Hej Per!
Jag vet, det har varit oroväckande tyst här ett tag. Men tro inte för den skull att jag gick in i väggen efter tjurrusningen med Vans covers. Tvärtom, faktiskt. Jag har redan börjat revidera de texterna. Det ska bli en ny grej. Slim Harpo och Jimmy Reed och T-Bone ska lysa över hela härligheten igen. Ingen får vila. Ingen får glömmas bort. Inget får tillåtas falla i glömska. Allt ska fram i ljuset igen. Boogie woogie och sydstaterna är det.
Apropå Van så finns hans tolkning av Rodney Crowells ”Til I Get Control Again” i en helt underbar liveversion på bonus-dvd:n som numera följer med senaste cd:n. Svår att hitta här hemma, men jag skickade efter den från cduniverse.com, som egentligen är rätt kassa. I samma paket som var ordentligt förtullat och momsbelagt och avgiftsbelagt och förstås försenat låg Chuck-filmen. Fyra dvd. Massor med bonusmaterial, åt helvete för mycket egentligen. Inte heller det tillgängligt i Sverige, men vem tar hand om sådana klagomål? Man åker på en massa straffavgifter när man gör en kulturgärning och importerar den från USA. Jag blir så arg. Lika arg som när det visar sig att dvd-boxen är region 1-kodad. Man kan bara byta regionkod fem gånger i min mac. Hur svårt kan det bli? Är det någon som är förundrad över att folk startar krig?
Nu får det vara slutgnällt; boxen är fantastisk. Man har ju hört historierna om den egensinnige Chuck o
ch den här inspelningen inför hans 60-årsdag. Nu får man allt bekräftat.
Här är några godbitar:
*Redan vid första mötet med filmteamet får Chuck soppatorsk - mitt på en motorväg, mitt i nowhere, mitt natten, mitt i ett hällande ösregn. Chuck korsar med uppenbar fara för livet sex hårt trafikerade filer och blir nära på överkörd, är borta en halvtimme och återvänder naturligtvis med en dunk. Filmproducenten tittar förundrat på när Chuck tankar.
*När han kommer till en flott restaurang för att träffa regissören första gången har han med sig egen mat – i en påse från McDonalds dessutom.
*När teamet vill skicka en chaufför för att hämta upp honom inför dagens tagningar tackar han vänligt men bestämt nej med motiveringen:
--Ingen kör Chuck Berry förutom Chuck Berry själv.
*Han lämnar flickvännen kvar ensam bland alla fångarna under ett studiebesök på fängelset i St Louis där han avtjänat straff vid tre tillfällen. Tjejen, som dagen till ära är iklädd minikjol, är en hårsmån från att om inte bli uppäten så i vart fall våldtagen. Men hon är luttrad och svarar:
--Aldrig tidigare har så många män velat ha mig samtidigt.
*Det är förresten inte så känt att han satt inne en gång på 70-talet. Den gången handlade det om skattebrott och Chuck valde att avtjäna ett fängelsestraff framför att lämna ifrån sig pengar han ansåg sig ha rätt till.
*Redan under andra inspelningsdagen stöter teamet på patrull. Chuck tycker att det räcker med de två timmar som filmades dag 1 för att uppfylla kraven i kontraktet där det heter att han ska medverka i en 90 minuter lång film. Varje dag får kontraktet omförhandlas. Varje dag får Chuck en ny påse pengar, som han uppenbarligen behöver eftersom hans egendom förfaller. Varje dagar får Keith Richards allt gråare hår.
”Hail! Hail! Rock’N’Roll” heter den och Chucken bör vara 80 vid det här laget. Har förresten hört ganska ny liveinspelning med honom där han avskedar kompbandet mitt under pågående konsert.
Får ett mail från någon som påstår sig sakna Hidden Charms skrammel och önskar sig en cd. Vet inte om världens skulle bli en bättre plats med en sådan cd. Det finns nämligen ingen cd, bara en låt på en samlings-cd och det är Fjellislåten (Playground).
Nu ligger det ute ett par väldigt bra artiklar om Hound Dog Taylor på Jeffersons hemsida. Jefferson startades ju i syfte att importera just Hound Dog-skivor. I ren upphetsning impulsköper jag två live-plattor med Hound Dog på österrikiska Wolf på Smockestack i Brikastan i huvudstaden. Garagebluesen är ett gift.
Lennart ber mig skaka fram en italiensk schlager från San Remo-festivalen. Nej, han har inte fått solsting. Han har bara gjort sin hemläxa. Det visar sig nämligen att självaste Dusty Springfield skulle medverka, men dessvärre - eller hur man nu ser på saken - så blev hon sjuk och fick ställa in. Men från sjuksängen hörde hon smörsångaren Pino Donaggio sjunga ”Io che non vivo ”senza te)” och hon blev så förälskad i sången att hon snabbt tillfrisknade och skrev en egen text: ”You Don’t Have To Say You Love Me”. Där har ni originalet. Du är skyldig med 20 dollar, Lennart (det är dyrt att skicka skivor från Braslien!).
Ångrar att jag inte besökte jazzfestivalen på Skeppsholmen. Neville Brothers var bra enligt Håkan Steen. Och då var det väl bra.
Varför så här? Därför att jag inte har så förfärligt många andra att tala med om det här än med mig själv . Man blir en gammal gubbe som sitter och muttrar för sig själv på en bänk i parken. Och därför att det är en ära att leva i samma tidevarv som Van, Aaron, Dusty och Chuck.
Jag vet, det har varit oroväckande tyst här ett tag. Men tro inte för den skull att jag gick in i väggen efter tjurrusningen med Vans covers. Tvärtom, faktiskt. Jag har redan börjat revidera de texterna. Det ska bli en ny grej. Slim Harpo och Jimmy Reed och T-Bone ska lysa över hela härligheten igen. Ingen får vila. Ingen får glömmas bort. Inget får tillåtas falla i glömska. Allt ska fram i ljuset igen. Boogie woogie och sydstaterna är det.
Apropå Van så finns hans tolkning av Rodney Crowells ”Til I Get Control Again” i en helt underbar liveversion på bonus-dvd:n som numera följer med senaste cd:n. Svår att hitta här hemma, men jag skickade efter den från cduniverse.com, som egentligen är rätt kassa. I samma paket som var ordentligt förtullat och momsbelagt och avgiftsbelagt och förstås försenat låg Chuck-filmen. Fyra dvd. Massor med bonusmaterial, åt helvete för mycket egentligen. Inte heller det tillgängligt i Sverige, men vem tar hand om sådana klagomål? Man åker på en massa straffavgifter när man gör en kulturgärning och importerar den från USA. Jag blir så arg. Lika arg som när det visar sig att dvd-boxen är region 1-kodad. Man kan bara byta regionkod fem gånger i min mac. Hur svårt kan det bli? Är det någon som är förundrad över att folk startar krig?
Nu får det vara slutgnällt; boxen är fantastisk. Man har ju hört historierna om den egensinnige Chuck o
ch den här inspelningen inför hans 60-årsdag. Nu får man allt bekräftat.Här är några godbitar:
*Redan vid första mötet med filmteamet får Chuck soppatorsk - mitt på en motorväg, mitt i nowhere, mitt natten, mitt i ett hällande ösregn. Chuck korsar med uppenbar fara för livet sex hårt trafikerade filer och blir nära på överkörd, är borta en halvtimme och återvänder naturligtvis med en dunk. Filmproducenten tittar förundrat på när Chuck tankar.
*När han kommer till en flott restaurang för att träffa regissören första gången har han med sig egen mat – i en påse från McDonalds dessutom.
*När teamet vill skicka en chaufför för att hämta upp honom inför dagens tagningar tackar han vänligt men bestämt nej med motiveringen:
--Ingen kör Chuck Berry förutom Chuck Berry själv.
*Han lämnar flickvännen kvar ensam bland alla fångarna under ett studiebesök på fängelset i St Louis där han avtjänat straff vid tre tillfällen. Tjejen, som dagen till ära är iklädd minikjol, är en hårsmån från att om inte bli uppäten så i vart fall våldtagen. Men hon är luttrad och svarar:
--Aldrig tidigare har så många män velat ha mig samtidigt.
*Det är förresten inte så känt att han satt inne en gång på 70-talet. Den gången handlade det om skattebrott och Chuck valde att avtjäna ett fängelsestraff framför att lämna ifrån sig pengar han ansåg sig ha rätt till.
*Redan under andra inspelningsdagen stöter teamet på patrull. Chuck tycker att det räcker med de två timmar som filmades dag 1 för att uppfylla kraven i kontraktet där det heter att han ska medverka i en 90 minuter lång film. Varje dag får kontraktet omförhandlas. Varje dag får Chuck en ny påse pengar, som han uppenbarligen behöver eftersom hans egendom förfaller. Varje dagar får Keith Richards allt gråare hår.
”Hail! Hail! Rock’N’Roll” heter den och Chucken bör vara 80 vid det här laget. Har förresten hört ganska ny liveinspelning med honom där han avskedar kompbandet mitt under pågående konsert.
Får ett mail från någon som påstår sig sakna Hidden Charms skrammel och önskar sig en cd. Vet inte om världens skulle bli en bättre plats med en sådan cd. Det finns nämligen ingen cd, bara en låt på en samlings-cd och det är Fjellislåten (Playground).
Nu ligger det ute ett par väldigt bra artiklar om Hound Dog Taylor på Jeffersons hemsida. Jefferson startades ju i syfte att importera just Hound Dog-skivor. I ren upphetsning impulsköper jag två live-plattor med Hound Dog på österrikiska Wolf på Smockestack i Brikastan i huvudstaden. Garagebluesen är ett gift.
Lennart ber mig skaka fram en italiensk schlager från San Remo-festivalen. Nej, han har inte fått solsting. Han har bara gjort sin hemläxa. Det visar sig nämligen att självaste Dusty Springfield skulle medverka, men dessvärre - eller hur man nu ser på saken - så blev hon sjuk och fick ställa in. Men från sjuksängen hörde hon smörsångaren Pino Donaggio sjunga ”Io che non vivo ”senza te)” och hon blev så förälskad i sången att hon snabbt tillfrisknade och skrev en egen text: ”You Don’t Have To Say You Love Me”. Där har ni originalet. Du är skyldig med 20 dollar, Lennart (det är dyrt att skicka skivor från Braslien!).
Ångrar att jag inte besökte jazzfestivalen på Skeppsholmen. Neville Brothers var bra enligt Håkan Steen. Och då var det väl bra.
Varför så här? Därför att jag inte har så förfärligt många andra att tala med om det här än med mig själv . Man blir en gammal gubbe som sitter och muttrar för sig själv på en bänk i parken. Och därför att det är en ära att leva i samma tidevarv som Van, Aaron, Dusty och Chuck.
Comments