perhagred

Det var en gång ett litet band från Portland... Willy Vlautin står där med blicken fast nitad i scengolvet. Men han ursäktar sig med att han behöver fokusera på texten så att han inte tappar bort den och har därför svårt att se oss i ögonen. -Och jag har skrivit mycket text ska ni veta, ja Jesus så mycket text! Det är sista gången Richmond Fontaine lirar i Malmö. Bandet är numera upplöst. Det är en sådan där konsert som kryper innanför skinnet på en och gör att jag skriker efter låten som är större än livet självt. ”Lost in the world”. Den kommer sist. Blir det sista vi får höra med detta fina lilla band. Jag slänger samtidigt ut en bild på FB där jag slår fast att Richmond Fontaine är världens typ 26:e bästa band. Men stämmer det? Ja jag vet ju att det är ett favoband på Pet Sounds och att Plura älskar det. Jag bestämmer mig för att gå till botten med det där. Listor är ju kul. Jag började rangordna favoritgrupper. Och bara grupper. Alltså kommer varken Bruce Springsteen me...

19970202-03 Waterfront hall, Belfast, Northern Ireland "Fire in the belly" "Enlightenment" Van was still with the blues and soul revue-band with folks from the mighty James Brown’s band, mainly the tenorsaxplayer Pee Wee Ellis but previously also with Fred Wesley. And with great sidemen like the renowned jazzpianist Robin Aspland and saxophonist Leo Green (now behind Bluesfest London). And with guest appearances by the likes of singer James Hunter, organplayer Georgie Fame and singer Brian Kennedy. The brand new Waterfront Hall wasn’t actually sold out during Vans two grand opening concerts, but the bar was crowded with drinkers from an invited telecomcompany... This was the first time Van played an entire album in it’s full length (with the exception of ”Piper at the gates of dawn”). The album “The healing game” was released later in early march. Van joked about Elvis literally shooting at his tv (a theme he would come back to when doing the workshop vers...

19 september 1968 Jimmy Page ler varmt när han får syn på Van Morrison den där eftermiddagen, det är den 21 september 2016, i tesalongen på Culloden spa & estate i Belfastförorten Holywood. -Är vi inte sugna på lite te, undrar den infödde sångaren artigt och gitarrvirtuosen nickar instämmande och plirar samtidigt med de vakna ögonen. Här sitter två styck musikhistoria och har det rasandes trevligt när jag råkar passera. Kanske försöker de en gång för alla avgöra om det verkligen är denne Page som lirar solot på Van Morrison och Thems inspelning av Big Joe Williams ”Baby please don’t go” från 1935 (även om Morrison hämtat inspirationen mest från John Lee Hookers version från 1949). Oavsett vilket så delar dessa båda herrar kärleken till bluesen med varandra. Även långt efter den där studiotimmen i London när de nitade ”Baby please don’t go” på tejp. Det ska sägas att många menar att det är Themgitarristen Billy Harrison som kör sologrejen och att Page enbart kompar. Men att P...