VÄRLDENS BÄSTA BAND AVSNITT 50
#1 ?
Friday 31/12 1965 (4 shows in Stockholm)
1 Blå hallen, Hantverkargatan 1, Stockholm.
2 Folkets hus (Kongresshallen), Barnhusgatan 12-14, Stockholm.
3 Skattehuset, Götgatan 78, Stockholm.
4 Brännkyrka läroverk, Midsommarkransen.
Saturday 1/1 1966 (2 shows in Stockholm)
1 S:t Görans ungdomsgård (Kingside), Kungsholmsgatan 153, Stockholm.
2 Farsta ungdomsgård, Munkforsplan 45, Farsta.
-Det var som att de hade kastat mig i vattnet för att se om jag kunde simma. Jag menar, jag visste ju inte vad jag sysslade med. Hade ingen erfarenhet. Även om jag hade stort självförtroende. Tur att jag hade en bra tekniker (Jim Bruzzese) och det var av honom jag lärde mig allt om hur man gjorde. Låten "The human being lawnmower" är ett mästerverk som bara väntar på att bli återupptäckt.
VÄRLDENS BÄSTA BAND AVSNITT 42
#9 Temptations
#1 ?
VÄRLDENS BÄSTA BAND AVSNITT 49
#2 Beatles
#2 Beatles
Jag är litet popsnöre på Östgötaslätten som tycker att livet är extra allt. Hänger på låset när Beatles vita dubbel släpps. Har cyklat in från bondvischan till Louise Hoffstens farbrors skivbutik i Linköping. Med ett försvarligt antal veckopengarna brännande i byxfickan. Men man ska komma ihåg att pop inte är okej 1968. Det är som att slå sig ihop med djävulen själv. I SVT-dokumentären ”1968” förfasar sig de äldre över ungdomar som lyssnar på pop. Att jag köper något så, enligt min far, urbota dumt som en skiva med popmusik, är inte direkt något han supportar. Tvärtom, han blir tokig när kommer hem med Beatlesskivan. Han tycker inte att jag är riktigt klok i huvudet som slänger pengar på ”sådan dynga”. Det spelar liksom ingen roll att bandet i fråga heter Beatles. Det spelar ingen roll att han den där John Lennon trots allt verkar var en hyvens kille eftersom han gjort något så mysigt som ”When I’m 64” (sic). Jag tvingas lämna tillbaka skivan.
– Du får inte behålla den där smörjan, säger han med ett hånflin på läpparna.
Jag fattar först inte. Det är ju trots allt mina pengar.
– Det där är för mycket pengar. Vi lämnar tillbaka skivan. Punkt slut. Jag vill inte höra mer om det här.
Dagen efter åker vi in till Hoffstens. Farsan försöker tvinga in mig i affären. Men någonstans där fattar till och med han var gränsen för denna styrkedemonstration går. Han skickar in morsan på förnedringsuppdraget. Får stå där inne och skrapa med foten och fråga om det går för sig att lämna tillbaka skivan eftersom sonen köpt den utan lov.
1968, som sagt.
– Du får inte behålla den där smörjan, säger han med ett hånflin på läpparna.
Jag fattar först inte. Det är ju trots allt mina pengar.
– Det där är för mycket pengar. Vi lämnar tillbaka skivan. Punkt slut. Jag vill inte höra mer om det här.
Dagen efter åker vi in till Hoffstens. Farsan försöker tvinga in mig i affären. Men någonstans där fattar till och med han var gränsen för denna styrkedemonstration går. Han skickar in morsan på förnedringsuppdraget. Får stå där inne och skrapa med foten och fråga om det går för sig att lämna tillbaka skivan eftersom sonen köpt den utan lov.
1968, som sagt.
VÄRLDENS BÄSTA BAND AVSNITT 48
#3 Them
Did Them with Van ever play in Sweden?
Good question.
I have browsed old, yellowed newspapers. And found a whole bunch of gigs.
The group came to Sweden at the turn of the year 1965/1966 after having a top ten hit with "Here comes the night" in the summer. They made a total of four gigs on New Year's Eve around Stockholm. And two gigs the following day on New Year's Day in the same city.
In the same vein they were interviewed and photographed for the monthly magazine Idolnytt.
I know people who saw the group but who have extremely vague views about the concerts.
Lennart Clearwall wrote about the shows in the evening paper Aftonbladet. He was there in the first place to see if last years youth riots will be repeated, but as nothing happened he decided to jump on the music instead.
This he wrote about Them:
”They made a pale impression in the Blue Hall, Skattehuset and Brännkyrka. In any case, they proved that most of our British pop guests are a scam. The only thing that was impressive was the volume. It had been enough for a dozen pop band".
What about that?
Well, these are the facts
#3 Them
Did Them with Van ever play in Sweden?
Good question.
I have browsed old, yellowed newspapers. And found a whole bunch of gigs.
The group came to Sweden at the turn of the year 1965/1966 after having a top ten hit with "Here comes the night" in the summer. They made a total of four gigs on New Year's Eve around Stockholm. And two gigs the following day on New Year's Day in the same city.
In the same vein they were interviewed and photographed for the monthly magazine Idolnytt.
I know people who saw the group but who have extremely vague views about the concerts.
Lennart Clearwall wrote about the shows in the evening paper Aftonbladet. He was there in the first place to see if last years youth riots will be repeated, but as nothing happened he decided to jump on the music instead.
This he wrote about Them:
”They made a pale impression in the Blue Hall, Skattehuset and Brännkyrka. In any case, they proved that most of our British pop guests are a scam. The only thing that was impressive was the volume. It had been enough for a dozen pop band".
What about that?
Well, these are the facts
Friday 31/12 1965 (4 shows in Stockholm)
1 Blå hallen, Hantverkargatan 1, Stockholm.
2 Folkets hus (Kongresshallen), Barnhusgatan 12-14, Stockholm.
3 Skattehuset, Götgatan 78, Stockholm.
4 Brännkyrka läroverk, Midsommarkransen.
Saturday 1/1 1966 (2 shows in Stockholm)
1 S:t Görans ungdomsgård (Kingside), Kungsholmsgatan 153, Stockholm.
2 Farsta ungdomsgård, Munkforsplan 45, Farsta.
VÄRLDENS BÄSTA BAND AVSNITT 47
#4 MC5
En del talar om den brittiska punken 1976, andra om garagerockvarianten från USA runt 1966. Men det finns även en tredje. Den som uppstod i Detroit i början av 70-talet med band som Stooges och MC5. Jag vet att många, till exempel Stry och Thåström, dyrkar ”Raw power”-plattan (Stooges). Men min favorit är faktiskas MC5’s ”Back in the USA”. Producerad av ingen mindre än Jon Landau, Springsteens hyra hand.
#4 MC5
En del talar om den brittiska punken 1976, andra om garagerockvarianten från USA runt 1966. Men det finns även en tredje. Den som uppstod i Detroit i början av 70-talet med band som Stooges och MC5. Jag vet att många, till exempel Stry och Thåström, dyrkar ”Raw power”-plattan (Stooges). Men min favorit är faktiskas MC5’s ”Back in the USA”. Producerad av ingen mindre än Jon Landau, Springsteens hyra hand.
-Det var som att de hade kastat mig i vattnet för att se om jag kunde simma. Jag menar, jag visste ju inte vad jag sysslade med. Hade ingen erfarenhet. Även om jag hade stort självförtroende. Tur att jag hade en bra tekniker (Jim Bruzzese) och det var av honom jag lärde mig allt om hur man gjorde. Låten "The human being lawnmower" är ett mästerverk som bara väntar på att bli återupptäckt.
VÄRLDENS BÄSTA BAND AVSNITT 45
#6 Left Banke
Barockrock. Ja såväl Stones (”Ruby tuesday”) som Beatles ”Eleanor Rigby”) fuskade i genren. Men mästarna var Left Banke, med chefarkitekten Michael Brown bakom cembalon. Han var klassiskt skolad med en curlade pappa som var filharmoniker. Brown skrev ”Walk away, Renee” som är den finaste poplåten från 60–talet vid sidan om New Colony Six’s ”I confass” och Knaves ”The girl i throw away”..
Första albumet ”Walk away, Renee/Pretty Ballerina” är ett mästerverk, men redan när andraplattan med den fantastiska ”Desiree" kom ut var Brown borta ur bandet (även om han kom att återvända flera gånger, senast kort tid innan hans död i samband med ännu en återförening av bandet). Men man ska luska rätt på singeln "Queen of paradise”/"And one day” från 1978. Den är en pärla. Han gick vidare och bildade bland annat fina Stories med Ian Lloyd. Bandets "I'm coming home” blev låten som spelas när en gisslan i Iran frigavs. Beckies var ett annat mycket fint band som han var involverad i.
#6 Left Banke
Barockrock. Ja såväl Stones (”Ruby tuesday”) som Beatles ”Eleanor Rigby”) fuskade i genren. Men mästarna var Left Banke, med chefarkitekten Michael Brown bakom cembalon. Han var klassiskt skolad med en curlade pappa som var filharmoniker. Brown skrev ”Walk away, Renee” som är den finaste poplåten från 60–talet vid sidan om New Colony Six’s ”I confass” och Knaves ”The girl i throw away”..
Första albumet ”Walk away, Renee/Pretty Ballerina” är ett mästerverk, men redan när andraplattan med den fantastiska ”Desiree" kom ut var Brown borta ur bandet (även om han kom att återvända flera gånger, senast kort tid innan hans död i samband med ännu en återförening av bandet). Men man ska luska rätt på singeln "Queen of paradise”/"And one day” från 1978. Den är en pärla. Han gick vidare och bildade bland annat fina Stories med Ian Lloyd. Bandets "I'm coming home” blev låten som spelas när en gisslan i Iran frigavs. Beckies var ett annat mycket fint band som han var involverad i.
VÄRLDENS BÄSTA BAND AVSNITT 44
#7 Creedence Clearwater Revival
#7 Creedence Clearwater Revival
Texasveteranen ”Sir” Doug Sahm uppträder i solglasögon på Baldakinen i Malmö med Doug Clifford från Creedence på trummor.
– Ska ni hälsa? Då är det nog bäst att ni tar mig i andra näven för med den här torkar jag mig i arslet med, skojar han när Jörgen, Lennart och jag dyker på honom efter spelningen.
Creedence var en viktig del av soundtracket under uppväxten. Vid sidan om Beatles och Stones. Jag minns hur SVT visade den där konsertfilmen från Royal Albert Hall, inspelad 1970. Fogerty i skinnbrallor och skogshuggarskjorta (långt innan Neil reclaimade stilen) och han lirade på en konstig stärkare som liksom var vadderad (en Vintage Kustom A4). Konserten innehöll pärlor som ”Fortunate son” och dök ett decennium senare upp på en LP, fast även om det inte framgick av omslaget var den inspelad i Oakland Coliseum i Kalifornien.
– Ska ni hälsa? Då är det nog bäst att ni tar mig i andra näven för med den här torkar jag mig i arslet med, skojar han när Jörgen, Lennart och jag dyker på honom efter spelningen.
Creedence var en viktig del av soundtracket under uppväxten. Vid sidan om Beatles och Stones. Jag minns hur SVT visade den där konsertfilmen från Royal Albert Hall, inspelad 1970. Fogerty i skinnbrallor och skogshuggarskjorta (långt innan Neil reclaimade stilen) och han lirade på en konstig stärkare som liksom var vadderad (en Vintage Kustom A4). Konserten innehöll pärlor som ”Fortunate son” och dök ett decennium senare upp på en LP, fast även om det inte framgick av omslaget var den inspelad i Oakland Coliseum i Kalifornien.
Lennart skrev om Fogertys soloutflykter i Larm, i det allra första numret från 1976. OM den makalösa debuten från 1975, där han även tipsade om ”The Blue Ridge Rangers” som gått oss helt förbi. Lennart skrev senare om uppföljren ”Hoodoo” som drogs in och om Fogertys kamp om rättigheterna till de egna låtarna. Tio är dök han så upp med nytt material. ”Centerfield” har bitvis en bitter affär med låtar som ”Mr Greed” och ”"Zanz Kant Danz” (om Saul Zaentz som ägde Fantasy Records och rättigheterna till CCR:s låtar). Bästa ögonblicket från den inspelningen är "I Confess”, en gamla doo-wop-dänga med Four Rivers i original. I samband med den tv-utsända RAH-konserten uppträdde bandet på KB-hallen i Köpenhamn, men det kom att dröja ända till 1997 (3 november) innan Fogerty lirade i Skåneland.
VÄRLDENS BÄSTA BAND AVSNITT 43
#8 Kinks
Kinks spelar i Tivolis konsertsal fredag 9 april 1965. Nånstans mitt i konserten börjar ett gäng tonårstjejer att skrika i högan sky. Ordningsmakten överreagerar en smula och skickar in 40 polismän med dragna batonger. Efter det tumult som uppstår i drabbningen mellan uppretade fans och polis avbryts konserten. Men bråket fortsätter mellan uppskattningsvis 2 000 provocerade fans som är på plats och polis. Församlingen lämnar efter sig en helt ödelagd konsertsal. Tillbaka på hotellet slår en berusad Dave Davies sönder en spegel och hamnar därefter i bråk med personalen. Polis griper gitarristen som får tillbringa natten i en cell på stationen. Han släpps mot borgen nästa dag och bandet återvänder till England. Vid det här besöket träffar dessutom Dave sin blivande hustru, Lisbet Thorkil-Petersen. Och Pete Quaife träffar Lisbets kusin, Annette ”Beden” Paustian, vid samma tillfälle. Pete Quaife flyttar 2003 till danska Herlev. Där han sedan dör 2010.
(Ur min bok, "Namedropping")
#8 Kinks
Kinks spelar i Tivolis konsertsal fredag 9 april 1965. Nånstans mitt i konserten börjar ett gäng tonårstjejer att skrika i högan sky. Ordningsmakten överreagerar en smula och skickar in 40 polismän med dragna batonger. Efter det tumult som uppstår i drabbningen mellan uppretade fans och polis avbryts konserten. Men bråket fortsätter mellan uppskattningsvis 2 000 provocerade fans som är på plats och polis. Församlingen lämnar efter sig en helt ödelagd konsertsal. Tillbaka på hotellet slår en berusad Dave Davies sönder en spegel och hamnar därefter i bråk med personalen. Polis griper gitarristen som får tillbringa natten i en cell på stationen. Han släpps mot borgen nästa dag och bandet återvänder till England. Vid det här besöket träffar dessutom Dave sin blivande hustru, Lisbet Thorkil-Petersen. Och Pete Quaife träffar Lisbets kusin, Annette ”Beden” Paustian, vid samma tillfälle. Pete Quaife flyttar 2003 till danska Herlev. Där han sedan dör 2010.
(Ur min bok, "Namedropping")
#9 Temptations
https://www.youtube.com/watch?v=C_CSjcm-z1w
Världens äldsta pojkband. Finns faktiskt fortfarande. Mer som en sjungande souvenirbutik. Men ändå. Och orginalmedlemmen Otis Williams är fortfarande kvar. Bandet bildades 1060 genom en sammanslagning av två andra pojkband, och skrev kontrakt med Motown. "My girl” (Smokey Robinsons men också Norman Whitfield och Barrett Strong skrev låtar till bandet), "Ain't too proud to beg” (Stones gjorde den till ”It's only rock 'n roll”), "I can't get next to you" (Al Green gjorde den sen) och "Papa Was a Rollin' Stone” (som jag älskar Thunders version. Utgivna på Motownetiketten. Ja där fanns såklart Four Tops också i det stallet. Men Tempations koreografi!
Världens äldsta pojkband. Finns faktiskt fortfarande. Mer som en sjungande souvenirbutik. Men ändå. Och orginalmedlemmen Otis Williams är fortfarande kvar. Bandet bildades 1060 genom en sammanslagning av två andra pojkband, och skrev kontrakt med Motown. "My girl” (Smokey Robinsons men också Norman Whitfield och Barrett Strong skrev låtar till bandet), "Ain't too proud to beg” (Stones gjorde den till ”It's only rock 'n roll”), "I can't get next to you" (Al Green gjorde den sen) och "Papa Was a Rollin' Stone” (som jag älskar Thunders version. Utgivna på Motownetiketten. Ja där fanns såklart Four Tops också i det stallet. Men Tempations koreografi!
VÄRLDENS BÄSTA BAND AVSNITT 41
#10 The Cramps
#10 The Cramps
Såg nån ABBA-doku i SVT. Tänker att jag verkligen ogillade bandet. Då. Ja jag var sån (stavas ”Livet är en fest”). När abborna breakade med ”Dancing queen" i UK var det annat på agendan.
Vi lyssnade på pubrock o new wave o inte minst punk. Två månader efter ”Dancing queen” debuterade ett visst brittskt band med ”Anarchy in the UK”. Några månader senare sjöng en annan britt om en viss Alison. Costello den förrädaren förstörde genom att spela in ”Olivers army” som var en mer än blygsam stöld av Bennys piano. Ja Clive Gregson i Any Troule var också hooked och visade att ”The name of the game” var en fantastisk poplåt. Men det är en annan sak. Jag har ju inte ens sett ”Mama Mia”. Vapenvägrar fortfarande.
Samma år som ”Dancing queen” gjorde världen uppsluppet rusig bildades att annat band, The Cramps.
Men först blev jag förskräckt.
Som vanligt började det med Lennart Persson. Han skrev en slags deklarationsförklaring på Expressens popsida. Och jag svarade i ett brev att han var oansvarig som propagerade för ett band som hyllade sjuka skräckfilmer. Jag var påverkad av den tokiga videovåldsdebatten. Där startade vår vänskap, som varar fortfarande…
Vi lyssnade på pubrock o new wave o inte minst punk. Två månader efter ”Dancing queen” debuterade ett visst brittskt band med ”Anarchy in the UK”. Några månader senare sjöng en annan britt om en viss Alison. Costello den förrädaren förstörde genom att spela in ”Olivers army” som var en mer än blygsam stöld av Bennys piano. Ja Clive Gregson i Any Troule var också hooked och visade att ”The name of the game” var en fantastisk poplåt. Men det är en annan sak. Jag har ju inte ens sett ”Mama Mia”. Vapenvägrar fortfarande.
Samma år som ”Dancing queen” gjorde världen uppsluppet rusig bildades att annat band, The Cramps.
Men först blev jag förskräckt.
Som vanligt började det med Lennart Persson. Han skrev en slags deklarationsförklaring på Expressens popsida. Och jag svarade i ett brev att han var oansvarig som propagerade för ett band som hyllade sjuka skräckfilmer. Jag var påverkad av den tokiga videovåldsdebatten. Där startade vår vänskap, som varar fortfarande…
-Lennart, minns du hur vi nästan fick sätta livet till när det liftade med en fyllkaja till en konsert med Cramps i norra England. Jag tror att Ulle faktiskt ångrade att han trots allt åkte med. Jag fick ju ta över efter att den där skivbolagsdirektören mer eller mindre somnat vid ratten. Han var ju irländare och vi borde såklart ha begripit att han skulle supa sig redlös och aldrig vara i skick att ta oss tillbaka på ett säkert sätt till hotellet i Bayswaterområdet. ´Jag hade aldrig kört vänstertrafik tidigare. Men de fixade sig. Men både du och Ulle låg där bak i bilen och bad böner ni normalt annars aldrig ber. Men konserten var grym Jag minns att jag var så exalterad att jag kastade Wrigleys på Ivy. Fråga mig inte varför. Hon blängde surt tillbaka. Förmodligen någon slags försenad punkpubertet… Och Meteorsledaren P Paul Fenechs knivsamling var heller inte att leka med.
VÄRLDENS BÄSTA BAND AVSNITT 40
# 11 The Who
# 11 The Who
Jag fångade The Who på Globen för exakt tio år sedan. Skrev om dem i Expressen. Lite skämtsamt skrev jag i sämstrutan: Att Keith Moon fortfarande är död. Fast Ringos påg var ju inte direkt dålig.
•
"Det var dags att knyta ihop påsen och Pete Townshend kände liksom att kvällen varit som en bloody transportsträcka.
Han grep tag i volymknappen på förstärkaren och tvingade den i botten. Han vevade igång sin väderkvarnsarm och stänkte iväg ”My generation”. Vår generation, ja. Vi hundraplusare som också vill lattja lite en fredagskväll. Vi som tycker att ni som inte ens var födda när salige Keith Moon brände sin Lincoln Continental rakt ner i poolen tillhör en förlorad generation.
Pete Townshend tog med vår generation på en resa som inte ens den mest nitiske decibelpolis kunde sätta p för.
Townshend är en sådan där figur man helst inte vill möta i en mörk gränd en sen kväll.
Däng, däng, däng, däng, dång, dång, dång, dång...
Men som sagt, vägen dit var lång. Mycket lång.
Visserligen exploderade det nästan inledningsvis med bland annat ”Anywhere, anyhow”, som tillägnades Benny Andersson (deckarvännen Townshend droppade även Mankell).
Men efter en stund sövde en förkyld Daltrey ner oss med rockopera på sex låtar från ”Endless sleep”, höll jag på att skriva, men den heter faktiskt ”Endless wire”.
Fattar de inte?
Vi vill inte höra. Vi vill lalla med i textrader som ”Hope I die before I get old” och ”Why don’t you all f-f-fade away”.
Trots att vi inte för ett ögonblick tror dem eller oss själva."
"Det var dags att knyta ihop påsen och Pete Townshend kände liksom att kvällen varit som en bloody transportsträcka.
Han grep tag i volymknappen på förstärkaren och tvingade den i botten. Han vevade igång sin väderkvarnsarm och stänkte iväg ”My generation”. Vår generation, ja. Vi hundraplusare som också vill lattja lite en fredagskväll. Vi som tycker att ni som inte ens var födda när salige Keith Moon brände sin Lincoln Continental rakt ner i poolen tillhör en förlorad generation.
Pete Townshend tog med vår generation på en resa som inte ens den mest nitiske decibelpolis kunde sätta p för.
Townshend är en sådan där figur man helst inte vill möta i en mörk gränd en sen kväll.
Däng, däng, däng, däng, dång, dång, dång, dång...
Men som sagt, vägen dit var lång. Mycket lång.
Visserligen exploderade det nästan inledningsvis med bland annat ”Anywhere, anyhow”, som tillägnades Benny Andersson (deckarvännen Townshend droppade även Mankell).
Men efter en stund sövde en förkyld Daltrey ner oss med rockopera på sex låtar från ”Endless sleep”, höll jag på att skriva, men den heter faktiskt ”Endless wire”.
Fattar de inte?
Vi vill inte höra. Vi vill lalla med i textrader som ”Hope I die before I get old” och ”Why don’t you all f-f-fade away”.
Trots att vi inte för ett ögonblick tror dem eller oss själva."
13 minuter i den är BBC-konserten från 2013 kommer den, och det är som sagt inte bara Bruce som ff kan äga...
Comments