Skip to main content


Album: ”A Sence Of Wonder”, 1984:
”If You Only Know” (Mose Allison): Mose Allison (Atlantic-LP:n ”Western Man”, 1971)
Herreminskapare, vad gör en stackars svensk folkskollärare i Vans konsertfilm? Ungefär så reagerade jag när Mose Allison plötsligt klev in i handlingen i tv-filmen ”Concert” från 1989. Van har dock ett synnerligen gott öga till beat-generationens egen mysgubbe och gillar honom ända ut i de läderförstärkta kavajärmarna. Van kilar ofta ner i den trånga källaren till Pizza Express i Soho i London för att spisa lite underfundig, prydligt skuren Mose-jazzblues. Allison är favorit även hos Stones-medlemmarna, Tom Waits och John Mayall. Who har spelat in hans ”Young Man Blues”, Leon Russell ”I’m Smashed” och Bonnie Raitt ”Everybody’s Cryin’ Mercy”. Band spelade in en låt som heter ”Sitting A Thousand Miles From Nowhere” (på ”Big Pink”), som är första raden i Allisons ”One Room Country Schack”. Alla, inklusive Tim Bogert och Carmine Appice, har gjort ”Parchman Farm”. Och stackars gamle Gerogie Fame hade nog haft ett annat yrke om det inte vore för Mose. Själv brukar han säga sig vara inspirerad av Louis Jordan, Nat King Colle, Louis Armstrong och Fats Waller. Samma gubbgäng som Van diggar alltså. Och precis som Van har han också spelat in Big Joe Williams ”Baby Please Don’t Go”. Och just precis som Van började han som blåsare, trumpetare närmare bestämt. Den här låten finns på ”Western Man”, där man även hittar ”Benediction”, ”Night Club” och ”Tell Me Something”, som Van tolkar några år senare på en hyllningsplatta till just Mose. Mose var personlig vän med Atlantic-bossen Ahmet Ertegun, som höll sin vakande hand över den udda fågeln i det annars så genomkommersialiserade Atlantic-boet.
Lästips: www.moseallison.com
Skivtips: ”Western Man” och liven ”Mose In Your Ear” återutgavs på en enkel-CD av Collectables.
The first one in a long row of songs written by jazz- and bluesman Mose Allison. From his Atlantic-album ”Western Man” from 1971.

”What Would I Do Without You” (Ray Charles): Ray Charles (Atlantic-singel, 1956)
Broder Ray igen. ”What Would I Do”, som Van helt sonika förkortat titeln till, är b-sida till glädjerökaren "Hallelujah, I Love Her So" från 1956. Charles gömde alltså undan en verklig pärla på den där baksidan. Bara Don Wilkerson stånkande saxfest är värd hela resan. Jag lovar. Van tyckte uppenbarligen också att den var undangömd och bortglömd och så, och skakade liv i den igen när han snabbt behövde lite albumutfyllnad. Han tvingades spela in sin version i expressfart på grund av några sura diktararvingar. De efterlevande till poeten Yates stoppade nämligen planerna på att inkludera en tolkning av en tonsättning av dikten ”Carzy Jane On God”, som till och med fanns med på testpressningar av ”A Sence Of Wonder” (när jag senast såg den på en skivmässa i England stod det 1000 pund på prislappen!). Det lär för övrigt ligga en inspelning av ”Drown In My Own Tears” och skräpar i arkiven nånstans också.
Skivtips: Finns förstås på sju-cd-boxen ”Pure Genius” för den som har råd att lägga upp ett styck papp.
Van is covering this Atlantic-recording by Ray Charles from 1956. It was the b-side to ”Hallelujah, I Love Her So”.

Comments

Popular posts from this blog

Album: ”Irish Heartbeat”, 1988: ”Star Of The County Down” (traditionell): John MacCormack (EMI, 78-varvare, 1939) Vans tolkningar av en handfull välkända folksånger har hyllats av hans trogna publik, men folkmusikpuritanerna har rasat över det personliga, jazziga anslaget. Derek Bell i Cheiftains kallade tolkningar groteska, men lika fullt fantastiska. Texten till ”Star” skrevs av Cathal MacGarvey (1866-1927). Musiken är en så kallad air, som heter ”My Love Nell” (melodin används även i den engelska folkvisan ”Dives and Lazarus”). En poppis trudelutt bland miltärorkestrar runt om i världen och säg det Guinnesspimplande pubband som inte skrålat sönder den? Också ett av John McCormacks (1884-1945) paradnummer. Han var dåtidens Pavarotti . På sin tid lika hyllad som någonsin Jussi Björling eller Caruso . Först på operascener runt om i världen, men sedan som skivartist; spelade in 800 plattor. Han var den tidens bäst betalada scenartist, tänk Robbie Williams. En av beundrarna var...

Lund 22 maj 1980

Copyright Per Hägred ( per.hagred@kvp.se )

VÄRLDENS BÄSTA BAND (# 34-100)

Det var en gång ett litet band från Portland... Willy Vlautin står där med blicken fast nitad i scengolvet. Men han ursäktar sig med att han behöver fokusera på texten så att han inte tappar bort den och har därför svårt att se oss i ögonen. -Och jag har skrivit mycket text ska ni veta, ja Jesus så mycket text! Det är sista gången Richmond Fontaine lirar i Malmö. Bandet är numera upplöst. Det är en sådan där konsert som kryper innanför skinnet på en och gör att jag skriker efter låten som är större än livet självt. ”Lost in the world”. Den kommer sist. Blir det sista vi får höra med detta fina lilla band. Jag slänger samtidigt ut en bild på FB där jag slår fast att Richmond Fontaine är världens typ 26:e bästa band. Men stämmer det? Ja jag vet ju att det är ett favoband på Pet Sounds och att Plura älskar det. Jag bestämmer mig för att gå till botten med det där. Listor är ju kul. Jag började rangordna favoritgrupper. Och bara grupper. Alltså kommer varken Bruce Springsteen me...