Skip to main content

2014

Det vimlar av journalister och fotografer på den lilla trottoaren där Jones Street når fram till West 4th Street.
-Men gode Gud det är ju där om den berömda omslagsbilden till Dylans ”Freewheelin’” togs, säger jag och blir samtidigt förvirrad av detta plötsliga intresse från media av en bild som togs för 50 år sedan.

Vi sitter i en taxi eftersom vi har en tid att passa och vi lyckades helt snurra till det i tunnelbanan. Taxichauffören berättar att där i korsningen blev en person ihjälskjuten av en polis dagen innan. Mannen hade varit på flykt undan polismakten i över ett år och när några konstaplar skulle gripa honom uppstod tumult och skott avlossades. Flera poliser skadades och rymlingen dog alltså.
Naturligtvis en hemsk händelse och i media hängs den mördade personen ut med namn och bild. Något som aldrig hade hänt hemma i Sverige. Inte ens när det som i det här fallet handlar om en man som är misstänkt för våldtäkt på ett barn. Tidningarna här rapporterar även grundligt om till exempel hans frukostvanor.
Dagen innan skottdramat besöker jag gatukorsningen för att insupa lite av den anda som kanske dröjt sig kvar från den där vinterdagen för mer än 50 år sedan då Bob och flickvännen Suze Rotolo blev fotograferade av Don Hunstein. Dylan var upp över öronen förälskad i vänsteraktivisten, något han också i målande ordalag beskriver i memoarboken ”Chronicles”. Skivbilden talar dessutom sitt tydliga språk. Och lite av den känslan har levt sig kvar på den stillsamma Jones Street som påminner om andra gatstumpar i West Village. Då är West 4th Street stökigare och en bit bort från tobaksaffären där den väldtäktsmisstänkte mannen sköts till döds finns huset kvar där Dylan hade sin första lägenhet. I dag hyser det oansenliga huset även en porrbutik i nedre botten, Tic Tac Toe.
Lite längre västerut på West 4th Street ligger Sheridan Park som fått en av gatorna uppkallade efter Dave van Ronk, som var Dylans manager. 
Där alldeles i närheten ligger för övrigt Stonewall Inn som är Pridefestivalens vagga. Och på Barrow street strax intill ligger huset med den berömda trappan som Carrie och mr Big travade upp och ner för i de första säsongerna av ”Sex and the city”. Hela Village är en enda historiebok och av en händelse upptäcker jag även att Marcel Duchamp också hängt här. Nästan så att man inte är nån om man inte vistats där. Samtidigt är gatorna förvånansvärt tomma på tecken som visar på den här historien. Jag träffar en kvinna på Washington Square som bott i området i 26 år och hon har inte en aning om att Dylan bodde här under några viktiga år i karriären.
- Det borde finnas ett Dylanmuseum, skriver en kompis från gamla Barracudas i en Facebookkommentar.
Det finns bara alla dessa adresser. Söder om Washington Square ligger MacDougal Street där Dylan hittade en bättre lägenhet på nummer 94. I dag kostar en sådan lägenhet utan vidare 50 miljoner. 
Där ligger också Café Wha, där Dylan lirade. Dagen efter att vi traskat förbi dör Manny Roth, som skapade stället.
-He was 95 years old. He was happy, laughing and smiling right up ’til the end. His presence already missed. His contributions with us forever, skiver hans brorson David Lee Roth på ställets hemsida.
Och mitt över gatan från Café Wha låg Gaslight där även Van Morrison fick spelningar. 
Morrison huserade dessutom på Café Au Go Go på Bleecker street, som korsar MacDougal Street. Huset där Café Au Go Go låg ligger ganska exakt mitt emot Bitter end (där Morrison också uppträdde. Grundaren Paul Colby dog tidigare i år, 96 år gammal). Huset är i dag rivet och ersatt av ett modernt bostadshus.
Dylanlyor. Till vänster första lägenheten låg i huset bakom NYPD-bilen på West 4th street. Till höger entrén till finare våningen på MacDougal Street.

Spåren finns kvar även om de är svåra att upptäcka. En gata i hjärtat av Greenwich Village är döpt efter managern. Jones Street badar i solljus i juli, men den berömda bilden som blev skivomslags togs en februaridag 1963.
Ett fan hänger utanför entrén till det som en gång var Gaslight på MacDougal Street där såväl Bob som Van lirade. 

Snett mitt emot ligger Café Wha. Och om hörnet ner på Bleecker Street ligger Bitter End, och huset som byggdes nr Café au go go revs.
Det har skrivits överallt om de här adresserna. Rotols egen bok, ”A freewheelin' time: A memoir of Greenwich Village in the sixties”, är en utmärkt guidebok till den här delen av Manhattan. 
Travar man några kvarter längre österut hamnar man på 105 Second Avenue, där Fillmore East låg. San Fransisco-arrangören Bill Grahams filial. Van uppträdde alltså där. I dag har banken Emigrant tagit över lokalerna.

Jag ser herrarna, Bob och Van, lira tillsammans en gång i New York. Under några kyliga dagar i januari 1997 delar de på kvällarna på Theatre at the Madison Square Garden. Carl Perkins går bort samma vecka och hyllas med "More and more" av duon Bob och Van. Konserterna är ok. Även om Van aldrig riktigt får feeling så var det i alla fall underbart att sitta på första parkett och lyssna på Bob med bra band. I stora hallen lirade Stones. En betydligt stökigare tillställning där hashröken lägger sig över publiken. På Va/Bob-konserten är det betydligt lugnare. Men inne från ett av båsen på herrtoaletten hörs att någon inte mår riktigt bra.
-Du har gått fel - Stones spelar där uppe, säger ett Vanfan roat när den magiske personen hukar där inne.




Comments

Popular posts from this blog

Album: ”Irish Heartbeat”, 1988: ”Star Of The County Down” (traditionell): John MacCormack (EMI, 78-varvare, 1939) Vans tolkningar av en handfull välkända folksånger har hyllats av hans trogna publik, men folkmusikpuritanerna har rasat över det personliga, jazziga anslaget. Derek Bell i Cheiftains kallade tolkningar groteska, men lika fullt fantastiska. Texten till ”Star” skrevs av Cathal MacGarvey (1866-1927). Musiken är en så kallad air, som heter ”My Love Nell” (melodin används även i den engelska folkvisan ”Dives and Lazarus”). En poppis trudelutt bland miltärorkestrar runt om i världen och säg det Guinnesspimplande pubband som inte skrålat sönder den? Också ett av John McCormacks (1884-1945) paradnummer. Han var dåtidens Pavarotti . På sin tid lika hyllad som någonsin Jussi Björling eller Caruso . Först på operascener runt om i världen, men sedan som skivartist; spelade in 800 plattor. Han var den tidens bäst betalada scenartist, tänk Robbie Williams. En av beundrarna var...

Sagan om skifflen

1902 horhuspianisten Jelly Roll Morton uppfinner jazzen, en lättillgänglig instrumentalmusik med lite sporadisk refrängsång, för att få fart på gökandet i de glada kvarteren runt Storyville. 1917 Leadbelly åker in för mord. Han har försvarat sitt eget liv när ingen annan finns i närheten att skydda honom. 1934 Leadbelly spelar in ”Midnight Special”, ”Ella Speed”, ”(Goodnight) Irene” och andra klassiker i Louisiana State Penitentiary i Angola. 1949 Ken Colyer skickas till staterna under militärtjänstgöringen och köper samtidigt upp sig på lite Leadbelly. Tony Donegan skickas i samma syfte till Wien där han hör Leadbelly och Carter Family på amerikanska radiostationer. 1952 Ken Colyer spelar med George Lewis i New Orleans. Samma år blir Tony för evigt Lonnie när någon blandar ihop namnen på affischen inför en konsert med Lonnie Johnson, där Tony skulle agera förband. 1953 Bill Colyer kommer på namnet skiffle. Han hittade det på 78:an ”Skiffle Blues” med Dan Burley. Ken Coyler’s Jazzmen (...
Album: ”Irish Heartbeat”, 1988: ”Raglan Road” (Traditionell/Patrick Kavanagh): Dubliners (”Hometown”, EMI-album/single, 1972) ”Raglan Road” är en dikt av poeten Patrick Kavanagh (1903-1967), en av Irlands mest färgstarka men också kontroversiella diktare. Det berättas att Kavanagh stötte på Dublinerssångaren Luke Kelly på puben McDaids i Dublin. Båda var glada i kröken men de hade i övrigt inte mycket till övers för varandra. Även om de betraktade varandra så där lite i smyg på lagom behörigt avstånd. Det var Kavanagh som först bröt isen när han plötsligt stack till Kelly en dikt han skrivit och föreslog att Kelly skulle prova att sjunga den till tonerna av en air, ”The Dawning Of The Day” (”Fainne Geal an Lae” på gaeliska). Kelly tackade förvånat och tog emot lappen för att genast glömma bort den. En vacker dag flera år senare råkade han hitta dikten igen och upptäckte att Kavanaghs text var så mycket bättre än originalet. Nu är även Kelly död (dog av en hjärntumör 1984) men sånge...