VÄRLDENS BÄSTA BAND (#22-33)
Det närmar sig toppen.
Clash på 31:a plats!
Är det en för låg placering?
Följda av Dire Straits!
Är det en för hög placering?
Läs mer.
Läs mer.
#22 13th Floor Elevator
Vi snodde runt en halv dag i Austin i jakten på Rokys hus. Adressen hade vi fått från telefonkatalogen. Men när vi väl var i närheten av kåken ändrade vi oss. Det kändes trots allt lite väl fräckt att klampa in där… Sedan gick det väl tio år och plötsligt, juni 2017, uppträdde han på Atlantisscenen på Hultsfredsfestivalen och det var helt ok. Karln levde och man hade i stort sett hittat alla skruvarna som saknats där under några av år av missrikta omtanke och felaktig medicinering, som jag skrev i rapporten i Expressen.
För mig 13th Floor Elevator och alla de där mer eller mindre obskyra garagerockbanden från USA okänd terräng. Lampan tändes när Larmnumret med Standells på omslaget damp ner i brevlådan på Vasagatan i Linköping. Och jakten på ”Nuggets: Original Artyfacts from the First Psychedelic Era, 1965-1968” startade. Lenny Kayes samling från 1972 var knappast nåt som Skivcity hade på lager, men turligt nog sålde Ginza ut cutout-exemplar av Sire-utgåvan. Sedan började man prenumerera på Doug Hanners garageblaska ”Not fade away”, och investera i hela Pebbles-serien. Bogvisiret var öppet, fördämningarna sprängda. Jag minns sladdriga återutgivningar av 13the Floor Elevators två första album fyllda med knivskarp rock som förlorat sig i ett evigt LSD-rus. Jag minns också krångliga beställningar av skivnasare i USA. Hur jag man beställde postorderlistor från dessa genom att skicka över ett antal portokuponger (IRC) och sedan efter ett par veckor fick hem en sladdrig lunta med knappt läsbara stenciler. Om man sedan hittade nåt av intresse var det bara att skriva tillbaka för att kolla om skivan fortfarande fanns i lager, vänta på svar och sedan skicka över en bunt sedlar i ett rekommenderat brev. Med lite tur hade man skivan i sin äga efter ett par månader, om paket förstår inte fastnat i tullen vilket hände undantagslöst…
#23 Shangri-Las
TV 4:s invigning var en rätt stiff tillställning ändå tills Jerry Williams brände in på scen sittandes på sin hoj. Då tände det till lite på den annars kändisstinna lyxfesten. Han hade snott hela grejen från ett av sina favoritband, Shangri-Las. När den amerikanska tjejkvartetten spelade in uppföljaren till genombrottsplattan ”Remember (Walking In the Sand)” körde man en motorcykel genom lobbyn på hotellet där inspelningen pågick och upp för trappan till kontrollrummet på andra vången. Det är det ljudet man hör när Mary sjungit klart inledningen. Ni vet: ”I met him at the candy store/He turned around and smiled at me/You get the picture?/That's when I fell for the Leader of the Pack".
Brum brum!
Låten är alltså ”Leader Of the Pack”.
Texten skrevs av Brill Buildings George ”Shadow” Morton: ”Jag stängde in mig i badrummet, korkade upp en flaska skumpa, tände en cigarr och skrev texten med kritor på ungarnas griffeltavla.”
Sant eller ej, men giganterna John Barry and Ellie Greenwich från samma låtskrivarverkstad på 1619 Broadway i NYC anges också som upphovsmakare. De skrev ju inte vilka låtar som helst, eller vad sägs om "Be My Baby", "Da Doo Ron Ron", "Do Wah Diddy Diddy", and "River Deep – Mountain High". Topnotch.
Uppföljaren till ”Remember (Walking In the Sand)” blev också en hit (etta på US Billboard Hot 100).
Shangri–Las bestod av två syskonpar som växte upp i en ruffi del av stadsdelen Queens. Ledsångaren Mary påstods till och med vara vara beväpnad. De var liksom inte så hemvävda som medlemmarna i de andra tjejgrupperna: Shirelles, Martha and the Vandellas, Velvelettes, Supremes, Crystals... Det fanns en massa mer eller mindre fantastiska tjejgrupper vid den här tiden. Men Shangri-Las var tuffast, coolast och bäst. Nu 50 år senare är väl texterna inte särskilt PK. Men då revolt. Mot föräldragenerationen. Den ursprungligen sju minuter långa ”Remember (Walking In the Sand)” var ett tonårsdrama i genren death discs (jämför med Jody Reynolds' "Endless Sleep" och Everly Brothers ”Ebony eyes”). Men det var inte bara den uppkäftiga attityden som gjorde inspelningarna tidlösa. Mary Wiess hade såklart en skön röst. Och man kopierade helt fräckt Phil Spectors Wall of Sound.De jobbade med folk som Billy Joel och Harry Nilsson. Turnerade med Sonics och Iggy Pops Iguanas som kompband. Och man delade scen med Stones och Beatles. Och de var helt inriktade på singelhits. Det var sjuorna som gällde. Sju tum vinyl. En kaxig låt på a-sidan som krävde att bli hit och en b-sida med en låt som ibland överträffade a-sidan (Läs Thems ”Gloria”). I dagens vinylromantiserande har väl det där kommit bort. Allt handlar om album. Inte lika kul. Det började med en liten rackare som spelades på 45 varv.
Bästa singeln: "Past, Present and Future" med musik från Beethovens ”Månskenssonaten”. Vår egen Agnetha Fältskog gjorde för övrigt en smått rörande cover på den.
När ”Leader Of the Pack” återutgavs tolv år senare av småskumma Charly kravlade den sig återigen upp på topplistorna. Shangri-Las var i den vevan oerhört inflytelserika på band som New York Dolls, Blondie och Go-Go’s till The Jesus and Mary Chain och Replacements.
Det gick så långt att Andy Paley spelade in en comebackplatta med bandet kompade av bland andra Lenny Kaye, men den drogs tyvärr in.
2007 gav Mary Weiss (som i det civila arbetade med inredning) ut soloalbumet ”Dangerous game” där hon kompades av Reigning Sounds.
Q: How did he dance?
A: Very very cloose!
(”Give Him A Great Big Kiss”)
#24 The Sonics
Det gamla Kyrksalshuset håller på att renoveras. I slutet av 70-talet låg Studio Bomadill där. Det var inget märkvärdigt med den studion. Inte alls. Det var en källare. Ett gammalt materialförråd. Sånt där med planscher och annat otympligt som inte fick plats i klassrummen. Kartor som rullats ihop. Det luktade fortfarande kartförråd. Man fick låna nycklarna av fröken och kila ner och hämta upp en bild på Gästriklands landskapsdjur. Ett ställe. Det luktade fortfarande kartförråd när släpade in mitt åbäke till Voxstärkare, en AC 30 inköpt hos Ajax i Lund, och pluggade in Gretschen. Det var alltså här det berömda Klippan soundet skapades. Band som Kriminella gitarrer, Torsson, Noise, Kommissarie Roy och Johnny & Dom Andra spelade in där på en Teac-bandare med fyra kanaler som rektorn Bo-Ingvar Olsson fixat fram. Det var hit Wilmer X åkte för att spela in trots att skivbolaget i Stockholm hellre ville ha dem till en finare studio i huvudstaden. Och det var här alla dessa mytomspunna figurer som Mats P, Sven Tall, Pål Spektrum och allt vad de nu hette strök omkring. Vi valde det bästa för att nåla fast vår version av Sonics klassiker ”The Witch”. Den första skivinspelning jag medverkar på. Hamnar så småningom på Amigos fina samling ”Real Cool Time”. Med Nomads och andra svenska garagerockband. Och det var Nomads som kickat i gång oss och satt griller i huvudet på oss med Sonics. Jag hade köpt några av Etiquette-återutgivningar på Musik & konst, och Sonics var helt klart ett av mina favoritband. Och jag noterade att bandet inte fanns med på Lenny Kays i övrigt utmärkta ”Nuggets: Original Artyfacts From The First Psychedelic Era” (de dök upp först i boxen 1998). 1981 kom Nomads debutsingel, en cover på Sonics ”Psycho”. Jag gissar att halva upplagan såldes hemma i Solna och resten på Musik & konst i Malmö. I alla fall var den extremt inflytelserik på vårt band och det var givet att vi skulle nåla fast den i studion med gästspel från såväl Thomas Holst som Sticky Bomb. Wilmer-Clas sköt reglarna i botten och Lennart Persson proddade.
För mig var mytbildningen kring Sonics stor. Och som så ofta när man sen möter sina hjältar rasar lite grann av det man byggt upp i form av förväntningar. Vi såg bandet när dt återförenades första gången i London. Det var packat med folk och bandet lät förvånansvärt bra. Spcciellt med några pints innanför Nomads-t-shirten. Inför KB-spelningen ringde jag upp Gary Roslie, som visade sig vara hur trevlig som helst och att min nervositet inför samtalet var helt obefogad. Vad hände när Sonics var över?
-Jag satsade på en helt annan karriär. Jag anlade asfalt på garageuppfarter.
Garagrerock, som sagt.
#25 Richmond Fontaine
-Ni kanske undrar varför jag står här och blänger på skorna mina när jag borde se er i publiken i ögonen, men jag måste bara det för att kunna koncentrera mig på texten. Och det är väldigt mycket text, ska ni veta, säger Willy Vlautin och avslutar konserten med den superfina ”Lost in the world”.
Det var här det började. På Richmond Fontaines avskedskonsert på Folk å Rock i fjol. Jag knäppte några kort med mobilen och skickade ut dem i den sociala medievärlden. Slängde dessutom ur mig att RF var världens typ 25:e bästa band. Pålitlige Roger undrade lite försynt om det fanns en sådan lista. Nope, inte förrän nu. Jag hade gruppens plattor på hyllan med hyggliga Uncle Tupelo-kopior. Det var faktiskt Plura som fick mig att inse att de var mer än så. Eldkvarn spelade nämligen in en hel platta (grymt underskattade ”Hotell Hunger”) efter att ha hört deras ”Thirteen cities”. Det var Pet Sounds–Stefans och EMI–Kjelles förslag som i sin tur hade prackat på Plura RF:s mästerverk. Sedan den dagen har jag punktmarkerat Willy Vlautin och slitit hårt för att vara en god ambassadör för allt han företagit sig.
”Lost in the world” är en en av de sorgligaste sånger jag vet.
-Jag har skrivit många väldigt långsamma sånger som jag brukar spela för en polare på nätterna. Han somnar ofelbart, berättade Willy när jag intervjuade honom senast.
#26 Lyres
När jag och Rolf Hansson bildade ett band var Lyres ledstjärnor. Vi hade gett oss den på att köra ”How Do You Know”, som har en ackordföljd som inte ens den övermusikaliske Thomas Holst lyckades klura ut. Fast en gammal taskspelare som jag lyckades knäcka koden. Så till slut fick vi ordning på Monomans alla smarta drag och vi stack till Klippan för att lira in skiten med Stick Bomb med flera. Det var en händelserik afton där nånstans våren 1984. Wilmer-Claes var producent och Lennart Persson sådan där cool executive producent. Vi snodde ju allt vi kunde från de skitiga garagen och Tupelos kung. Tror att Mats P spelade in. Kanske. Texten hade varit ett ännu större helvete, men Clas tankade oss med ortens starkaste och nånstans vid midnatt satt skiten. En tid senare kollade jag Lyres med polare Sissi och Robban i Uppsala. Det var fantastiskt. Sissi kände Jeff och vi hamnade på en efterfest och efter att jag stärkt mig med ett försvarligt antal pilsner vågade jag lämna över vår inspelningen till honom, till Gud. När bandet sen återvände till Sverige lirade de på KB och de körde ”How Do You Know” och tillägnade den oss. Jag höll på att spricka av stolthet. På natten satt jag i logen och kollade på Jeff när han spelade igenom fynden han gjort på Musik & konst (och kastade ut Stefan Björk från logen…). Jeff skrev också låt till Nomads, bara en sådan sak.
I våras gav tyska Munster ut en skitfin box med Lyres alla singlarna. När jag lyssnar på de två versionerna av ”How Do You Know” skäms jag över vår version. Visserligen hade Sticky fixat ett schysst surfbeat (hatten av, man!), som gjorde att vår version stack ut, men va fan man kan liksom inte kriga med gudar.
Deras ”In fyre” är en av mina absoluta favoritplattor. ”Love me til the sun shines” är den bästa Kinks cover som någonsin gjorts och skivnörden Conollys cover på New Colony Six ”I confess” är bara så förbannat bra (en låt som för övrigt är ett hopklipp av tre låtidéer). Lägg därtill egna låtar.
Rock med garagetouch blir inte bättre. Inte här & nu i detta universum. Gud bevare, denne yngling. PS. DMZ var såklart åsså grymma.
#27 Uncle tupelo
Jukebox var först och pluggade andra plattan så hårt att jag vinglade runt på cykeln med ”Gun” på repeat i min freestyle och främjade inte direkt trafiksäkerheten. Jag kampanjade så hårt jag bara kunde för bandet i Kvällan och intervjuade Tweedy många gånger. De skulle spelat på KB 22 november 1992, men stället fick bomma igen efter en hyrestvist som kulminerade med en liten truckincident. Konserten flyttades till ett märkligt ställe i Helsingborg som hette Rockbolaget. Banden spelade liksom en våning upp i skyltfönstret och publiken hängde i baren i bottenplanet. Det var en fantastisk konsert. Jag har fortfarande kvar t-shirten jag köpte. Sedan dök de upp på Heartbreak i Malmö dagen efter då Skeletons, Dave Alvin och Del Lords lirade. 24:e lirade de i Lund och 27:e i Kristianstad. Det är sjukt att detta sanslösa gäng gjorde den här svängen för snart 25 år sedan. Det kom inte särskilt mycket folk och trion höll en extremt låg profil. Jag frågade Tweedy flera år senare om han mindes nåt, och han påstod att det här var första gången de lirade utanför USA och att allt hade varit mycket spännande. Han berättade också om hur han och Jay Farrar gick varandra på nerverna. Farrar gillade inte att Tweedy tog allt mer plats i bandet och lämnade det, men av kontraktsskäl fullföljde man en sista turné genom USA. Sista konserten 1:e maj 1994 finns på You Tube och man ser hur illa ställt det är mellan de forna vännerna. Farrar vägrar till exempel att köra på sin gamle bästis låtar. De lär inte ha pratat med varandra sedan dess. Nu är ju varken Wilco eller Son Volt dåliga, snarare tvärt om, men man saknar definitivt bandet som kickade igång hela No Depressions_ och Americana-grejen.
#28 Rockpile
Jag tyckte jag hade rätt bra plats och jag knäppte den ena rutan efter den andra. Plötsligt har jag någon flåsande i nacken. Vänder mig om och möts av något som bara är snäppet från en käftsmäll. Det var mitt första möte med den beryktade managern Jake Rivera. Okänd för sin tuffa stil, känd för sin briljanta smak. Han tyckte inte alls att jag skulle plåta och ville gärna beslagta såväl film som kamera och för säkerhets skull kasta ut från AF. Nu lyckades jag smita och höll under resten av konserten en rejält låg profil. Men bilderna har jag kvar. Tillsammans med minnet från ett kanongig med några hjältar. Rockpile lirade på AF i Lund 11 mars 1979. På affischen fanns namn på alla medlemmarna i kvartetten, inklusive trummisen Terry Williams. De var ett sånt där band som man kunde samtliga medlemmar på. Alla var lika betydelsefulla. Terry Williams var dessutom liksom extra betydelsefull. Den coolaste trummisen på den här sidan Charlie Watts. Trots att det var en tidig söndagskväll snubblade de lite blaskigt ut på scen och körde över oss som om vi var en fredagsrusig publik med mycket annat än bara sketen rock & roll på agendan… Vi såg en del bra på AF. Ian Dury, Graham Parker, Tom Robinson band, Pistols ställde dock in året innan.
Rockpile var ju ett märkligt band rent organisatoriskt. Strax efter Lund släppte Dave respektive Nick fantastiska soloplattar. ”Repeat when necessary” respektive ”Jesus of cool”. Med hitsen ”Girls talk” respektive ”Cruel to be kind”. Rockpile kompade på de båda soloplattorna. Körde de dessa låtar? Inge jävla aning. Själva Rockpile-plattan kom först ett år senare, och förväntningarna var skyhöga. Plattan levde dock inte riktigt upp till den heta konserten på AF. Så medan den egna plattan var en besvikelse var plattorna de kompade på desto bättre. Förutom soloplattor med Edmunds och Lowe så kompade bandet Mickey Jupp (”Jupanese”) och Carlene Carter ”Musical shapes”).
Fast de var ju arkeologer (Dave Edmunds hade ju pekat ut Jim Ford bara för att ta ett exempel) och man fick plöja amerikanska postorderlistor i jakten på mer eller mindre obskyra singlar med Kip Anderson och Joe Tex, och sedan fastande paketen i tullen och man tvingades betala skyhöga avgifter på att lösa ut de små vinylfynden. Ja, sedan blev man såklart blåst av nån försäljare också som skeppade över ett ospelbart ex som mest dög som grytunderlägg…
Jag intervjuade herrarna några gånger. Edmunds berättade om hur han friskade upp Carl Perkins minne och lärde honom att spela sina egna låtar och Lowe berättade om sin jakt på covers, från Marleys ”Hypocrate” (Brinsley Schwartz-inspelningen som han knappt mindes) till senare låtar som Faron Youngs ”Feel again”, som the late Bobby Irwin lyft fram.
1981 upplöstes gruppen i och med att Edmunds och Lowe tog en timeout från varandra.
#29 Undertones
Där runt -77, -78 och -79 kom ohyggligt mycket bra brittisk pur pop. Sjutummare. Bildomslag. Eddie & the Hot Rods ”Do anything you wanna do”, Records ”Starry eyes”, Nick Lowes ”Cruel to be kind”, Protex’ ”Don’t ring me up”, Searchers ”Hearts in Her Eyes", Rollers ”Turn on the radio”, Dave Edmunds ”Girls talk”, Quads ”There must be thousand”… Till och med Kinks kunde med ”Better things”. Och så klart Costello: ”Olivers army”, ”Radio radio”, ”Accidents will happen”… Bara för att nämna några. Men det var ett gäng sjuor med ett band från nordirländska Derry som spelades flitigaste när det var samling vid den levande jukeboxen på Musik & konst i Malmö. ”Teenage kicks” och inte minst ”Get over you” knockade Anne, Masken, Gert-Olle och alla andra som hängde där på lördagarna. Helt okomplicerad pop om känslor och relationer från ett band som kom från trubblets Nordirland… Under ett år gav de ut fem kanonsinglar, från oktober 1978 till samma månad året därpå. De två nyss nämnda samt "You've Got My Number (Why Don't You Use It?)" hamnade ens aldrig på nåt album! Den där bedriften… Alltså, det är Beatlesstandard.
Undertones kom som en räddning när punkband som Sex Pistols och Damned torrkokat. ”Get over you”. Genialsk från Sharkeys inledande busvissling och texten där man tycker sig höra att han namedroppar Tatcher till pukorna muller i refrängen. Och den där självklara treackordsmelodin som Ramones glömde skriva.
Jag stack till London för att kolla bandet på Lyceum Ballroom i London. De lirade där 20 maj 1979, bara en vecka efter att debuten släppts. Har fortfarande kvar biljetten, och såklart själva plattan som jag köpte på HMW på Oxford street. De gick bra för dem på listorna, men de nådde aldrig toppen. Sångaren Feargal Sharkey fick sin förstaplacering med en version av Maria McKees ”A good heart” 1985. I dag turnerar bandet fortfarande fast utan Sharkey.
#30 Replacements
Hur skriver man egentligen om det här? I synnerhet om det här bandet? Jag är så kluven när det gäller rockens sista suck…
Jag tror det var röjet som fällde mig.
Jag har intervjuat Paul Westerberg ett antal gånger (nice chap). Lotta på Warner, som älskade ”Things”, försåg mig alltid med förhandskassetter. Jag älskade plattorna. Hur det började? Vet inte. Hutton o Persson hatade bandet, så det där fick jag pyssla med för mig själv på min kammare. Fattar inte hur de kunde missa ”Sixteen blue”, men det är en annan sak. Men jag var inne i en sån period. Med dem o Hüsker Dü (”Sorry somehow” på Saltlagret!) o Lemonheads (”Into your arms” på Mejeriet!) o REM (intervjuade dem på hotell Atlantic i Hamburg där Udo Lindenberg bodde och La Colombe d’Oro norr om Cannes där det hänger Picasso o Matisse på väggarna – minns du Stefan Malmqvist?) o Nirvana (såg ”Smeels like teen spirit” på Roskilde! Yeah!).
Man handlade ff i vinyl. Med de här banden dog vinylplattan. RIP!
Replacements kom aldrig hit. Eller det tog sin tid. Till slut lyckades vännerna på Jukebox ordna en spelning på Mejeriet. Tror egentligen att de skulle lirat på KB, men stället var stängt efter den där fiskdisksincidenten (läs mer i KB-boken).
Hade träffat Chilton några år tidigare och han öppnade sin gitarrlåda och plockade stolt upp en bild på gruppen. De hade nyligen spelat in hyllningslåten ”Alex Chilton”.
Replacements var ett band som, ska man säga, gick grundligt tillväga när det gällde att gå till botten med och utforska rockmyten. De var notoriska fyllbultar som gärna saboterade de egna spelningarna. Två av medlemmarna strök med på kuppen. Och de hatade innerligt branschen. När MTV vill ha en video filmade de en högtalare som spelade ”Left of the dial”.
Jag är inte så svag för de första plattorna, mer de senare. Fast bäst är såklart Alex.
#31 Clash
Jag missade Clash på Dad’s på Föreningsgatan. Fast va’ fan. Träffade nyligen Stry som berättade att han inte minns mycket av konserten han heller. Han hade fullt upp med att kränga Krim git-singlar... Dad’s blir för övrigt bok så småningom om jag fattat Kjell Magnusson rätt. Kul. Iaf såg jag bandet på Olympen och det var under den där mäktiga ”London Calling”-perioden. Den konserten är bland det bästa jag sett i den där unkna handbollsbrallan som ursäkt till konsertlokal. Jag plåtade satan den kvällen, lekte Pennie Smith. Clash var bandet som lyckades hålla nere töntfaktorn som annars kännetecknade gelikar i punkgrenren som medlemmarna i Sex Pistols och Damned. De satte strålkastaren på rötterna. Från raggarrock som ”I faught the law” och ”Brand new Cadillac” till reggaesmittade ”(White man) in Hammersmith Palais” och ”Rudie can’t fall”. Mest minns ju hur Persson och jag ramlade in i Mick Jones samma dag han fått kicken…
#32 Dire Straits
Exakt 40 år sedan Mark Knopfler lyssnade på det där jazzbandet som kallade sig Sultans of Swing utanför en pub i Deptford, skrev en sång om upplevelsen och spelade in den på en demokassett med Dire Straits.
Nu tror säkert nån att jag verkligen blivit en sådan där gubbe som helt hämningslöst käkar äpplen på offentliga platser. Ja jag vet att jag drivit med Mark Knopflers svettband, och avfärdat bandet som en ursäkt för att starta hifi-butik. Men sedan är det historien om vårt, jag och Gossens, möte med bandet. Vi var utsända av Expressen för att göra första svenska intervjun med succébandet, som tagit världen med storm med just ”Sultans of swing”. Jag fotograf på den tiden knäppte bilder som om det inte fanns något som hette framkallning, fixering och kopiering. Bilderna valsade runt lite överallt, och idag är jag lite stolt över dem. Jag har träffat Knopfler flera gånger efter det mötet, men framför allt minns jag några makalösa solokonserter på Malmö arena. Jag tror det var i samband med musiken till ”Local hero” som jag fattade vilken gigant han var. För mig är Dire Straits ett av alla dessa härliga pubrockband vid sidan om Dr Feelgood, Kursaal Flyers och Rockpile som tyvärr knuffades undan av punken.
#33 Fleetwood Mac
Jo jag har sett Fleetwood Mac. Jag kan inte förneka det, men det var en rätt trött upplaga av det gamla bandet som gästade den dåvarande nationalarenan Parken i KPH 8 oktober 2009. Visserligen hade de klämt in pärlan ”Oh well” i setet men det var inte särskilt well. Arenagiget lämnade inga bestående men mer än möjligen träsmak i rumpan. Nej det spelades bättre gitarr på Peter Greens tid. Jag minns alla rykten om att han bodde på Österlen, vilket han faktiskt gjorde. Buckaroos-Jalle skulle till och med lira med honom, men det blev aldrig av. Han hade i alla fall tjej i Kristianstad och hängde där till och från i tre år. Den utmärkta dvd:n "The Peter Green Story, Man Of The World" är delvis inspelad i Sverige. Såg honom på KB 2 september 2002 och var rätt sval i min recension, vilket jag ångrar i dag. Plattorna han gjorde med Splinter group hade definitivt sina stunder. Vet inte vilka som ingick i bandet på KB, men efter Sverige sejouren ingick i alla fall Mike Dodd på gitarr och Andrew Flude på trummor i hans band.
Peter Green kom från John Mayalls plantskola för gitarrister, Bluesbreakers, där han tagit över efter självaste Clapton. Mayall är för övrigt en av de mest otrevliga personer jag intervjuat. I alla fall bildade Green bildade Fleetwood Mac med bland andra trummisen Mick Fleetwood, som bland annat lirat med Van Morrison. Med sig från Mayalls stall tog Green även sin Gibsongitarr, som han köpt för motsvarande ett par tusenlappar med den tidens valuta mätt. En 1959 Les Paul Standard. En av de mest mytomspunna gitarrer som överhuvudtaget funnits i rockhistorien. I dag är det Metallicas Kirk Hammett som äger den – och spelar (suck!) på denna klenod. Gary Moore har för övrigt också haft den i sin ägo (han köpte den för samma struntsumma som Green gett i början av 70-talet och sålde den sedan vidare för runt 10 miljoner svenska kronor 2006). Det är alltså den gitarren som talar till oss i låtar som “Oh well”, “The green manalishi (With the two-prong crown)”, “Albatross”, ”Man of the world” och “Black magic woman”. Och ”Need your love so bad” som nog är min favorit. Den bästa stunden i bluesland som något av de brittiska R&B-banden presterat. Inklusive allt Page, Clapton och Taylor gjort i den vägen. Jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på de där bitarna, men de låter fortfarande alltid lika fantastiska och nysnöiga ett halvt decennium senare. Gruppens bästa album, ”Then play on”, finns inte på Spotify. Varför?
Här en grym ”Black magic woman”.
Comments