” var b-sidan och plagierades av Jimmy Hughes, Arthur Conley, Johnny Kidd & The Pirates och Beatles.
Hemsida: www.fame2.com
”Real Gone Lover” (Dave Bartholomew, Ruth Durnad & Joseph Robichaux): Smiley Lewis (Imperial-singel-b-sida, 1955)
”I’m a real gone lover, I’m in the hip, I’m in the know”
Han var hip, men vad hjälpte det? Visserligen fick han en hit med ”I Hear You Knocking” och kunde köpa den där Cadilacen han önskade sig så hett, men sedan gick det utför med det mesta. Han tvingades sälja bilen och fick ta bussen till gigen. Han dog i cancer blott 53 år gammal när han inte hade råd med behandling.
Lewis var en av de stora r&b-sångarna trots att ingen av plattorna sålde särskilt mycket. ”Real Gone Lover” var dock populär på Jamaica där man gav ut den som bootleg.
”Why Don’t You Love Me (Like You Used To Do)” (Hank Williams): Jerry Lee Lewis
(Smash-LP:n ”Country Music Hall Of Fame Hits 2”, 1969)
Kanske en av Vans favoritplattor där även Web Pierces ”More And More” är med (Van har kört den live med bland andra Bob Dylan och nu på countryskivan) liksom ”I Can’t Stop Lovin’ You”. Linda Gail är också med på ett hörn på plattan. Hank spelade in originalet 1950 när hans äktenskap med Audrey var på upphällningen. ”I’m the same old trouble you’ve always been through” konstaterade han i takt med att han sjönk allt djupare in i sitt alkoholmissbruk.
”C.A.D.I.L.L.A.C” (Ellas McDaniel): Bo Diddley (Checker-LP, 1961)
Ronnie Hawkins och Band, och Stones gillade Bo. Och Van, som plockade detta undanskymda albumspår från ”Bo Diddley Is A Gunslinger” – en LP som Van kanske fick i julklapp 1961 då den släpptes i England på Pyes jazz-etikett. Cowboy-intresserade Van gillade säkert omslaget. LP:n följdes av singeln ”You Can’t Judge a Book By the Cover”, som ingick i Thems reportoar. Det var även där Van fick idén till ”Turn up your radio”-strofen i ”Caravan”. Apropå omslag så förstår man att det var andra tider när ”Beach Party” släpptes. På omslaget festar några vita ungdomar på en strand... Visste ni apropå ingenting att Bo Diddley är tekniknörd?
”Baby You Got What It Takes” (Clyde Lovern Otis och Murray Stein): Jerry Lee Lewis (Smash/Philips-singel-b-sida, 1965)
Linda Gail spelar på a-sidan. Låten var ursprungligen en hit från 1960 där man tussat ihop barytonfenomenet Brook Benton (den skrevs av hans låtskrivarpartner Clyde Otis) och Dianah Washington. Benton skrev i sin tur ”I’ll Take Care Of You” som är ett paradnummer i Vans shower.
”Boogie Chillen” (John Lee Hooker och Bernard Besman): John Lee Hooker (Modern-78:a, 1948)
Första miljonsäljaren för Hooker. Skriven tillsammans med producenten Bernard Besman som upptäckte Hooker.
Hemsida: www.johnleehooker.com
Singel-b-sida:
”Singing the Blues” (Melvin Endsley): Jerry Lee Lewis (Sun-inspelning, Bellaphon/Sun-LP:n ”Monsters”, 1972)
Guy Mitchell tog låten till topplistorna 1950 och Marty Robbins hängde på. 100-tals artister har därefter spelat in Melvin Endsleys låt. Endsley själv var rullstolsbunden efter en polioskada i barnaåren. Han dog 70 år gammal 2005. Jerry Lee spelade även in låten för plattan ”London Sessions” 1973.
Album: ”Good Rockin’ Tonight – The Legacy Of Sun Record”, 2001:
”Sittin’ On the Top Of the World” (Traditional): Howlin’ Wolf (Chess-singel, 1957 78:a?)
Ingen Sun-låt, inte med på www.sunrecords.biz kompletta diskografi. Howlin’ Wolf gjorde den först känd, och Dylan gjorde den på ”Good As I Been To You”. Wolf hade snappat upp den från Walter Vinsons och hans band Mississippi Sheiks. I Europa – dit Wolf reste med bluespaketen – kom den med på ”Real Folk Blues”-plattan 1966. Wolf debuterade anmärkningsvärt sent – han var en bra bit över 40 när han blev professionell musiker. Van spelade in den i Bath där han påbörjde en platta med Carl Perkins, men som aldrig blev klar, berättade Mick Green för mig i Helsingborg. Och nu är Perkins borta och fan vet när resten av inspelningarna släpps. En annan död blueshjälte är Totta, som dyrkade Howlin’ mer än till och med den sak han drog i sig på Koi med Bladh, och Totta gjorde en fin version av ”Between Trains” som låg skavfötters med ”Wonderful Remark” på soundtracket till "King Of Comedy". Men det är en annan historia.
Sedan skrev Van en helt egen låt med samma namn för säkerhets skull.
Album: ”Jools Holland His Rhythm & Blues Orchestra And Friends: Small World Big Band, 2001:
”Back O’ Town Blues” (Louis Armstrong och Luis Carl Russell): Louis Armstrong (Victor-78:a, 1946)
Satschmo igen. Och det kommer mer….
Album: Down the road, 2002:
”Georgia (On My Mind)” (Hoagy Carmichael och Stewart Gorrell): Ray Charles (ABC-singel, 1960)
Singelhit med Charles på båda sidor av Atlanten och ett av spåren på ”The Genius Hits The Road”. Jerry Lee Lewis har också spelat in den (säg den Van-låt som inte han spelat in). Band gjorde den för att hjälpa Jimmy Carter i hans presidentkampanj. Carmichael skrev och spelade in den 1930 (fick den förlagd två dagar före julafton). Nästan samtidigt skrev han ”Lazy River” som Louis Armstrong spelade in (tillsammans med ”Stardust”). Hoagy var till enbörjan relativt okänd för sina egna inspelningar.
Hemsida: www.hoagy.com
”Evening Shadows” (Acker Bilk): Mr Acker Bilk With the Leon Young String Chorale (Columbia-singel-b-sida, 1962)
Bara en sådan sak som att skriva texter till två Acker Bilk-melodier och sedan sprida ut dem på två album. Bilk är engelsk klarinettlegend som gett ut skivor där han i nio av tio fall poserar i plomonstop. Bara en sådan sak. Mr Bilk är förresten numera hedersdoktor och de både hedersdoktorerna har minsann delat scen. Bara en sådan sak.
Album: What’s Wrong With This Picture, 2003:
”You Better Watch Yourself” (Lightning Hopkins): Lightning Hopkins (Från Prestige/Bluesville-LP:n ”Lightnin’”, 1961)
Van döper om ”Lightnin’” Hopkins låt till ”Stop drinking”. Plockade plötsligt upp den på repertoaren en decemberkväll 2001 i Malvern - tillsammans med Lonnie Johnsons ”Rovin’ Rambler”. Sam ”Lightnin’” Hopkins var den siste store countrybluesmannen. Han var Blind Lemon Jeffersons personlige assistent. Han utvecklade en högst personlig stil och oförberedda musiker hade svårt att hänga med. Hopkins krävde alltid förskottsbetalning när han skulle spela in och gjorde sällan mer än en tagning av varje låt. Då vet vi var Van fått den egenheten ifrån.
”Summer set“ (Acker Bilk och David Collett): Acker Bilk (Columbia-singel, 1959)
Acker uppträdde även i randig väst och var från Somerset. Han levererade trivsam dixie som letade sig ända till smörebrödsställena på Tivoli. Det här var hans första hit.
”Saint James Infirmary” (Traditionell): Louis Armstrong and His Orchestra (Okeh-78:a, 1928)
Joe Primrose arrangerade om ”Gambler’s Blues” till ”Saint James Infirmary”.
Cab Calloway plockade upp den två år efter Armstrong och monterade dit ett antal nya verser. Mickey Jupp berättar att han är influerad av Bobby Blands ekonomiskt arrangerade version på ”Two Steps From the Blues”, och Van har nog snappat upp den där också.
Album: Magic Time, 2005:
”(What did I do to be so) black and blue” (Andy Razaf, Harry Brooks och Fats Waller) Louis Armstrong and His Orchestra (Okey-78:a, 1929)
Dixie. Inte ens 40 fyllda dog prästsonen Thomas Wright "Fats" Waller på ett tåg i Kansas City 1943, men då hade han hunnit charma USA:s alla kvinnor med sina rullande ögon och en gång för alla kastat in en halmhatt i Tivoli i Köpenhamn. Han skrev sanslösa låtar som ”Ain’t missbehavin’” och ”(What did i do to be so) Black and blue” (skrevs till Broadway-revyn „Hot Chocolate“, 1929) tillsammans med Andy Razaf. Båda inspelade med Armstrong 1929. Låten är starkt raspolitisk och sjungs egentligen av en kvinna som svär över att männen som föredrar ljushyade kvinnor.
Sidney Bechet har också spelat in den.
„I’m confessin (that I love)“ (Doc Daugherty, Al J. Neiberg, Ellis Reynolds): Sam Butera And the Wildest (USA Msuic Group-cd, 1996)
Louis Armstrong And His New Sebastian Club Orchestra spelade in den för Okeh 1930 (gjorde en ny inspelning med All Star 1944). Notera att „Saint James Infirmary“ och „Black And Blue“ också kommer från den här perioden. Parry Como och Guy Lombardo spelade också in den.
Perry Como var en före detta kålgruvearbetare som lanserades som en ny Sinatra och spelade in låten 1944. Guy Lombardo var orkesterledare från Chicago.
Men det är Sam Buteras arrangemang som Van valt. Butera – född i New Orleans - som ingick i Louis Primas band har varit förband till Van vid flera tillfällen. Louis Prima själv gjorde den. Liksom Kay Starr hon som sjöng duett med Tennessee Ford.
„This love of mine“ (Henry Sanicola, Frank Sinatra, Sol Parker) Sam Butera And the Wildest (USA Msuic Group-cd, 1996)
Frank Sinatra gjorde originalet med Tommy Dorseys orchestra 1941. Butera popade upp den.
Comments