A Night In San Francisco, 1994:
”Thank You Falettinme Be Mice Elf Agin” (S Stewart): Sly & The Family Stone (Direction-singel 1970)
Van flörtar med funken. Senare plockar han även upp ”Family Affair”.
Tips: www.slystone.com. Det flesta har väl låten på uppfällbara Epic-platttan ”Greatest hits” från 1970.
”Ain’t That Loving You Baby?” (Clyde Otis and Ivory Joe Hunter) Elvis Presley (RCA-singel, 1964)
Van berättade i Hultsfred om att han provsjöng ”Don’t Be Cruel” i samband med att han deklarerade för lärarna att han skulle bli sångare. Men han är inget inbitet Elvis-fan utan Little Richard var hans idol. Elvis, som förresten har spelat in en låt som heter ”Have I Told You Lately That I Love You”, hyllas dock en enda gång på skiva av Van och då handlar det om det här r&b-numret. Icke att förväxla med Jimmy Reeds ”Ain’t That Lovin’ You Baby?”, även om Patrick Humphries påstår motsatsen i annars utmärkta ”The Complete Guide To The Music Of Van Morrison”. Ivory Joe Hunter, som själv var sångare med hiten ”Since I Met You Baby”, skrev den 1954 till Eddie Riff (b-sida till Dover-singeln "My baby's gone away", 1956). Elvis spelade in sin version 1958 men skivan gavs ut först 1964. Ivory Joe Hunter, som även skrev ”My Wish Came True” till Evis, dog i lungcancer i Mepmphis 1974. Efter sig lämnade han upp emot 7000 låtar. Stones, Rod Stewart och John Mayall har också spelat in den. Värt att notera är att Roxy Music-saxofonisten Andy MacKays solodebut heter ”In search Of Eddie Riff”. Ingen tycks veta vem Eddie Riff var, men det finns en teori om att bakom pseudonymen döljer sig Elmore James-gitarristen Nehemiah ”Riff” Ruffin.
Big hit with Elvis, but Eddie Riff recorded it first.
”Stormy Monday” (T Bone Walker): T Bone Walker
Finns redan med Them.
”Have You Ever Loved A Woman?” (Billy Myles): Jimmy McShann (Mercury-78:a, 1946)
Jimmy Witherspoon spelade in den med pianisten Jimmy ”Hootie” McShann och en tight jazztrio 1946. Såväl Albert som Freddie King har gjort den liksom hela den brittiska bluesmaffian inklusive Clapton (två gånger på köpet) och Graham Bond (Organisation). Även Lightnin Hopkins har gjort den. Förväxlas inte med Bryan Adams låt med samma namn.
”No Rollin’ Blues” (Jimmy Witherspoon): Jimmy Witherspoon (Prestige-LP:n ”Blues Around the Clock”, 1963
”No Rollin” är en av Jimmy Witherspoons mest kända nummer. Rekommenderar en lysande livesinspelning från 1959 (från Montreux) på CD:n ”Spoon Concerts”. Jimmy Witherspoon är till och med ett egen uppslagsord på Michael Haywards Van-sida. ”Spoon” sjunger själv de här båda låtarna.
”Help Me” (Sonny Boy Williamson, Ralph Bass & Willie Dixon): Sonny Boy Williamson (Chess-singel, 1963)
”Help Me” blev mot alla odds en med bluesmått mätt dunderhit i Europa. Ingen vet när han föddes än mindre vad han hette. Alec, Alex eller möjligen Willie ”Rice” i fornamn och förmodligen antingen Miller eller Ford i efternamn. Men för det flesta var han bara Sonny Boy med tillägget II. Han spelade med alla från Robert Johnson till Robbie Robertson. Han gifte sig med Howlin’ Wolfs syster och upptäckte Elmore James. Däremellan drack han kopiösa mängder med whiskey. En drog som åt upp honom innifrån och på slutet hade en spotkopp på scen för blodet… Van spelar ofta och gärmna den här låten.
”Green Onions” (Booker T Jones/ Steve Cropper/Lewie Steinberg/Al Jackson): Booker T & the MG’s (Volt-singel 1962)
Stax husband. Och Jim Stewart producerade. Extremt snodd av ”Help me”, till och med orgelgrejen kommer från Sonny Boys inspelning!
”Goodmoring Little Schoolgirl” (se TLIE)
Förstås iskalllt av Van att följa Sonny Boy II:s låt med en av Sonny Boy I.
”My Funny Valentine” (Lorenz Hart och Richard Rodgers): Chet Baker (Capitol 1954)
En komisk musikal med musik av Richard Rodgers och text av Lorentz Hart, som hade premiär i New York 1937. Två år senare blev den film där Judy Garland sjöng ”My Funny Valentine”. Även inspelad av Tony Bennett, Miles, Frank, Ella Fitzgerald, och förstås Chet Baker. Han såriga läppar nuddade vid mikrofonen och det musik uppstod som just gjorde ont.
”Jumpin” With Symphony Sid” (Lester Young & Clarence Beeks): King Pleasure (Reprise-album ”King Pleasure Sings”, 1952)
Georgie Fame gör den själv. King Pleasure skrev sångtexter till kända bebop-solon. Musiken skrevs av Lester Young och texten av King Pleasure (Clarence Beeks). Parker, Gillespie och Getz är andra som gjort den på skiva. Se även "The New Symphony Sid" på ”How Long Has This Been Going On”.
”I’ll Take Care Of You” (Se TLIE)
Van säger att han först hörde den med Bland 1964 och sen Junior Wells version.
”It’s Man’s, Man’s, Man’s World” (James Brown och Betty Newsome, 1966): James Brown (Live At The Apollo, volume II, Polydor-LP, 1967)
Van gillar att göra den här och när han gör den med Chris Farlowe kan det vara riktigt underhållande, om än något helt annat än Browns egna 20-minutersversion från Apollo. Van är rent av vördnadsfull och beskriver Brown som just ”The Godfather Of Soul”. Skrevs 1966 tillsammans med Betty Newsome.
”Lonely Avenue” (Doc Pomus) (se TLIE)
Nån som lyckats uppfatta vad han säger efter Ray Charles i introt?
”Be-Bop-A-Lula” (Gene Vincent/Tex Davis): Gene Vincent (Capitol-singel, 1956)
Gene och managern ”Sheriff” Tex Davis köpte låten av en marinsoldat som var i stort behov av snabba pengar efter att ha hamnta på sjukhus i samband med en motorcyckelolycka. Precis som Elvis Costello 25 år senare valde man att spela in i Nashville. Gene och hans band Blue Caps var ett oborstat gäng lurkar. Producenten låste in sin familj beskrev dem i målande ord som värsta motorcykelgänget. Även musikerfacket var misstänksamt och en utsänd representant som skulle övervakainspelningarna fick spader när den 15-årtige trummisen skriker. Men Gene skrev historia med låten, hans största hit. För den unge Van var Gene större än Elvis. Det finns förresten även en Sun-inspelning av låten med Jerry Lee Lewis.
Hemsida: www.rockabillyhall.com/LatestNewsGV.html
”Family Affair” (Sly Stewart): Sly & Family Stone (Epic-singel, 1971)
Andra Sly-spåret på skivan.
”When Will You Become A Man” (Thorney/Erica Ehm): Erica Ehm
Erica är programlledare i tv, författare och har skrivit musik till en musikal om Pippi ”Longstocking”. Fråga mig inte hur hennes låt hamnade på Vans platta. Det är i vart fall Spoon som sjunger en snutt. Men han är inte speciellt trogen originalet. Texten är till exempel inte direkt lika.
Hemsida: http://www.ericaehm.com/
”Sooner Or Later” (Mike Vernon, Bob Ross och Gary Shaw): Jimmy Witherspoon (Sanctuary-albumet ”Blues, The Whole Blues & Nothing But The Blues”, 1992)
Skriven av producenten Mike Vernon (spelade in John Mayall, Fleetwood Mac, Chicken Shack, Duster Bennett, Savoy Brown och Ten Years After på 60-talet. Senare jobbadee han med David Bowie, Freddie King och Dexy’s Midnight Runners) tillsammans med två studiomusiker, som kompade Spoon. Påpassligt nog smyger Van in och sjunger ”You Give Me Nothing But the Blues”, med tydlig syftning på plattan som ”Sooner Or Later” är hämtad ifrån.
”Down the line” (Roy Orbison): Jerry Lee Lewis (Sun-singel 1958)
Roy skrev ”Go! Go! Go!” och Jerry Lee döpte om den och placerade den som b-sida till ”Breathless”.
”That’s Where It’s At” (Sam Cooke och James W Alexander): Sam Cooke (Från ”Twistin’ the Night Away”-EP:n, 1964)
Skrevs tillsammans med kompanjonen Alexander från Soul Stirrers. Gjorde den även med Holmes Brothers på Pete Gabriels worldprojekt (”A Week Or Two In the Real World”, Real World, 1993).
”You Send me” (Charles Cooke): Sam Cooke (Keen-singel, 1957)
Cooke släppte plötsligt Soul Stirrers och hela det religiösa köret för en en mer profan popkarriär. Det gillade inte skivbolagsdirektören Art Rupe. Han vågade helt enkelt inte ha kvar honom på Specialty. Cooke hade nämligen redan skrämt bort delar av den religiösa publiken när han spelade in popsinglar under pseudonymen Dale Cook. Sam Cooke hade fått smak på poplivet och ”You Send Me” blev hans genombrott på poplistorna. Den är skriven av brorsan Charles. Vad Sam däremot hade att göra på det där motellrummet några år senare är fortfarande höljt i dunkel. Han blev brutalt mördad och storartad popkärriär fick ett abrupt slut. Den allra bästa versionen av ”You Send Me” finns som ett fragment i inledningen ”Bring To Me” på ”One Night Stand/Live At the Harlem Square Club”. Där hade han precis kommit tillbaka från en turné med Little Richard genom Europa och han hade insett att konserterna skulle vara mer party och mindre kyrka. Little Richard kunde få en scen att brinna, bokstavligen, och Sam Cooke sög in allt. Man förstår honom, liveskivan är bland det bästa han gjort, kanske bästa liveskivan i historien.
Lästips: Peter Guralnick: Dream Boogie: The Triumph of Sam Cooke.
"Allegheny" (Staines): Bill Staines (Mineral River-albumet ”Miles”, 1975)
Staines var en del av folkmusikscenen i Cambridge-regionen, dit Van flydde tillsammans med hustrun Janet Planet 1969 när de upptäckte att hotellet de bodde nära Bleeker Street förvandlades till horhus på nätterna. Van lärde känna Peter Wolf, som jobbade som radio-dj. Van påstås ha ringt upp Wolf på fyllan en natt och bråkat om någon John Lee Hooker-låt som han promt vill skulle spelas i radio. Staines höll till på Club 47 och det är möjligt att det var där de träffades när Van spelade ”Astral Weeks”-låtarna tillsammans med Tom Kielbania och John Payne. Wolf påstår att han har en unik liveinspelning med det här bandet. Staines skivvdebuterade först 1975 och på den skivan finns ”Allegheny”.
”Shakin’ All Over” (Kydd): Johnny Kidd & The Pirates (HMV-singel, 1960)
Han hette Frederick Heath och döpte sig efter Englands mest okända pirat, Captain Kidd. Alan Caddy spelade gitarr på inspelningen, men Mick Green tog över jobbet från honom. Green har spelat en del med Van Van – både live och på skiva. Låten var en listetta i hemlandet 1960. Johhny dog i en bilolycka i oktober 1966 året – ett år före Guess Who fick en dunderhit med ”Shakin’ All Over” igen.
Album: ”A Week Or Two In the Real World”, 1994:
”That’s Where It’s At” (Sam Cooke/ James W Alexander): Sam Cooke
Samma låt igen i Peter Gabriels studio. Se ANISF
”Thank You Falettinme Be Mice Elf Agin” (S Stewart): Sly & The Family Stone (Direction-singel 1970)
Van flörtar med funken. Senare plockar han även upp ”Family Affair”.
Tips: www.slystone.com. Det flesta har väl låten på uppfällbara Epic-platttan ”Greatest hits” från 1970.
”Ain’t That Loving You Baby?” (Clyde Otis and Ivory Joe Hunter) Elvis Presley (RCA-singel, 1964)
Van berättade i Hultsfred om att han provsjöng ”Don’t Be Cruel” i samband med att han deklarerade för lärarna att han skulle bli sångare. Men han är inget inbitet Elvis-fan utan Little Richard var hans idol. Elvis, som förresten har spelat in en låt som heter ”Have I Told You Lately That I Love You”, hyllas dock en enda gång på skiva av Van och då handlar det om det här r&b-numret. Icke att förväxla med Jimmy Reeds ”Ain’t That Lovin’ You Baby?”, även om Patrick Humphries påstår motsatsen i annars utmärkta ”The Complete Guide To The Music Of Van Morrison”. Ivory Joe Hunter, som själv var sångare med hiten ”Since I Met You Baby”, skrev den 1954 till Eddie Riff (b-sida till Dover-singeln "My baby's gone away", 1956). Elvis spelade in sin version 1958 men skivan gavs ut först 1964. Ivory Joe Hunter, som även skrev ”My Wish Came True” till Evis, dog i lungcancer i Mepmphis 1974. Efter sig lämnade han upp emot 7000 låtar. Stones, Rod Stewart och John Mayall har också spelat in den. Värt att notera är att Roxy Music-saxofonisten Andy MacKays solodebut heter ”In search Of Eddie Riff”. Ingen tycks veta vem Eddie Riff var, men det finns en teori om att bakom pseudonymen döljer sig Elmore James-gitarristen Nehemiah ”Riff” Ruffin.
Big hit with Elvis, but Eddie Riff recorded it first.
”Stormy Monday” (T Bone Walker): T Bone Walker
Finns redan med Them.
”Have You Ever Loved A Woman?” (Billy Myles): Jimmy McShann (Mercury-78:a, 1946)
Jimmy Witherspoon spelade in den med pianisten Jimmy ”Hootie” McShann och en tight jazztrio 1946. Såväl Albert som Freddie King har gjort den liksom hela den brittiska bluesmaffian inklusive Clapton (två gånger på köpet) och Graham Bond (Organisation). Även Lightnin Hopkins har gjort den. Förväxlas inte med Bryan Adams låt med samma namn.
”No Rollin’ Blues” (Jimmy Witherspoon): Jimmy Witherspoon (Prestige-LP:n ”Blues Around the Clock”, 1963
”No Rollin” är en av Jimmy Witherspoons mest kända nummer. Rekommenderar en lysande livesinspelning från 1959 (från Montreux) på CD:n ”Spoon Concerts”. Jimmy Witherspoon är till och med ett egen uppslagsord på Michael Haywards Van-sida. ”Spoon” sjunger själv de här båda låtarna.
”Help Me” (Sonny Boy Williamson, Ralph Bass & Willie Dixon): Sonny Boy Williamson (Chess-singel, 1963)
”Help Me” blev mot alla odds en med bluesmått mätt dunderhit i Europa. Ingen vet när han föddes än mindre vad han hette. Alec, Alex eller möjligen Willie ”Rice” i fornamn och förmodligen antingen Miller eller Ford i efternamn. Men för det flesta var han bara Sonny Boy med tillägget II. Han spelade med alla från Robert Johnson till Robbie Robertson. Han gifte sig med Howlin’ Wolfs syster och upptäckte Elmore James. Däremellan drack han kopiösa mängder med whiskey. En drog som åt upp honom innifrån och på slutet hade en spotkopp på scen för blodet… Van spelar ofta och gärmna den här låten.
”Green Onions” (Booker T Jones/ Steve Cropper/Lewie Steinberg/Al Jackson): Booker T & the MG’s (Volt-singel 1962)
Stax husband. Och Jim Stewart producerade. Extremt snodd av ”Help me”, till och med orgelgrejen kommer från Sonny Boys inspelning!
”Goodmoring Little Schoolgirl” (se TLIE)
Förstås iskalllt av Van att följa Sonny Boy II:s låt med en av Sonny Boy I.
”My Funny Valentine” (Lorenz Hart och Richard Rodgers): Chet Baker (Capitol 1954)
En komisk musikal med musik av Richard Rodgers och text av Lorentz Hart, som hade premiär i New York 1937. Två år senare blev den film där Judy Garland sjöng ”My Funny Valentine”. Även inspelad av Tony Bennett, Miles, Frank, Ella Fitzgerald, och förstås Chet Baker. Han såriga läppar nuddade vid mikrofonen och det musik uppstod som just gjorde ont.
”Jumpin” With Symphony Sid” (Lester Young & Clarence Beeks): King Pleasure (Reprise-album ”King Pleasure Sings”, 1952)
Georgie Fame gör den själv. King Pleasure skrev sångtexter till kända bebop-solon. Musiken skrevs av Lester Young och texten av King Pleasure (Clarence Beeks). Parker, Gillespie och Getz är andra som gjort den på skiva. Se även "The New Symphony Sid" på ”How Long Has This Been Going On”.
”I’ll Take Care Of You” (Se TLIE)
Van säger att han först hörde den med Bland 1964 och sen Junior Wells version.
”It’s Man’s, Man’s, Man’s World” (James Brown och Betty Newsome, 1966): James Brown (Live At The Apollo, volume II, Polydor-LP, 1967)
Van gillar att göra den här och när han gör den med Chris Farlowe kan det vara riktigt underhållande, om än något helt annat än Browns egna 20-minutersversion från Apollo. Van är rent av vördnadsfull och beskriver Brown som just ”The Godfather Of Soul”. Skrevs 1966 tillsammans med Betty Newsome.
”Lonely Avenue” (Doc Pomus) (se TLIE)
Nån som lyckats uppfatta vad han säger efter Ray Charles i introt?
”Be-Bop-A-Lula” (Gene Vincent/Tex Davis): Gene Vincent (Capitol-singel, 1956)
Gene och managern ”Sheriff” Tex Davis köpte låten av en marinsoldat som var i stort behov av snabba pengar efter att ha hamnta på sjukhus i samband med en motorcyckelolycka. Precis som Elvis Costello 25 år senare valde man att spela in i Nashville. Gene och hans band Blue Caps var ett oborstat gäng lurkar. Producenten låste in sin familj beskrev dem i målande ord som värsta motorcykelgänget. Även musikerfacket var misstänksamt och en utsänd representant som skulle övervakainspelningarna fick spader när den 15-årtige trummisen skriker. Men Gene skrev historia med låten, hans största hit. För den unge Van var Gene större än Elvis. Det finns förresten även en Sun-inspelning av låten med Jerry Lee Lewis.
Hemsida: www.rockabillyhall.com/LatestNewsGV.html
”Family Affair” (Sly Stewart): Sly & Family Stone (Epic-singel, 1971)
Andra Sly-spåret på skivan.
”When Will You Become A Man” (Thorney/Erica Ehm): Erica Ehm
Erica är programlledare i tv, författare och har skrivit musik till en musikal om Pippi ”Longstocking”. Fråga mig inte hur hennes låt hamnade på Vans platta. Det är i vart fall Spoon som sjunger en snutt. Men han är inte speciellt trogen originalet. Texten är till exempel inte direkt lika.
Hemsida: http://www.ericaehm.com/
”Sooner Or Later” (Mike Vernon, Bob Ross och Gary Shaw): Jimmy Witherspoon (Sanctuary-albumet ”Blues, The Whole Blues & Nothing But The Blues”, 1992)
Skriven av producenten Mike Vernon (spelade in John Mayall, Fleetwood Mac, Chicken Shack, Duster Bennett, Savoy Brown och Ten Years After på 60-talet. Senare jobbadee han med David Bowie, Freddie King och Dexy’s Midnight Runners) tillsammans med två studiomusiker, som kompade Spoon. Påpassligt nog smyger Van in och sjunger ”You Give Me Nothing But the Blues”, med tydlig syftning på plattan som ”Sooner Or Later” är hämtad ifrån.
”Down the line” (Roy Orbison): Jerry Lee Lewis (Sun-singel 1958)
Roy skrev ”Go! Go! Go!” och Jerry Lee döpte om den och placerade den som b-sida till ”Breathless”.
”That’s Where It’s At” (Sam Cooke och James W Alexander): Sam Cooke (Från ”Twistin’ the Night Away”-EP:n, 1964)
Skrevs tillsammans med kompanjonen Alexander från Soul Stirrers. Gjorde den även med Holmes Brothers på Pete Gabriels worldprojekt (”A Week Or Two In the Real World”, Real World, 1993).
”You Send me” (Charles Cooke): Sam Cooke (Keen-singel, 1957)
Cooke släppte plötsligt Soul Stirrers och hela det religiösa köret för en en mer profan popkarriär. Det gillade inte skivbolagsdirektören Art Rupe. Han vågade helt enkelt inte ha kvar honom på Specialty. Cooke hade nämligen redan skrämt bort delar av den religiösa publiken när han spelade in popsinglar under pseudonymen Dale Cook. Sam Cooke hade fått smak på poplivet och ”You Send Me” blev hans genombrott på poplistorna. Den är skriven av brorsan Charles. Vad Sam däremot hade att göra på det där motellrummet några år senare är fortfarande höljt i dunkel. Han blev brutalt mördad och storartad popkärriär fick ett abrupt slut. Den allra bästa versionen av ”You Send Me” finns som ett fragment i inledningen ”Bring To Me” på ”One Night Stand/Live At the Harlem Square Club”. Där hade han precis kommit tillbaka från en turné med Little Richard genom Europa och han hade insett att konserterna skulle vara mer party och mindre kyrka. Little Richard kunde få en scen att brinna, bokstavligen, och Sam Cooke sög in allt. Man förstår honom, liveskivan är bland det bästa han gjort, kanske bästa liveskivan i historien.
Lästips: Peter Guralnick: Dream Boogie: The Triumph of Sam Cooke.
"Allegheny" (Staines): Bill Staines (Mineral River-albumet ”Miles”, 1975)
Staines var en del av folkmusikscenen i Cambridge-regionen, dit Van flydde tillsammans med hustrun Janet Planet 1969 när de upptäckte att hotellet de bodde nära Bleeker Street förvandlades till horhus på nätterna. Van lärde känna Peter Wolf, som jobbade som radio-dj. Van påstås ha ringt upp Wolf på fyllan en natt och bråkat om någon John Lee Hooker-låt som han promt vill skulle spelas i radio. Staines höll till på Club 47 och det är möjligt att det var där de träffades när Van spelade ”Astral Weeks”-låtarna tillsammans med Tom Kielbania och John Payne. Wolf påstår att han har en unik liveinspelning med det här bandet. Staines skivvdebuterade först 1975 och på den skivan finns ”Allegheny”.
”Shakin’ All Over” (Kydd): Johnny Kidd & The Pirates (HMV-singel, 1960)
Han hette Frederick Heath och döpte sig efter Englands mest okända pirat, Captain Kidd. Alan Caddy spelade gitarr på inspelningen, men Mick Green tog över jobbet från honom. Green har spelat en del med Van Van – både live och på skiva. Låten var en listetta i hemlandet 1960. Johhny dog i en bilolycka i oktober 1966 året – ett år före Guess Who fick en dunderhit med ”Shakin’ All Over” igen.
Album: ”A Week Or Two In the Real World”, 1994:
”That’s Where It’s At” (Sam Cooke/ James W Alexander): Sam Cooke
Samma låt igen i Peter Gabriels studio. Se ANISF
Comments