VÄRLDENS BÄSTA BAND AVSNITT 34
#17 Small Faces
”LIve aid” är på allas läppar. Stones, Dylan, Neil, Petty, Zeppelin, Beach Boys, McCartney… Är där. Är med. Fast en kille saknas… Den här kvällen lirar han, Steve Marriott, på en sunkig pub på nån bakgata i London för en handfull fyllon… Det känns så ovärdigt, så orättviset. Visst, Marriott hade tagit sig till det där avgrundshålet för egen maskin. Hade bränt sitt ljus i båda ändar. Samtidigt tydde mycket på att han var på väg tillbaka. Men han hade inte lyckan på sin sida och några år senare omkom han i en brand. Förmodligen hade han somnat ifrån en cigarrett.
Till 60-talet i London.
Ronnie Lane träffade Steve Marriott och de började snacka Stax. Så startade ett av 60-talets coolaste band där även Ian McLagan ingick. Och så klart Kenney Jones, fyra efter Ringo Starr, Charlie Watts och Keith Moon på trumtopplistan. Gene Vincents manager, Don Arden, såg dem på Cavern club på Leicester square och resten var banne mig historia.
60-talet i Linköping.
Man hade ju inte så mycket pengar. Så det gällde att vara ekonomisk. En gång gick jag på en riktigt nit. Hittade en samling med en massa kanonlåtar med Stones och billig var den. Ett fynd i en Epa-back. Vad kostade den? 9.95 typ. Jag febrade mest över fyndet och kollade inte så noga. Kom hem och lyssnade men än hur gärna jag ville att det skulle var Mick & kompani så var det nåt som inte stämde. Nånting var åt helvete fel. Det lät kanske inte direkt illa, men det lät definitivt inte Stones. Vid en närmare inspektion så visade det sig att plattan hette: ”The Satisfaction plays the songs by The Rolling Stones”. Sicken nit, sicket mörker. Och jag skulle göra om tricket många gånger. Jag hängde ofta framför Tio i topp med min Grundigbandspelare, men eftersom radiogrammofonen där hemma saknade utgång fick jag spela in radioljudet med mikrofon. Med blandat resultat. Mycket blandat. Men de gånger jag tog bussen in till stan och finkammade varuhusens LP-avdelningar på fynd så var livet härligt. Jag hade ju sällan råd att handla riktiga utgåvor i Skivcity, som ägdes av Louise Hoffstens farbror. Jag köpte istället upp mig på Music for pleasure- och Top of the pops-utgåvor.
Jag kände att jag måste han Small Faces till min lilla skivhylla och investerade i en billighetssamling. Det var inte det tidigaga Decca-materialet utan Immidate-låtar som ”Lazy sunday” och ”Son of a baker”. Kanonlåtar. Var ”Here comes the nice” där? Låten som hyllar knark mer än någon annan, och som spelades av ett aningslöst BBC. Det var väl också droger som sänkte Steve Marriott.
spotify:album:7k2ipDbsWCB5sptumGCD7x
Hopp i tiden. 6 mars 1984 lirar Steve Marriott Small Faces-låtar med sin trio - på dansgolvet på KB i Malmö. Det är inte mycket folk i lokalen. Men delägaren Lasse von Toroczkay menar att det är den bästa konserten någonsin på KB. En annan Lasse, gästen Lasse Olsson, instämmer:
-Jag gick dit med en gäng grabbar och kom hem med min nuvarande fru... Goa minnen, säger han.
Just nu hyllas i alla falla detta geni med musikalen ”All or nothing” som turnerar runt i England just nu.
VÄRLDENS BÄSTA BAND AVSNITT 33
#18 Carter Family
Jag gillar verkligen Carola, och tänker att hon en gång nästan var en del av Carter Family som är den första stora countrygruppen. Deras betydelse går inte att underskatta. Men första alltså Carola:
– Jag ska berätta om mitt mötet med Johnny Cash 1997. Det har jag aldrig gjort tidigare. Vi gjorde tre konserter tillsammans, bland annat en i Karlstad som spelades in och den inspelningen finns bevarad. Vi träffades bakom scen, snackade mycket och jag träffade hans fru June. Vi spelade även ihop. Jag var lite nervös först eftersom jag inte kände till hans låtar, men "Amazing grace" hade vi ju båda gjort. När vi stod där på scen var det som att inte åldersskillnaden existerade. Jag ska erkänna att jag kanske inte hade så bra koll på honom innan och förstod först i efterhand hur stort det där mötet var, berättar hon för mig i en intervju i Ystads allehanda.
Och minnet av Johnny Cash har stannat kvar hos Carola och på hennes repertoar finns "Personal Jesus" i just hans arrangemang.
-Tvärt emot vad många kanske tror så gillar jag att göra lite råare låtar.
Hustru June var alltså dotter till Maybelle, som ingick i den första upplagan av Carter Family. Hennes gitarrspel komatt förändra countryn för alltid och sedan tog killar som Clarence White grejen till nya nivåer. Men hon var först.
90 år sedan Carter Family debuterade. Den ursprungliga gruppen bestod A.P. och hans hustru Sara, samt svägerskan Maybelle. Det fick sanslösa framgångar med folklåtar "Wabash Cannonball", "Can the Circle Be Unbroken", "Wildwood Flower", "Keep On the Sunny Side". De tog folkmusiken från Appalacherna och gav den en countrytouch, bland annat genom den varumärkesskyddade stämsången och alltså Maybelles trendsättande gitarrspel. Gruppen var en viktig inspirationskälla för countryn som vi känner den i dag, men också en lika viktig influens för Bob Dylan som någonsin Woody Guthrie och Leadbelly. Men utabn Carter Family ingen Hank Williams eller Taylor Swift.
Det finns en massa klipp på You Tube med originaluppsättninge, men här är det gitarrfantomen Maybelles döttrar (June till vänster) som för arvet vidare. Varken Trio (Emmyloy, Linda & Dolly) eller Kikki, Bettan & Lotta utan det här.
#18 Carter Family
Jag gillar verkligen Carola, och tänker att hon en gång nästan var en del av Carter Family som är den första stora countrygruppen. Deras betydelse går inte att underskatta. Men första alltså Carola:
– Jag ska berätta om mitt mötet med Johnny Cash 1997. Det har jag aldrig gjort tidigare. Vi gjorde tre konserter tillsammans, bland annat en i Karlstad som spelades in och den inspelningen finns bevarad. Vi träffades bakom scen, snackade mycket och jag träffade hans fru June. Vi spelade även ihop. Jag var lite nervös först eftersom jag inte kände till hans låtar, men "Amazing grace" hade vi ju båda gjort. När vi stod där på scen var det som att inte åldersskillnaden existerade. Jag ska erkänna att jag kanske inte hade så bra koll på honom innan och förstod först i efterhand hur stort det där mötet var, berättar hon för mig i en intervju i Ystads allehanda.
Och minnet av Johnny Cash har stannat kvar hos Carola och på hennes repertoar finns "Personal Jesus" i just hans arrangemang.
-Tvärt emot vad många kanske tror så gillar jag att göra lite råare låtar.
Hustru June var alltså dotter till Maybelle, som ingick i den första upplagan av Carter Family. Hennes gitarrspel komatt förändra countryn för alltid och sedan tog killar som Clarence White grejen till nya nivåer. Men hon var först.
90 år sedan Carter Family debuterade. Den ursprungliga gruppen bestod A.P. och hans hustru Sara, samt svägerskan Maybelle. Det fick sanslösa framgångar med folklåtar "Wabash Cannonball", "Can the Circle Be Unbroken", "Wildwood Flower", "Keep On the Sunny Side". De tog folkmusiken från Appalacherna och gav den en countrytouch, bland annat genom den varumärkesskyddade stämsången och alltså Maybelles trendsättande gitarrspel. Gruppen var en viktig inspirationskälla för countryn som vi känner den i dag, men också en lika viktig influens för Bob Dylan som någonsin Woody Guthrie och Leadbelly. Men utabn Carter Family ingen Hank Williams eller Taylor Swift.
Det finns en massa klipp på You Tube med originaluppsättninge, men här är det gitarrfantomen Maybelles döttrar (June till vänster) som för arvet vidare. Varken Trio (Emmyloy, Linda & Dolly) eller Kikki, Bettan & Lotta utan det här.
VÄRLDENS BÄSTA BAND AVSNITT 32
#19 Byrds
Det slår mig när jag hör Flamin’Groovies nya inspelning av NRBQ-klassikern på deras sprillans nya ”Fantastic Plastic” att man inte ofta hör det där ringlande gitarrljudet som har mycket med en tolvsträöngad Rickebacker att göra. Det finns där på Chris Hillmans kommande också. ”Here she comes again” skrevs ursprungligen till just Byrds och nu plockar origanlmedlemmarna Chris Hillman och Roger McGuinn upp den igen och under överinseende av Tom Petty rekapitulerar man historien som den skrevs där på västkusten i mitten av 60–talet innan flower power–tramset svepte in som en ren knarkdimma.
Och när jag nås av Grant Harts tragiska dödsbud nu på dagen och tänker på ”Sorry somehow”, som är en av de bästa låtar som skrivits om relationen far/son, så slår det mig hur mycket Byrds Hüsker Dü var. Och kompisbandet hade ”sixteen blue” som är ännu mer av samma vara.
Byrds seglar elegant över hela härligheten fortfarande.
Men för att ta det från början.
Kompisen Jan-Olov ”Gossen” Andersson hemma i Slaka gillade inte Bob Dylan, inte artisten i alla fall. Men han var extremt förtjust i Byrds tolkningar av mästarens alster. Så jag hade rätt grundläggande kunskaper i ämnet Byrds när jag slängde in deras dubbel ”Untitled” högt upp på önskelistan när det lackade mot jul. En platta jag också fick. Jag gillade upplägget med en konsertplatta med deras mest kända låtar i lite ösigare versioner. Och en andra platta med nya studiospår. Det fanns en hel del att ta sig igenom och tid hade man gott om där ute på bondvischan på 60-talet.
Jag man var ju inte på Fillmore east liksom… Här därifrån, delad kväll med Van Morrison, och John Lennon i publiken.
#19 Byrds
Det slår mig när jag hör Flamin’Groovies nya inspelning av NRBQ-klassikern på deras sprillans nya ”Fantastic Plastic” att man inte ofta hör det där ringlande gitarrljudet som har mycket med en tolvsträöngad Rickebacker att göra. Det finns där på Chris Hillmans kommande också. ”Here she comes again” skrevs ursprungligen till just Byrds och nu plockar origanlmedlemmarna Chris Hillman och Roger McGuinn upp den igen och under överinseende av Tom Petty rekapitulerar man historien som den skrevs där på västkusten i mitten av 60–talet innan flower power–tramset svepte in som en ren knarkdimma.
Och när jag nås av Grant Harts tragiska dödsbud nu på dagen och tänker på ”Sorry somehow”, som är en av de bästa låtar som skrivits om relationen far/son, så slår det mig hur mycket Byrds Hüsker Dü var. Och kompisbandet hade ”sixteen blue” som är ännu mer av samma vara.
Byrds seglar elegant över hela härligheten fortfarande.
Men för att ta det från början.
Kompisen Jan-Olov ”Gossen” Andersson hemma i Slaka gillade inte Bob Dylan, inte artisten i alla fall. Men han var extremt förtjust i Byrds tolkningar av mästarens alster. Så jag hade rätt grundläggande kunskaper i ämnet Byrds när jag slängde in deras dubbel ”Untitled” högt upp på önskelistan när det lackade mot jul. En platta jag också fick. Jag gillade upplägget med en konsertplatta med deras mest kända låtar i lite ösigare versioner. Och en andra platta med nya studiospår. Det fanns en hel del att ta sig igenom och tid hade man gott om där ute på bondvischan på 60-talet.
Jag man var ju inte på Fillmore east liksom… Här därifrån, delad kväll med Van Morrison, och John Lennon i publiken.
VÄRLDENS BÄSTA BAND AVSNITT 31
#20 Big Star
Alex släntrar in på KB, går fram till baren och ber om ett glas vatten. Jag försöker vara artig och frågar om han inte hellre vill ha en läsk eller rent av ett glas vin. Men nej, vatten. Jag hänger lite med honom. Fast på behörigt avstånd. Ändå var jag nog mer djärv då. För han var en idol och han hade rykte om sig att vara en snarstucken jävel. Men han tycker uppenbarligen att jag är ok. Och efter en stund tar han fram sin gitarrlåda. Viker upp locket och där ligger hans gitarr. Men det är inte den som fångar mitt intresse. Under själva kroppen ligger ett foto. Det föreställer bandet The Replacements, som gjort en låt med samma namn om denne Alex Chilton.
Han fiskar upp bilden och håller den så att jag kan se och ler.
-Så du gillade deras sång, frågar jag lite avvaktande för just en sådan där sak skulle kunna reta upp den oberäknelige rockstjärnan.
Han svarar heller inte men ler fortfarande. Och ännu mer. Senare när jag ska försöka intervjua honom är det en skruvmejsel körd genom ekrarna. Det blir inget. Han vill inte. Helt ointresserad av mitt tjat om Chris Bell, William Egggleston och andra mytiska figurer i hans galleri. Jag stressad som fan och tänker att han hatar mig. Man vill ju inte vara med om det, att ens idol ska lacka ur på en. Jag dricker öl för att dämpa ångesten över den kraschade intervjun, men häpnas över hans fantastiska gig där han i stort sett spelar alla låtarna vi vill höra och den New Orleans-duon (René Coman and Doug Garnison) ger honom exakt den backning han behöver.
Nästa gång han kommer till KB hamnar jag bakom nåt slags skynke som man skärmat av KB med när det inte är fullsatt. Då lirar huvudakten, BoDeans. Alldeles utmärkta men jag har svårt att koncentrera mig. Plötsligt knackar någon mig på axeln. Jag vänder mig om och där står Alex. Han pekar på en stol där han tycker jag ska slå mig ner. Vi sitter där helt tysta en stund, sedan börjar han prata. Om allt.
Han berättar om hur han bodde hemma hos sina päron i Memphis, lirade högst sporadiskt med Panther Burns och ägnade mesta delen av tiden åt sitt alltmer problematiska drickande. Trots ett nymornat intresse för Big Star i England (bandets två första plattor återutgavs 1978, följt av helt underbara ”Like flies on sherbert”), håller han en extremt låg profil. Han gör dock två röjiga spelningar på Dingwalls i den vevan, som ges sedan ut som ”Live in London” (med folk från Soft Boys och Vibrators). Ett drygt år efter konserten har han fått nog, sätter på korken och tar jobb bland annat som diskare och dörrvakt. Efter ett par år under radarn flyter han plötsligt upp igen och börjar turnera flitigt bland annat i Europa.
Och där under den första turnén jag träffar honom. Han återvänder flera gånger. Bland annat lirar han på Lollipop. Eller snarare, ska lira. För övrigt 1997 då vi ser en himlalik show med Johnny Cash och hans familj en eftermiddag. Chilton flygs in, bara för att skickas hem eftersom hans slot plötsligt försvann ur programmet.
Jag hade väl också hört ”The Letter”, men det var när jag hörde just ”Live in London”, och när det stod klart att han proddat Cramps första singlar, som alla slantarna trillade ner i jukeboxen… Och jag lyckades lägga vantarna på Big Stars eftertraktade plattor i original… Och vi träffade faktiskt Egggleston på Louisiana 2004…
2018 kommer filmen om Alex Chilton: "Thanks for Beeing So Nice".
#20 Big Star
Alex släntrar in på KB, går fram till baren och ber om ett glas vatten. Jag försöker vara artig och frågar om han inte hellre vill ha en läsk eller rent av ett glas vin. Men nej, vatten. Jag hänger lite med honom. Fast på behörigt avstånd. Ändå var jag nog mer djärv då. För han var en idol och han hade rykte om sig att vara en snarstucken jävel. Men han tycker uppenbarligen att jag är ok. Och efter en stund tar han fram sin gitarrlåda. Viker upp locket och där ligger hans gitarr. Men det är inte den som fångar mitt intresse. Under själva kroppen ligger ett foto. Det föreställer bandet The Replacements, som gjort en låt med samma namn om denne Alex Chilton.
Han fiskar upp bilden och håller den så att jag kan se och ler.
-Så du gillade deras sång, frågar jag lite avvaktande för just en sådan där sak skulle kunna reta upp den oberäknelige rockstjärnan.
Han svarar heller inte men ler fortfarande. Och ännu mer. Senare när jag ska försöka intervjua honom är det en skruvmejsel körd genom ekrarna. Det blir inget. Han vill inte. Helt ointresserad av mitt tjat om Chris Bell, William Egggleston och andra mytiska figurer i hans galleri. Jag stressad som fan och tänker att han hatar mig. Man vill ju inte vara med om det, att ens idol ska lacka ur på en. Jag dricker öl för att dämpa ångesten över den kraschade intervjun, men häpnas över hans fantastiska gig där han i stort sett spelar alla låtarna vi vill höra och den New Orleans-duon (René Coman and Doug Garnison) ger honom exakt den backning han behöver.
Nästa gång han kommer till KB hamnar jag bakom nåt slags skynke som man skärmat av KB med när det inte är fullsatt. Då lirar huvudakten, BoDeans. Alldeles utmärkta men jag har svårt att koncentrera mig. Plötsligt knackar någon mig på axeln. Jag vänder mig om och där står Alex. Han pekar på en stol där han tycker jag ska slå mig ner. Vi sitter där helt tysta en stund, sedan börjar han prata. Om allt.
Han berättar om hur han bodde hemma hos sina päron i Memphis, lirade högst sporadiskt med Panther Burns och ägnade mesta delen av tiden åt sitt alltmer problematiska drickande. Trots ett nymornat intresse för Big Star i England (bandets två första plattor återutgavs 1978, följt av helt underbara ”Like flies on sherbert”), håller han en extremt låg profil. Han gör dock två röjiga spelningar på Dingwalls i den vevan, som ges sedan ut som ”Live in London” (med folk från Soft Boys och Vibrators). Ett drygt år efter konserten har han fått nog, sätter på korken och tar jobb bland annat som diskare och dörrvakt. Efter ett par år under radarn flyter han plötsligt upp igen och börjar turnera flitigt bland annat i Europa.
Och där under den första turnén jag träffar honom. Han återvänder flera gånger. Bland annat lirar han på Lollipop. Eller snarare, ska lira. För övrigt 1997 då vi ser en himlalik show med Johnny Cash och hans familj en eftermiddag. Chilton flygs in, bara för att skickas hem eftersom hans slot plötsligt försvann ur programmet.
Jag hade väl också hört ”The Letter”, men det var när jag hörde just ”Live in London”, och när det stod klart att han proddat Cramps första singlar, som alla slantarna trillade ner i jukeboxen… Och jag lyckades lägga vantarna på Big Stars eftertraktade plattor i original… Och vi träffade faktiskt Egggleston på Louisiana 2004…
2018 kommer filmen om Alex Chilton: "Thanks for Beeing So Nice".
VÄRLDENS BÄSTA BAND AVSNITT 30
#21 The Saints
#21 The Saints
-Kan du vara jultomte?
-Förlåt?
-Ja Chris du vet, han ska vara här hemma hos oss på Södra Förstadsgatan på julafton och han kommer att vilja ha en tomte. Det är bara så.
Ok, jag låser in glöggen, rotar fram tomtesäcken och sätter mig på ettans buss in till stan…
Mot Perssons gran.
Saintssångaren Chris Bailey bodde under en period i Malmö. Så länge att han till och med skaffade cykel. Hängde mycket med denne Persson. Håkan Dr Rock Bladh tyckte att det var enormt coolt att man stötte på Saintsmannen då och då. Ofta i kön till systembolaget...
-Han är ju vår idol. Det är ju helt sjukt att vi känner honom, brukade han säga.
Med detta fina kompisskap kom en massa grejer. Jag minns många nätter med mycket vin och en del sång. Han var ett oerhört underhållande sällskap. Det innebar också att man skulle köra en gravt bakis Chris från Hultsfredsfestivalen hem till Malmö. Under stillsam tystnad. Eller som nu, ställa upp som tomte. Jag minns inte hur bra jag gjorde ifrån mig. Men jag minns hur det började. Över till Lelle igen:
-Kommer du ihåg när vi såg Saints i London, Pelle? Uffe vägrade haka på. Och vi tog bussen till nån förort. Janine Hall lirade bas. Bara en sån sak. Du vet, Jim Dicksons gamla flamma. Chris och Jim var ju som Keith och Brian där. Fajter. Kunde inte mötas. Bytte trottoarer. Sånt trams.
Såklart jag minns. Har fortfarande kvar skivan, en EP, som frontmannen Chris Bailey hade signerat. Med darrig hand.
-Du tänker på den där stackars dj-killen som bad mig om hjälp att få sin skiva signerad, säger jag lite försiktigt och fortsätter historien:
-Han skulle ge bort den i födelsedagspresent. Jag tog mig in i logen efter konserten och där satt hela gänget. Chris, som hällt i sig ett par flaskor med rödvin under konserten, var i fin form och inbegripen i ett allvarligt samtal med nån. Bassisten Janine hjälpte mig att fixa autograferna. Jag hörde hur han frågade henne vad jag hette. Ja sen skrev han hälsningen till mig. På båda skivorna. Dj-mannen var inte särskilt glad. Men vi fick oss ett gott skratt.
**
Oj som vi älskade alla de där andra banden från down under som kom i kölvattnet, inte minst Hoodoo Gurus. Men Saints var först, i alla fall om man inte räknar Bee Gees och Easybeats.
**
Oj, så förbaskat coolt att Bossen gjorde "Just like fire would".
-Förlåt?
-Ja Chris du vet, han ska vara här hemma hos oss på Södra Förstadsgatan på julafton och han kommer att vilja ha en tomte. Det är bara så.
Ok, jag låser in glöggen, rotar fram tomtesäcken och sätter mig på ettans buss in till stan…
Mot Perssons gran.
Saintssångaren Chris Bailey bodde under en period i Malmö. Så länge att han till och med skaffade cykel. Hängde mycket med denne Persson. Håkan Dr Rock Bladh tyckte att det var enormt coolt att man stötte på Saintsmannen då och då. Ofta i kön till systembolaget...
-Han är ju vår idol. Det är ju helt sjukt att vi känner honom, brukade han säga.
Med detta fina kompisskap kom en massa grejer. Jag minns många nätter med mycket vin och en del sång. Han var ett oerhört underhållande sällskap. Det innebar också att man skulle köra en gravt bakis Chris från Hultsfredsfestivalen hem till Malmö. Under stillsam tystnad. Eller som nu, ställa upp som tomte. Jag minns inte hur bra jag gjorde ifrån mig. Men jag minns hur det började. Över till Lelle igen:
-Kommer du ihåg när vi såg Saints i London, Pelle? Uffe vägrade haka på. Och vi tog bussen till nån förort. Janine Hall lirade bas. Bara en sån sak. Du vet, Jim Dicksons gamla flamma. Chris och Jim var ju som Keith och Brian där. Fajter. Kunde inte mötas. Bytte trottoarer. Sånt trams.
Såklart jag minns. Har fortfarande kvar skivan, en EP, som frontmannen Chris Bailey hade signerat. Med darrig hand.
-Du tänker på den där stackars dj-killen som bad mig om hjälp att få sin skiva signerad, säger jag lite försiktigt och fortsätter historien:
-Han skulle ge bort den i födelsedagspresent. Jag tog mig in i logen efter konserten och där satt hela gänget. Chris, som hällt i sig ett par flaskor med rödvin under konserten, var i fin form och inbegripen i ett allvarligt samtal med nån. Bassisten Janine hjälpte mig att fixa autograferna. Jag hörde hur han frågade henne vad jag hette. Ja sen skrev han hälsningen till mig. På båda skivorna. Dj-mannen var inte särskilt glad. Men vi fick oss ett gott skratt.
**
Oj som vi älskade alla de där andra banden från down under som kom i kölvattnet, inte minst Hoodoo Gurus. Men Saints var först, i alla fall om man inte räknar Bee Gees och Easybeats.
**
Oj, så förbaskat coolt att Bossen gjorde "Just like fire would".
Comments