1970
1970 är inte riktigt ett bra år. Inte som 1969. Det börjar i alla fall inte bra. Startar med ond bråd död. Bluesmannen Slim Harpo går bort 31 januari det året. Blott 46 år gammal. Dör i en hjärtattack. Trots att han var en renlevnadsman. Således inte vilken bluesslashas som helst. Ingen paper brown bag i näven där inte. Han var för övrigt på väg till Europa för sin allra första turné där när han hastigt avlider hemma i Staterna. Många hade sett fram emot besöket för han hade gjort jävligt bra musik på platta. Grymma låtar. Stones spelade in såväl ”I’m a king bee” som, lite senare dock, ”Shake your hips”. Men han dog alltså, turnén ställdes in.
1961 var Van också på hugget och sprang över bron över
floden Lagan till Solly Lipsitz på Atlantic records och köpte Excello-singeln (2194)
"Rainin' in my heart". Men det var b-sidan ”Don't start cryin'
now" som han fastande för och som blev Thems debutsingel 1964. Inspelad i
London 5:e juli och utgiven månaden efter. Atlantic records var Vans skola. Nästan
50 år senare, den 20:e december 2012 hyllar Van Lipsitz under en konsert hemma
i Belfast (på Cabaret supperclub). Och strax innan hans död (30 march 2013)
intervjuas han av Van som lägger ut snacket på sin hemsida. Men det fanns fler
skivaffärer i Vans liv. Dougie Knight lär också känna Solly och öppnar egen
butik, först på 77 Great Victoria och sen på Botanic avenue).
-Jo Van och Them repade i våningen ovanför affären, berättar
Dougie för mig 1997.
I juli 1970 låter sig Van bli intervjuad om uppväxten i
Belfast av musikern Happy Traum och han säger det här om musikscenen i Belfast
vid den här tiden när Them drar igång:
-Vi hörde skivor och såg dem live. Memphis Slim, Jesse
Fuller, Champion Jack Dupree och John Lee Hooker har alla varit där.
Och Slim Harpo, som hann dö innan han fick möjlighet att
korsa Atlanten. I alla fall, sommaren 2014 tilldelas Van Slim Harpo Music Award.
Men inte bara Harpo går bort detta år, 1970. 16:e juni dör även
Lonnie Johnson, en annan bluesgigant som Van diggar. Van spelar ofta hans ”Rambler’s
blues” eller ”Roamin rambler blues” som den ibland kallas.
Men den nyheten slår förstås inte ner som den bomb som nyheten
om att Beatles splittrats gör. Den 10:e april meddelar Paul McCartney
officiellt att bandet är slut.
Det är mycket som är slut det året. Och det är för mycket
Emerson Lake & Palmer, Moody Blues, Yes och Pink Floyd. Jag minns den där
sketchen i radions ”Hemma hos - kulturfunk från de befriade områdena” som vi
lyssnar på måndagar klockan 23 (dagen efter sitter vi Berzeliusskolans rökrum
och analyserar). En djupt tragiskt och delvis förvirrad parodi på ”Ring så
spelar vi” är minnesvärd. Forsell är i denna sketch programledare och utdelar
frågan "Nämn tre av dom köttätande växter som vid mässan i Hannover
slukade med hull och hår den då ditresta gosskören" till Alinge i telefon.
Alinge är i sin tur deprimerad och beter sig ungefär som om han istället ringer
till Jourhavande medmänniska. Sen ska man spela Alinges önskeskiva, ”Atom heart
mother”. Pink Floyd alltså, men Forsell spelar Towa Carson.
Jag ser Towa en gång på Esso motorhotell i Norrköping. Jag
intervjuar också en synnerligen trevlig Roger Waters en gång.
1970 alltså. Samtidigt som CCR och Bob Dylan gör allt sämre
plattor (även om man har mer fördragsamhet med dem i dag, till och med
omvärderat dem – så är det med det mest som blir vackrare med åren). Hendrix
och Joplin dör förstås också det året. Jag lyssnar mycket på ”Mad dogs and englishmen”
(Joe Cocker!) och ”Layla and other assorted love songs” det året. De STORA
albumen det året, när man sätter sig framför backspegeln, är ”After the
goldrush”, ”Fun house”, ”Loaded” och inte minst ”Back in the USA”. Jag sitter i
ett omklädningsrum (i HK Areena, Åbo, Finland 7 maj 2013) och intervjuar producenten
John Landau som berättar entusiastiskt om MC5-inspelningen.
-Det var som att de hade kastat mig i vattnet för att se om
jag kunde simma. Jag menar, jag visste ju inte vad jag sysslade med. Hade ingen
erfarenhet. Även om jag hade stort självförtroende. Tur att jag hade en bra
tekniker (Jim Bruzzese) och det var av honom jag lärde mig allt om hur man
gjorde. Låten "The human being lawnmower" är ett mästerverk som bara
väntar på att bli återupptäckt.
Persson skriver i sin Larm-hyllning av plattan att
svettbilden på omslaget togs när bandet kom ut ur studion men Landau hävdar
bestämt att den togs efter en konsert. Hörde du det, Persson? Sen träffade
Landau Springsteen, men det är en annan historia.
Comments