Skip to main content

Från Montreux till London


Montreux-filmerna är suprise suprise fantastiska. De har visserligen cirkulerat i samlar-kretsar, men i halvtaskiga kopior. De restaurerade filmerna är något helt annat och kvaliteten är ypperlig. Men det är förstå själva konserterna som formligen tar andan ur en. Det handlar alltså om guld när den första dvd:n med Van ges ut. Sjuttiofyran är speciell eftersom det inte finns så mycket övrigt från den här tiden, strax innan han tog en lång time out. Dessutom är omständigheterna runt omkring konserten minst sagt speciella. Han anlände Montreux utan band – Too Late-bandet hade fått sparken – och den smått desperate Montreux-bossen Claude Bobs hittade till slut en trio med Pete Wingfield i spetsen i Olympic-studion som kunde kompa Van. ”Bulbs”, ”Street Choir” är kanon och han kör flera nya låtar. Det är dock lite trist att man känt sig tvingade att klippa bort Vans sanslösa utbrottet på störig person i publiken, som mynnar ut i andlöst vacker ”Since I Fell For You”.
Sedan är det så att han inte är så jävla dålig i dag heller. Såg honom 24 september. Två shower. På Ronnie Scott mitt i ett Soho där det visade sig att även Peter King, Acker Bilk, Mick Green (Pirates) och Mose Allison lirade. Van trivdes som fisken i vattnet i ett eget klubbland. Helt fantastiska shower, speciellt en resa till New Orleans och en sugande version av ”S:t James Infirmary” som var som en film. Och en skönt svängig version av ”Don’t Start Crying Now”, Them debutsingell från 1964. Jag menar, till och med ”Back On Top” var sagolik.

Comments

Post a Comment

Popular posts from this blog

Album: ”Irish Heartbeat”, 1988: ”Star Of The County Down” (traditionell): John MacCormack (EMI, 78-varvare, 1939) Vans tolkningar av en handfull välkända folksånger har hyllats av hans trogna publik, men folkmusikpuritanerna har rasat över det personliga, jazziga anslaget. Derek Bell i Cheiftains kallade tolkningar groteska, men lika fullt fantastiska. Texten till ”Star” skrevs av Cathal MacGarvey (1866-1927). Musiken är en så kallad air, som heter ”My Love Nell” (melodin används även i den engelska folkvisan ”Dives and Lazarus”). En poppis trudelutt bland miltärorkestrar runt om i världen och säg det Guinnesspimplande pubband som inte skrålat sönder den? Också ett av John McCormacks (1884-1945) paradnummer. Han var dåtidens Pavarotti . På sin tid lika hyllad som någonsin Jussi Björling eller Caruso . Först på operascener runt om i världen, men sedan som skivartist; spelade in 800 plattor. Han var den tidens bäst betalada scenartist, tänk Robbie Williams. En av beundrarna var...
Post a Comment
Read more

VÄRLDENS BÄSTA BAND (# 34-100)

Det var en gång ett litet band från Portland... Willy Vlautin står där med blicken fast nitad i scengolvet. Men han ursäktar sig med att han behöver fokusera på texten så att han inte tappar bort den och har därför svårt att se oss i ögonen. -Och jag har skrivit mycket text ska ni veta, ja Jesus så mycket text! Det är sista gången Richmond Fontaine lirar i Malmö. Bandet är numera upplöst. Det är en sådan där konsert som kryper innanför skinnet på en och gör att jag skriker efter låten som är större än livet självt. ”Lost in the world”. Den kommer sist. Blir det sista vi får höra med detta fina lilla band. Jag slänger samtidigt ut en bild på FB där jag slår fast att Richmond Fontaine är världens typ 26:e bästa band. Men stämmer det? Ja jag vet ju att det är ett favoband på Pet Sounds och att Plura älskar det. Jag bestämmer mig för att gå till botten med det där. Listor är ju kul. Jag började rangordna favoritgrupper. Och bara grupper. Alltså kommer varken Bruce Springsteen me...
Post a Comment
Read more

Sagan om skifflen

1902 horhuspianisten Jelly Roll Morton uppfinner jazzen, en lättillgänglig instrumentalmusik med lite sporadisk refrängsång, för att få fart på gökandet i de glada kvarteren runt Storyville. 1917 Leadbelly åker in för mord. Han har försvarat sitt eget liv när ingen annan finns i närheten att skydda honom. 1934 Leadbelly spelar in ”Midnight Special”, ”Ella Speed”, ”(Goodnight) Irene” och andra klassiker i Louisiana State Penitentiary i Angola. 1949 Ken Colyer skickas till staterna under militärtjänstgöringen och köper samtidigt upp sig på lite Leadbelly. Tony Donegan skickas i samma syfte till Wien där han hör Leadbelly och Carter Family på amerikanska radiostationer. 1952 Ken Colyer spelar med George Lewis i New Orleans. Samma år blir Tony för evigt Lonnie när någon blandar ihop namnen på affischen inför en konsert med Lonnie Johnson, där Tony skulle agera förband. 1953 Bill Colyer kommer på namnet skiffle. Han hittade det på 78:an ”Skiffle Blues” med Dan Burley. Ken Coyler’s Jazzmen (...
Post a Comment
Read more