VÄRLDENS BÄSTA BAND #12-18
VÄRLDENS BÄSTA BAND AVSNITT 39
# 12 Velvet Underground
New York New York. Med band som New York Dolls, Ramones och Strokes. Och såklart Warhol–fabrikens egna jukebox, Velvet Underground. I grunden ett garageband från 60-talet. Som jag missade helt. Men när vi tog tåget till Stockholm för att se Lou Reed, som brutit med bandet och var soloartist med fyra plattar i bagaget, var vi upplysta. Hade till och med läst de där skräckrapporterna om att han indicerat heroin på scen. Hur skulle de bli i Stockholm? Jag hade lyssnat sönder ”Rock n' roll animal”, som jag fått i julklapp året innan. Introt med Dick Wagners och Steve Hunters fantastiska stämspel på gitarr hade fullständigt knäckt mig. Är fortfarande 44 år senare något av den bästa inledning jag hört på en liveskiva. Till och med vassare än Sam Culters klassiska intro på ”Get yer ya ya's out”.
Det här var inledningen på en Europaturné för att lansera ”Sally can’t dance” och man repeterade under tre dagar i radiohuset i Stockholm. Bandet bestod av organisten Michael Fanfara och gitarristen Danny Weiss från Ryanosorus. Samt basisten Prakash John och trummisen Pentil Glenn. Själva konserten i konserthuset spelades in och sändes i SR:s ”Tonkraft” några veckor senare. Som blev ”Den gröna” bootlegen som till och med recenserades i propparnas husorgan, Musikens makt, av Bengt Eriksson.
Vi var så klart besvikna på att Hunter/Wagner lämnat Reed, men när jag lyssnar på inspelningen i dag finns det egentligen inget att klaga på. Det var en makalös konsert. SR-journalisten Per Feltzin skriver på radions hemsida att han såg Reed käka pizza på krogen ovanpå Sergelbiografen timmarna innan konserten. Och han skriver om en viss Magnus Uggla. En fantastisk historia:
”…en plats precis framför oss på raden före var tom.
Någon minut innan de släckte kom han in, den här märkliga killen – han var klädd i tighta svarta byxor och sedan bara en halvlång skinnrock utan något under. När Lou Reed körde igång konserten var det med stor kraft, kort sagt ett jäkla ös och den här killen flög runt i stolen som en galning. Men så blev det tyst för några sekunder mellan två låtar och han ropade högt: I love you Lou! Och Lou Reed, som dittills inte hade sagt något alls till publiken, gick fram till mikrofonen och sa: I love you too.
Och Magnus Uggla – för det var han - sjönk ner i stolen, stelnade till och rörde sig inte alls under hela resten av konserten. Han tycktes ha blivit välsignad av orden. Året efter gjorde han debutalbumet Om Bobbo Viking.”
VÄRLDENS BÄSTA BAND AVSNITT 39
# 12 Velvet Underground
New York New York. Med band som New York Dolls, Ramones och Strokes. Och såklart Warhol–fabrikens egna jukebox, Velvet Underground. I grunden ett garageband från 60-talet. Som jag missade helt. Men när vi tog tåget till Stockholm för att se Lou Reed, som brutit med bandet och var soloartist med fyra plattar i bagaget, var vi upplysta. Hade till och med läst de där skräckrapporterna om att han indicerat heroin på scen. Hur skulle de bli i Stockholm? Jag hade lyssnat sönder ”Rock n' roll animal”, som jag fått i julklapp året innan. Introt med Dick Wagners och Steve Hunters fantastiska stämspel på gitarr hade fullständigt knäckt mig. Är fortfarande 44 år senare något av den bästa inledning jag hört på en liveskiva. Till och med vassare än Sam Culters klassiska intro på ”Get yer ya ya's out”.
Det här var inledningen på en Europaturné för att lansera ”Sally can’t dance” och man repeterade under tre dagar i radiohuset i Stockholm. Bandet bestod av organisten Michael Fanfara och gitarristen Danny Weiss från Ryanosorus. Samt basisten Prakash John och trummisen Pentil Glenn. Själva konserten i konserthuset spelades in och sändes i SR:s ”Tonkraft” några veckor senare. Som blev ”Den gröna” bootlegen som till och med recenserades i propparnas husorgan, Musikens makt, av Bengt Eriksson.
Vi var så klart besvikna på att Hunter/Wagner lämnat Reed, men när jag lyssnar på inspelningen i dag finns det egentligen inget att klaga på. Det var en makalös konsert. SR-journalisten Per Feltzin skriver på radions hemsida att han såg Reed käka pizza på krogen ovanpå Sergelbiografen timmarna innan konserten. Och han skriver om en viss Magnus Uggla. En fantastisk historia:
”…en plats precis framför oss på raden före var tom.
Någon minut innan de släckte kom han in, den här märkliga killen – han var klädd i tighta svarta byxor och sedan bara en halvlång skinnrock utan något under. När Lou Reed körde igång konserten var det med stor kraft, kort sagt ett jäkla ös och den här killen flög runt i stolen som en galning. Men så blev det tyst för några sekunder mellan två låtar och han ropade högt: I love you Lou! Och Lou Reed, som dittills inte hade sagt något alls till publiken, gick fram till mikrofonen och sa: I love you too.
Och Magnus Uggla – för det var han - sjönk ner i stolen, stelnade till och rörde sig inte alls under hela resten av konserten. Han tycktes ha blivit välsignad av orden. Året efter gjorde han debutalbumet Om Bobbo Viking.”
14 maj 1974, konserthuset, Stockholm:
”Sweet Jane”
”Vicious”
”Lady day”
”Ride Sally ride”
”Heroin”
”Walk on the wild side”
”Rock & roll”
”Oh, Jim”
”I'm waiting for the man”
”White light/White heat”
”Sister Ray”
”Sweet Jane”
”Vicious”
”Lady day”
”Ride Sally ride”
”Heroin”
”Walk on the wild side”
”Rock & roll”
”Oh, Jim”
”I'm waiting for the man”
”White light/White heat”
”Sister Ray”
Hösten efter den magiska konserten dök dubbeln ”1969: The Velvet Underground live” upp och jag satt på biblioteket i Linköping på eftermiddagarna och lyssnade i stället för att plugga läxor. Flyttade till Malmö några år senare, träffade Lennart Persson och han lyckades importera ”Live VU” med en malande ”What goes on”. Det var en inspelning från klubben La Cave, som låg granne med socialkontoret i utkanten av ett ghetto i Cleveland. Inspelningen är från oktober 1968 och den första med Doug Yule som ersättare till John Cale. Den skivan är Lou Reeds bästa. Hans kompgitarr har aldrig låtit bättre än här.
VÄRLDENS BÄSTA BAND AVSNITT 38
#13 Beach Boys
Det är det där med snabba bilar, schysta vågor och en sol som vi svenskar inte ens sett på Instagram. Jag har rest till GBG för att få veta allt om det ljuva livet. Jag ska se Beach Boys ”The 50th Reunion Tour”, en 50 låtar lång show med de försonade ärkefienderna Brian Wilson och kusinen (och den orättvist baktalade) Mike Love på scen för första gången tillsammans på evigheter. I entrén till Gothia Towers stöter jag ihop med Al Jardine, Brian Wilsons gamle klasskompis och originalmedlem. En synnerligen trevlig man och han frågar lite försynt om Springsteen som spelat på Ullevi dagen innan. Jag säger att jag är mer intresserad av att för första gången se ett någorlunda komplett Beach Boys på scen för första gången. Han ler och puffar nöjt på sin cigg. Några våningar upp i hotellet sjunger Brian och kompani a cappella för en salig Ronny Svensson. Själv får jag några minuter i enrum med just Brian och originalgitarristen David Marks. De är en smula reserverade och för att bryta isen frågar jag om de kände till att ”Come go with me”, en gammal låt av Del–Vikings som de gjort en cover på kvällen innan, var den allra första låt som McCartney hörde Lennon framföra. Då skiner Brian upp och skickar historien vidare till de andra i bandet som också nickar förundrat. Jag frågar Brian om vad det handlar om idag. Om de 50 år senare ännu inte uppfunnit bekymren i Beach Boys värld. Han protesterar och berättar att han saknar sina bröder Dennis och Carl som var med i bandet men dog. Och han säger att där finns också magin.
-Kommer du till Trädgårn i kväll? Då ska du sitta långt fram. Väldigt långt fram för att vara precis. Och där kommer du att känna kraften från bandet. Det lovar jag dig. Det är det jag kan lova dig, son!
Sen är tiden ute och jag går därifrån på skakiga knän.
På konserten senare träffar jag några slitna kollegor, som har ett par Brucegig innanför västen, och som verkar vara måttligt roade av vad som försegår där framme vid scenen. Jag banar mig väg genom publikhavet.
Och.
Möts av just den magiska kraften.
Vandrar hem som om jag just varit i sjunde himlen och skriver:
Tror inte jag hört så här mycket vacker stämsång sedan jag konfirmerades.
Det är hög legendfaktor i Trädgårdsföreningen. Bara att dessa herrar, som faktiskt mest setts i rättsalar, står på scen tillsammans är en sensation i sig. Sångaren Mike Love har åkt omkring med ett fejkat Beach Boys samtidigt som Brian Wilson fört arvet vidare på diverse soloplattor. Men 50 år är 50 år och plötsligt är man vänner igen. Släktfejden tar timeout.
Och resultat är en musikfest utan några egentliga svackor.
Och en kraft som kommer från Gud.
Nostalgi och nutid i perfekt harmoni.
Det är surfers paradise.
Så Markus Larsson och Johan Lindqvist, det här var bättre än ett dussingig med Bruce… Historiskt i paritet med att Beatles hade återförenats.
#13 Beach Boys
Det är det där med snabba bilar, schysta vågor och en sol som vi svenskar inte ens sett på Instagram. Jag har rest till GBG för att få veta allt om det ljuva livet. Jag ska se Beach Boys ”The 50th Reunion Tour”, en 50 låtar lång show med de försonade ärkefienderna Brian Wilson och kusinen (och den orättvist baktalade) Mike Love på scen för första gången tillsammans på evigheter. I entrén till Gothia Towers stöter jag ihop med Al Jardine, Brian Wilsons gamle klasskompis och originalmedlem. En synnerligen trevlig man och han frågar lite försynt om Springsteen som spelat på Ullevi dagen innan. Jag säger att jag är mer intresserad av att för första gången se ett någorlunda komplett Beach Boys på scen för första gången. Han ler och puffar nöjt på sin cigg. Några våningar upp i hotellet sjunger Brian och kompani a cappella för en salig Ronny Svensson. Själv får jag några minuter i enrum med just Brian och originalgitarristen David Marks. De är en smula reserverade och för att bryta isen frågar jag om de kände till att ”Come go with me”, en gammal låt av Del–Vikings som de gjort en cover på kvällen innan, var den allra första låt som McCartney hörde Lennon framföra. Då skiner Brian upp och skickar historien vidare till de andra i bandet som också nickar förundrat. Jag frågar Brian om vad det handlar om idag. Om de 50 år senare ännu inte uppfunnit bekymren i Beach Boys värld. Han protesterar och berättar att han saknar sina bröder Dennis och Carl som var med i bandet men dog. Och han säger att där finns också magin.
-Kommer du till Trädgårn i kväll? Då ska du sitta långt fram. Väldigt långt fram för att vara precis. Och där kommer du att känna kraften från bandet. Det lovar jag dig. Det är det jag kan lova dig, son!
Sen är tiden ute och jag går därifrån på skakiga knän.
På konserten senare träffar jag några slitna kollegor, som har ett par Brucegig innanför västen, och som verkar vara måttligt roade av vad som försegår där framme vid scenen. Jag banar mig väg genom publikhavet.
Och.
Möts av just den magiska kraften.
Vandrar hem som om jag just varit i sjunde himlen och skriver:
Tror inte jag hört så här mycket vacker stämsång sedan jag konfirmerades.
Det är hög legendfaktor i Trädgårdsföreningen. Bara att dessa herrar, som faktiskt mest setts i rättsalar, står på scen tillsammans är en sensation i sig. Sångaren Mike Love har åkt omkring med ett fejkat Beach Boys samtidigt som Brian Wilson fört arvet vidare på diverse soloplattor. Men 50 år är 50 år och plötsligt är man vänner igen. Släktfejden tar timeout.
Och resultat är en musikfest utan några egentliga svackor.
Och en kraft som kommer från Gud.
Nostalgi och nutid i perfekt harmoni.
Det är surfers paradise.
Så Markus Larsson och Johan Lindqvist, det här var bättre än ett dussingig med Bruce… Historiskt i paritet med att Beatles hade återförenats.
VÄRLDENS BÄSTA BAND AVSNITT 37
#14 Flamin’ Groovies
Jag bodde på Vasagatan 47 i Linköping och i grannfastigheten låg en butik där man kunde köpa mellanöl. Bra läge. Jag var mycket beroende av Stones vid den här tiden och när Lennart Persson skrev om Flamin’ Groovies i Larm förstod jag att det var exakt vad jag letade efter. Han hade grävt fram nån gammal intervju med Keith Richards som menade att Groovies ”Teenage head” var exakt den platta de själva velat spela in istället för den halvbesvikelsen ”Goats head sopa”. Via tidningens postorderavdelning kunde man köpa Groovies version av Stonesklassikern ”Jumpin’ Jack flash”, utgiven av nåt obskyrt franskt skivbolag. Jag föll pladask för den råa, svängiga och nästan ursinniga tolkningen av pärlan. Det var ingen enkel uppgift att göra en av Stones allra bästa låtar rättvisa men jag tycker att de lyckades. Men den platta som Persson gav störst utrymma var ”Shake som action”, den långlivade gruppen Flamin’ Groovies första album utan rockabillyfrälste ROy Loney. På ”Shake some action” kunde Cyril Jordan, som rekryterat Chris Wilson som ersättare för Loney, leva ut alla sina 60–talsfantasier. Bland annat gjorde de ”Don’t you lie to me”, som Stones gjort, och som de spelade den där natten i Malmö som den där fyllskallen gjorde sitt bästa för att förstöra.
När jag senast kollade låg det en godisaffär på Ågatan 28 i Lindköping där Benny "Bensan", legendarisk dj i stan, drev skivaffär vid den här tiden (70–talets mitt). Där hittade jag mitt ex av ”Shake som action”, som jag sedan dess spelat så spåren närmast är utradderade. Den följdes av ytterligare två plattor på Sire. Inspelningarna av den fjärde, med Cyril och Chris, i Spectors gamla Gold Star–studio blev aldrig färdigställda eftersom banden splittrades. Chris försvann till Europa och Barracudas och Persson och jag tillbringade många roliga nätter med medlemmarna. Och vi blev kompisar med Chris, Robin, Jeremy och inte minst Jim Dickson. Chris sa till mig häromåret att han inte minns ett dyft från de åren, mer än tjejerna…
I staterna slickade Cyril såren och i september 1987 (18 & 19) lirade de i Malmö. Kanske inte världens bästa upplaga av bandet, men vi hade väldigt kul de där kvällarna.
Jag travade hem från den där kvällen på Moriskan tidigare i år, med ett leende på läpparna. Bland annat hade de gjort en cover på NRBQ’s ”I want you bad”, som är med på senaste plattan ”Plastic fantastic”.
De debuterade för 50 år sedan. Är långlivade. Och väldigt unika. I dag är det band som Reigning Sounds och Lucero som rör sig nånstans där i samma terräng.
#14 Flamin’ Groovies
Jag bodde på Vasagatan 47 i Linköping och i grannfastigheten låg en butik där man kunde köpa mellanöl. Bra läge. Jag var mycket beroende av Stones vid den här tiden och när Lennart Persson skrev om Flamin’ Groovies i Larm förstod jag att det var exakt vad jag letade efter. Han hade grävt fram nån gammal intervju med Keith Richards som menade att Groovies ”Teenage head” var exakt den platta de själva velat spela in istället för den halvbesvikelsen ”Goats head sopa”. Via tidningens postorderavdelning kunde man köpa Groovies version av Stonesklassikern ”Jumpin’ Jack flash”, utgiven av nåt obskyrt franskt skivbolag. Jag föll pladask för den råa, svängiga och nästan ursinniga tolkningen av pärlan. Det var ingen enkel uppgift att göra en av Stones allra bästa låtar rättvisa men jag tycker att de lyckades. Men den platta som Persson gav störst utrymma var ”Shake som action”, den långlivade gruppen Flamin’ Groovies första album utan rockabillyfrälste ROy Loney. På ”Shake some action” kunde Cyril Jordan, som rekryterat Chris Wilson som ersättare för Loney, leva ut alla sina 60–talsfantasier. Bland annat gjorde de ”Don’t you lie to me”, som Stones gjort, och som de spelade den där natten i Malmö som den där fyllskallen gjorde sitt bästa för att förstöra.
När jag senast kollade låg det en godisaffär på Ågatan 28 i Lindköping där Benny "Bensan", legendarisk dj i stan, drev skivaffär vid den här tiden (70–talets mitt). Där hittade jag mitt ex av ”Shake som action”, som jag sedan dess spelat så spåren närmast är utradderade. Den följdes av ytterligare två plattor på Sire. Inspelningarna av den fjärde, med Cyril och Chris, i Spectors gamla Gold Star–studio blev aldrig färdigställda eftersom banden splittrades. Chris försvann till Europa och Barracudas och Persson och jag tillbringade många roliga nätter med medlemmarna. Och vi blev kompisar med Chris, Robin, Jeremy och inte minst Jim Dickson. Chris sa till mig häromåret att han inte minns ett dyft från de åren, mer än tjejerna…
I staterna slickade Cyril såren och i september 1987 (18 & 19) lirade de i Malmö. Kanske inte världens bästa upplaga av bandet, men vi hade väldigt kul de där kvällarna.
Jag travade hem från den där kvällen på Moriskan tidigare i år, med ett leende på läpparna. Bland annat hade de gjort en cover på NRBQ’s ”I want you bad”, som är med på senaste plattan ”Plastic fantastic”.
De debuterade för 50 år sedan. Är långlivade. Och väldigt unika. I dag är det band som Reigning Sounds och Lucero som rör sig nånstans där i samma terräng.
VÄRLDENS BÄSTA BAND AVSNITT 36
#15 Ronettes
Phil Spector är ett praktsvin, ett fall för # metoo. Han höll bokstavligen hustrun Ronnie Spector inlåst på sin egendom i Kalifornien – där han dessutom bröt ner hennes psykiskt – mellan åren 1968 och 1974, då hon lyckades fly. Det började redan när Ronnie ingick i Ronettes, som var en av de stora tjejgrupperna på 60–talet med genombrottshiten ”Be my baby”. Ronnie hade en flört med såväl John Lennon som Keith Richard innan denne Spector blev besatt av henne och av ren och skär svartsjuka satte ett snorhett Ronettes på sparlåga. Dixie Cups kunde få en hit med ”Chapel of love”, som egentligen var Ronettes låt, och Supremes kunde sno åt sig spotlighten i Ronettes frånvaro. Det är lika svårt att förlåta Spector som det är enkelt att älska Ronettes.
#15 Ronettes
Phil Spector är ett praktsvin, ett fall för # metoo. Han höll bokstavligen hustrun Ronnie Spector inlåst på sin egendom i Kalifornien – där han dessutom bröt ner hennes psykiskt – mellan åren 1968 och 1974, då hon lyckades fly. Det började redan när Ronnie ingick i Ronettes, som var en av de stora tjejgrupperna på 60–talet med genombrottshiten ”Be my baby”. Ronnie hade en flört med såväl John Lennon som Keith Richard innan denne Spector blev besatt av henne och av ren och skär svartsjuka satte ett snorhett Ronettes på sparlåga. Dixie Cups kunde få en hit med ”Chapel of love”, som egentligen var Ronettes låt, och Supremes kunde sno åt sig spotlighten i Ronettes frånvaro. Det är lika svårt att förlåta Spector som det är enkelt att älska Ronettes.
VÄRLDENS BÄSTA BAND AVSNITT 35
#16 Gun Club
Skotten Lindsay Hutton startade fanzinet Next Big Thing efter att ha lagt ner Cramps idolklubb. Det var där jag läste om alla dessa underbara amerikanska band som i brist på bättre ettiketerades som cowpunk: Rank and File, Jason and the Scorchers, Violent Femmes, Green On Red, X, Flesh Eaters, Blasters, Beat Farmers, Knitters, Lone Justice… Och Gun Club. Framför allt Gun Club. Inte ens Persson på Musik & konst hade lyckats importera deras debutalbum. Jag smugglade hem ett ex via något postorderföretag i USA till Slottstaden framåt jul 1981. Och däckades fullständigt av plattan där punkrock mötte Robert Johnsson och Tommy Johnsson vid det där vägskälet som djävulen stod och lurpassade. Kind Congo Powers hade lämnat bandet för heltidsgiget i Cramps men hade bidragit med några låtar. Och så var det denne Jeffrey Lee Pierce, med en röst som inte liknade nåt annat vi hört tidigare. Han var vargen i Howlin’ Wolfs ”Moanin in the moonlight”. När han öppnade munnen i ”Sex beat” fanns det ingen återvända. De hann även ge ut den om möjligt ännu vassare ”Miami” (där Debbie Harry körade, Pierce kände henne sedan tiden som president för Blondies fanklubb) innan vi fångade dem den där marskvällen 1983 på KB. Då Jeffrey drog i sig ett helrör gin och satt och babblade deltablues med oss hela natten (31 mars 1983, 20 november samma år kom Fleshtones. Cramps och Chilton kom först våren -86).
–Vi ingick i ett kompisgäng med X och Cramps. Vi drack tonvis med öl och lyssnade på musik, berättade Pierce när jag intervjuade honom några år senare då han spolat kröken.
Pierce, som var exakt ett år äldre än mig, gick bort blott 37 år gammal 1996. En av dem som begrep hans storhet var Thåström som skrev ”Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce”.
#16 Gun Club
Skotten Lindsay Hutton startade fanzinet Next Big Thing efter att ha lagt ner Cramps idolklubb. Det var där jag läste om alla dessa underbara amerikanska band som i brist på bättre ettiketerades som cowpunk: Rank and File, Jason and the Scorchers, Violent Femmes, Green On Red, X, Flesh Eaters, Blasters, Beat Farmers, Knitters, Lone Justice… Och Gun Club. Framför allt Gun Club. Inte ens Persson på Musik & konst hade lyckats importera deras debutalbum. Jag smugglade hem ett ex via något postorderföretag i USA till Slottstaden framåt jul 1981. Och däckades fullständigt av plattan där punkrock mötte Robert Johnsson och Tommy Johnsson vid det där vägskälet som djävulen stod och lurpassade. Kind Congo Powers hade lämnat bandet för heltidsgiget i Cramps men hade bidragit med några låtar. Och så var det denne Jeffrey Lee Pierce, med en röst som inte liknade nåt annat vi hört tidigare. Han var vargen i Howlin’ Wolfs ”Moanin in the moonlight”. När han öppnade munnen i ”Sex beat” fanns det ingen återvända. De hann även ge ut den om möjligt ännu vassare ”Miami” (där Debbie Harry körade, Pierce kände henne sedan tiden som president för Blondies fanklubb) innan vi fångade dem den där marskvällen 1983 på KB. Då Jeffrey drog i sig ett helrör gin och satt och babblade deltablues med oss hela natten (31 mars 1983, 20 november samma år kom Fleshtones. Cramps och Chilton kom först våren -86).
–Vi ingick i ett kompisgäng med X och Cramps. Vi drack tonvis med öl och lyssnade på musik, berättade Pierce när jag intervjuade honom några år senare då han spolat kröken.
Pierce, som var exakt ett år äldre än mig, gick bort blott 37 år gammal 1996. En av dem som begrep hans storhet var Thåström som skrev ”Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce”.
Comments