Montreux-filmerna är suprise suprise fantastiska. De har visserligen cirkulerat i samlar-kretsar, men i halvtaskiga kopior. De restaurerade filmerna är något helt annat och kvaliteten är ypperlig. Men det är förstå själva konserterna som formligen tar andan ur en. Det handlar alltså om guld när den första dvd:n med Van ges ut. Sjuttiofyran är speciell eftersom det inte finns så mycket övrigt från den här tiden, strax innan han tog en lång time out. Dessutom är omständigheterna runt omkring konserten minst sagt speciella. Han anlände Montreux utan band – Too Late-bandet hade fått sparken – och den smått desperate Montreux-bossen Claude Bobs hittade till slut en trio med Pete Wingfield i spetsen i Olympic-studion som kunde kompa Van. ”Bulbs”, ”Street Choir” är kanon och han kör flera nya låtar. Det är dock lite trist att man känt sig tvingade att klippa bort Vans sanslösa utbrottet på störig person i publiken, som mynnar ut i andlöst vacker ”Since I Fell For You”.
Sedan är det så att han inte är så jävla dålig i dag heller. Såg honom 24 september. Två shower. På Ronnie Scott mitt i ett Soho där det visade sig att även Peter King, Acker Bilk, Mick Green (Pirates) och Mose Allison lirade. Van trivdes som fisken i vattnet i ett eget klubbland. Helt fantastiska shower, speciellt en resa till New Orleans och en sugande version av ”S:t James Infirmary” som var som en film. Och en skönt svängig version av ”Don’t Start Crying Now”, Them debutsingell från 1964. Jag menar, till och med ”Back On Top” var sagolik.
Comments