Sagan om skifflen

1970

1970 är inte riktigt ett bra år. Inte som 1969. Det börjar i alla fall inte bra. Startar med ond bråd död. Bluesmannen Slim Harpo går bort 31 januari det året. Blott 46 år gammal. Dör i en hjärtattack. Trots att han var en renlevnadsman. Således inte vilken bluesslashas som helst. Ingen paper brown bag i näven där inte. Han var för övrigt på väg till Europa för sin allra första turné där när han hastigt avlider hemma i Staterna. Många hade sett fram emot besöket för han hade gjort jävligt bra musik på platta. Grymma låtar. Stones spelade in såväl ”I’m a king bee” som, lite senare dock, ”Shake your hips”. Men han dog alltså, turnén ställdes in.

1961 var Van också på hugget och sprang över bron över floden Lagan till Solly Lipsitz på Atlantic records och köpte Excello-singeln (2194) "Rainin' in my heart". Men det var b-sidan ”Don't start cryin' now" som han fastande för och som blev Thems debutsingel 1964. Inspelad i London 5:e juli och utgiven månaden efter. Atlantic records var Vans skola. Nästan 50 år senare, den 20:e december 2012 hyllar Van Lipsitz under en konsert hemma i Belfast (på Cabaret supperclub). Och strax innan hans död (30 march 2013) intervjuas han av Van som lägger ut snacket på sin hemsida. Men det fanns fler skivaffärer i Vans liv. Dougie Knight lär också känna Solly och öppnar egen butik, först på 77 Great Victoria och sen på Botanic avenue).

-Jo Van och Them repade i våningen ovanför affären, berättar Dougie för mig 1997.

I juli 1970 låter sig Van bli intervjuad om uppväxten i Belfast av musikern Happy Traum och han säger det här om musikscenen i Belfast vid den här tiden när Them drar igång:

-Vi hörde skivor och såg dem live. Memphis Slim, Jesse Fuller, Champion Jack Dupree och John Lee Hooker har alla varit där.

Och Slim Harpo, som hann dö innan han fick möjlighet att korsa Atlanten. I alla fall, sommaren 2014 tilldelas Van Slim Harpo Music Award.

Men inte bara Harpo går bort detta år, 1970. 16:e juni dör även Lonnie Johnson, en annan bluesgigant som Van diggar. Van spelar ofta hans ”Rambler’s blues” eller ”Roamin rambler blues” som den ibland kallas.

Men den nyheten slår förstås inte ner som den bomb som nyheten om att Beatles splittrats gör. Den 10:e april meddelar Paul McCartney officiellt att bandet är slut.

Det är mycket som är slut det året. Och det är för mycket Emerson Lake & Palmer, Moody Blues, Yes och Pink Floyd. Jag minns den där sketchen i radions ”Hemma hos - kulturfunk från de befriade områdena” som vi lyssnar på måndagar klockan 23 (dagen efter sitter vi Berzeliusskolans rökrum och analyserar). En djupt tragiskt och delvis förvirrad parodi på ”Ring så spelar vi” är minnesvärd. Forsell är i denna sketch programledare och utdelar frågan "Nämn tre av dom köttätande växter som vid mässan i Hannover slukade med hull och hår den då ditresta gosskören" till Alinge i telefon. Alinge är i sin tur deprimerad och beter sig ungefär som om han istället ringer till Jourhavande medmänniska. Sen ska man spela Alinges önskeskiva, ”Atom heart mother”. Pink Floyd alltså, men Forsell spelar Towa Carson.

Jag ser Towa en gång på Esso motorhotell i Norrköping. Jag intervjuar också en synnerligen trevlig Roger Waters en gång.

1970 alltså. Samtidigt som CCR och Bob Dylan gör allt sämre plattor (även om man har mer fördragsamhet med dem i dag, till och med omvärderat dem – så är det med det mest som blir vackrare med åren). Hendrix och Joplin dör förstås också det året. Jag lyssnar mycket på ”Mad dogs and englishmen” (Joe Cocker!) och ”Layla and other assorted love songs” det året. De STORA albumen det året, när man sätter sig framför backspegeln, är ”After the goldrush”, ”Fun house”, ”Loaded” och inte minst ”Back in the USA”. Jag sitter i ett omklädningsrum (i HK Areena, Åbo, Finland 7 maj 2013) och intervjuar producenten John Landau som berättar entusiastiskt om MC5-inspelningen.

-Det var som att de hade kastat mig i vattnet för att se om jag kunde simma. Jag menar, jag visste ju inte vad jag sysslade med. Hade ingen erfarenhet. Även om jag hade stort självförtroende. Tur att jag hade en bra tekniker (Jim Bruzzese) och det var av honom jag lärde mig allt om hur man gjorde. Låten "The human being lawnmower" är ett mästerverk som bara väntar på att bli återupptäckt.

Persson skriver i sin Larm-hyllning av plattan att svettbilden på omslaget togs när bandet kom ut ur studion men Landau hävdar bestämt att den togs efter en konsert. Hörde du det, Persson? Sen träffade Landau Springsteen, men det är en annan historia.